Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

4/2015

Tema: Nationen & Nationalstaten, i en tid då många sluter upp kring nationalstaten och understryker nationella skiljaktigheter.
Konstarterna & medier
Dag Kronlund
Porträtten på Dramaten
Atlantis | 270 s | Isbn 9789173536813
Recensent: Inga Lena Ångström Grandien
Porträtt av skådespelare

Något Dramatenbesökare kanske inte tänker på är att det överallt i byggnaden finns konstverk av alla de slag: oljemålningar, fresker, gravyrer, skulpturer med mera, de flesta med en gemensam nämnare: de är porträtt, och inte vilka porträtt som helst. Med undantag av det av Gustaf Holm, chef för konsortiet som byggde Dramaten, föreställer alla någon med teaterbakgrund. I praktboken Porträtten på Dramaten av Dag Kronlund, teaterhistoriker och chef för Dramatens arkiv och bibliotek, presenteras omkring 120 av porträtten.

Och vilka porträtt! Dramaten gömmer en veritabel porträttskatt. Genom att de presenteras i en mer eller mindre kronologisk ordning, kan boken samtidigt läsas som en historik över Dramaten. Den är ingen katalog utan bilderna åtföljs av välskrivna minibiografier, jag frestas nästan säga berättelser, om både avbildade och konstnärer, kända och okända (i dag vill säga, på sin tid kanske mycket uppburna), fördelade på fyrtiotalet kapitel.

Läsaren måste vara beredd på ganska halsbrytande manövrar från författarens sida i hans försök att få ordning på det spretiga materialet. Till exempel inleds kapitlet ”Den ypperlige Gösta Almgren” av en presentation av skulptören Almgren och hans byst av Nils Personne, men övergår snart till att handla om skådespelaren Ivar Nilsson eftersom Almgren skulpterat också honom. Ivar Nilsson hade dock själv haft konstnärsdrömmar, hade studerat vid Tekniska skolan och Althins målarskola, och kapitlet avslutas med ett avsnitt om aktrisen Ellen Borlander illustrerat med Nilssons akvarell och teckning av henne. Kapitlet ”Den mondäna världens oklanderlige konterfejare” om Bror Kronstrand handlar först om denne konstnär, för att, efter ett stycke om Kronstrands porträtt av teaterchefen Erik Wettergren, övergå till att handla om Lasse Johnson som också målat av Wettergren. Alternativet hade varit en katalog, men hur tråkig hade den inte blivit i jämförelse med den vindlande resa i tid och rum Kronlund tar oss med på.

Dramatens historia började 1788 då Gustav III grundade Svenske Dramatiske Theatern, men bara några få porträtt är från den tiden, som det av kungens favoritskådespelare Lars Hjortsberg, målat av Johan Gustav Sandberg. Porträttet kom dock först 1947 till Dramaten, drygt 150 år efter att det gjordes, vilket är ganska typiskt för samlingen, som har tillkommit pö om pö och ganska slumpmässigt, vanligast genom gåvor och donationer, många på senare tid. Den är långt ifrån komplett; exempelvis finns bara 15 av de 60 skådespelare som fått teaterns O’Neilstipendium sedan 1956 avporträtterade.

Några porträtt har försvunnit i någon av de stölder som drabbat teatern. 1945 stals flera verk från Paulikaféet, ett av dem ett porträtt målat av Nils Dardel 1914 av Ivan Hedqvist, som Claudius i Hamlet. Turligt nog äger teatern ett par andra porträtt av Hedqvist, dels samlingens enda dubbelporträtt, målat av Helmer MasOlle 1911, i vilket han sitter livligt diskuterande med dramatenregissören Gustaf Lindén, dels ett helfigursporträtt målat av Einar Palme med Hedqvist i rollen som brukspatron Fristedt i Selma Lagerlöfs Dunungen. Värre är det med skådespelarparet Nils Wilhelm Almlöf och Charlotte Ficker Almlöf, vilkas porträtt, målade av Carl Wilhelm Nordgren 1851, försvann från Lilla scenens foajé 1980. Teatern har inga andra porträtt av paret, och de som försvann hade inte fotograferats. Men som framgår av vinjetterna till parets respektive artikel i Svenskt biografiskt lexikon (Bd 1, 1918) fanns fotografier, svartvita men ändå en hjälp vid identifieringen ifall de skulle återfinnas.

Med de försvunna Almlöfska porträtten, som nämns redan i bokens inledning, kommer jag till min enda större invändning mot den: personregistret listar bara de personer som finns avbildade. I inledningen utlovas att porträtten ska behandlas längre fram, men när jag letade på Almlöf i registret fanns de på grund av ovan nämnda princip inte där, och det var rena slumpen att jag stötte på dem igen i kapitlet ”En tidig deposition”. Där får man veta att porträtten tillhörde en deposition om fyra verk som Operan överlämnade till teatern 1913. Eftersom mångdubbelt fler än de avporträtterade passerar revy i boken hade ett utförligt personregister kunnat göra den ännu mer användbar som allmän teater- och kulturhistoria.

År 1945 försvann också Einar Nermans porträtt i pastell från 1920 av Harriet Bosse i Henri Batailles Bröllopsmarschen, vilket vid en okänd tidpunkt ersattes av Nermans nuvarande kolteckning av Bosse i Paulikaféet. Att man inte vet när teckningen kom till teatern beror på att den omnämns först 1957, i det första verkliga registret – egentligen en värdering – som gjordes över samlingen. Inte heller vet man när porträttet av Inga Tidblad som Anne Boleyn i Maxwell Andersons En dag av tusen (som gick upp på Stora scenen i december 1949) kom till teatern, det nämns först vid 60-talets mitt, och så vidare. Avsaknaden av uppgifter om många av verken har varit en utmaning för Kronlund, och bakom boken ligger ett riktigt detektivarbete. Bara ibland har han gått bet. Porträttet av Tidblad är signerat Tham, ändå kallas konstnären okänd i bildtexten men det bör vara Carin Tham (1888–1967), känd för sina porträtt av kulturpersonligheter.

Bland nutida målade porträtt vill jag framhålla Birgit Broms porträtt av Erland Josephson och Ulf Gripenholms av före detta teaterchefen Lars Löfgren. Här finns också ett inte oävet självporträtt av Margaretha Krook som Magdelone i Holbergs Den jäktade. Margaretha Krook hade gått på Beckmans innan hon blev Dramatenelev och arbetade som frilanstecknare för veckotidningar under studietiden. 2002, året efter hennes död, invigdes hennes staty utanför Dramaten, en från första början älskad gestalt på Nybroplan, inte minst för sin bokstavliga ”inre värme”, skapad av värmeslingor. Att den står direkt på gatan och är i naturlig storlek bidrar som Kronlund påpekar till upplevelsen av närhet.

Idén till skulpturen, utförd av Heinrich Muellner, Tilda Lovell och Hanna Beling, kom från rektorn vid Konsthögskolan Marie-Louise Ekman. Under Ekmans senare tid som chef för Dramaten tillfördes 2012 och 2013 porträttsamlingen två fascinerande porträtt, målade av Sissel Wibom av skådespelarparet Marie Göransson och Jan Malmsjö. Marie Göransson sitter framför spegeln i sin loge, men allt i målningen är spegelvänt eftersom den är gjord efter bilden i spegeln, något som skapar en distans samtidigt som porträttet är både naket och intimt. Jan Malmsjös är däremot av en mer extrovert karaktär. Han står utomhus mot en guldgul fond som inspirerats både av Djurgårdens höstfärger och av guldet i Dramatenfasaden, vars takprofil skymtar i tavlans överkant.

I skrivande stund – men det kan ändras – hänger Malmsjös porträtt i högra trappan mot 1:a raden. Många av porträtten är dock mindre tillgängliga än hans, de kan till och med finnas på ställen dit publiken inte kommer. Därför studeras porträtten bäst i boken, och den teater- och konstintresserade gratuleras till möjligheten att göra ett synnerligen rikt tillskott till sitt bibliotek.

Inga Lena Ångström Grandien är docent i konstvetenskap.

– Publ. i Respons 4/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet