Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Historia
Carolina Brown
Liksom en herdinna
Litterära teman i svenska kvinnoporträtt under 1700-talet
Carlssons | 485 s | Isbn 9789173314725
Recensent: Elisabeth Mansén
Porträtten av kvinnor förnyades på 1700-talet

Carolina Brown har kartlagt den symboliska världen i 1700-talets kvinnoporträtt. Kvinnor avbildades inte bara som herdinnor, utan ofta också med en bok i handen. De kunde då utstråla både dygd och erotik.

Vilande i naturens famn med en god bok i handen. Det är en sommardröm som kan transponeras till nuet från de 1700-talsideal som konstvetaren Carolina Brown utforskar i sin mycket läsvärda och rikt illustrerade avhandling Liksom en herdinna. Litterära teman i svenska kvinnoporträtt under 1700-talet. Liksom i Bellmans diktning handlar det om den arkadiska, symboliska och mytiska föreställningsvärld som överlagras 1700-talets Sverige och som ger kulturen ytterligare historiska, geografiska och utopiska dimensioner. Utgångspunkten för hennes studie är uppfattningen att porträttkonstens framställningar av kvinnor, men inte av män, genomgick en påtaglig förnyelse och differentiering under 1700-talet, samt att denna förändringsprocess var nära förbunden med tidens litterära värld.

Brown ser en påverkan på konsten från såväl attityder till läsandet i sig som gestaltandet av berättelsernas figurer, deras erfarenheter, tankar och känslor. Samtidigt är hon noga med att påpeka konstens aktiva roll, dess förmåga att konkretisera, aktivt förändra och fördjupa förhållandet till litteraturen. Glädjande nog är författaren högst medveten om att ideal och mönster för de högre stånden i svenskt 1700-tal till stor del hämtades från övriga Europa och i första hand från Frankrike. Hennes jämförelsematerial är på denna punkt så rikt att det ibland tar överhanden, men hon kan också visa på många paralleller och kontakter, inte minst genom makarna Tessins Parisvistelser och konstinköp.

Forskningsmässigt har Brown ett brett fält att anknyta till och bygga vidare på. Hon tilltalas helt klart av den tvärvetenskapliga konsumtionsforskning som undersöker artefakternas roll och betraktar konsten som ett verktyg i identitetsskapande processer. Hon är angelägen om att hålla sig à jour med genusforskningens diskussioner om bildkonstens roll i skapandet och manifesterandet av sociala och kulturella konstruktioner av kön, och hon uppskattar modevetenskapens sociokulturellt inriktade studier av kropp och kläder. Genom att lyfta in genremåleri, modeplanscher, gravyrer och bokillustrationer i sin framställning betonar Brown också släktskapen med de visuella kulturstudier som försöker fånga tidens bildkultur i vidare mening. Men för att genomföra sin valda uppgift, att studera de svenska kvinnoporträtten som ett resultat av samspelet mellan konst och litteratur, har hon även tagit del av litteraturvetenskapliga och ofta genusinriktade studier av kvinnors läsande och skrivande i äldre tid. Hennes översikt över såväl anglosaxiska som svenska bidrag är generös och upplysande.

Browns ambition är att huvudsakligen inrikta sig på porträtt av ”vanliga” överklasskvinnor, sådana som visserligen tillhörde samhällets elit men i övrigt inte utmärkte sig i historien. De har troligen inte själva beställt eller betalat sina porträtt och kan i många fall knappast förväntas ha något avgörande inflytande på bildens utformning. Avhandlingens bildmaterial visar också snarlika porträttserier av herdinnor respektive läsande kvinnor, spegelvända och med smärre variationer i dräkt och frisyr, ofta framställda i Gustaf Lundbergs framgångsrika ateljé. Individualiteten ligger i blick och anletsdrag medan senaste modet och motivets konventioner styr klädsel och attribut.

Carolina Brown har valt att studera kvinnoporträtt med anknytning till tre huvudteman: den läsande kvinnan, den pastorala traditionen och orientalismen. Kvinnan med boken är det enda av Browns utvalda motiv som överlever hennes undersökningsperiod, medan herdinnan, trots sin långa historia från antiken, försvinner som populär variant av kvinnoporträtt kring sekelskiftet 1800. Den orientaliserande framställningen i porträttform tycks visserligen aldrig få något större genomslag i Sverige, men visar sig ändå rymma några riktiga fynd och dessutom ha en del att säga om den tidstypiska högreståndskultur som Brown vill infoga analysen av sina kvinnoporträtt i.

Alla tycker sig veta att 1700-talets kultur är full av herdar och herdinnor, men som ett resultat av sin undersökning räknar Brown insikten om hur vanlig även bilden av kvinnan med boken är. En förklaring till dess popularitet ser hon i dess kopplingar bakåt, till stormaktstidens fromma kvinnoporträtt. Även om de strikta och allvarliga kvinnorna från 1600-talet varit klädda i svart med obligatorisk bönbok inom räckhåll, fanns det enligt Brown en möjlighet att dra paralleller till de ljusa 1700-talsbilderna med mjuka kulörer och oinbundna skrifter, åtminstone om de alla skulle hänga tillsammans bland herrgårdens släktporträtt. Trots de stora skillnaderna i mode och tendens kvarstod associationen till uppbyggliga studier och ett rikt inre liv.

Vissa av porträtten tycks understryka tanken på dygd och nyttig bildning, medan andra ger underlag för den intensiva debatt om kvinnligt läsande som kärleksromanernas spridning gav upphov till. Fashionabelt iklädda senaste modet och sensuellt tillbakalutade i kabinettets mjukt stoppade soffor eller utsträckta i en lummig lund konsumerar de vackra kvinnorna ständigt nya franska romaner och skådespel, till synes helt omedvetna om andra plikter. Intrycket av erotik förstärks av deras lätta klädsel, den informella dés-habillé som tillhör konventionen och är högst moderiktig, men vid behov kan placeras förföriskt nära en opassande nakenhet.

I många av bilderna har kvinnan lyft blicken från boksidan för att kontemplera dess innehåll eller låta sig avbrytas av betraktaren. Men hon behåller nästan alltid ett finger mellan bladen för att inte tappa bort sin plats i berättelsen. Vem vill inte veta hur det går för Rousseaus Julie? Det brinnande intresset för litteraturen återges i vissa bilder, medan andra tycks framställa läsningen mer som ett tidsfördriv och bifoga boken som en moderiktig accessoar. Och mot slutet av seklet lyfter Brown fram några bilder av Pehr Hilleström där hon ser det kvinnliga läsandet som en självklar del av vardagen och ett tecken på ett framväxande borgerligt bildningsideal.

Porträtten av kvinnor med bok i handen spänner över ett rikt spektrum, men påfallande ofta är boken av en speciell karaktär. Till skillnad från de tunga inbundna volymer som åtföljer mansporträtten håller kvinnorna ofta i tummade enkla häften, ibland av samma färg och format som den kända tidskriften Mercure de France.

Att herdinnebilden var så populär, speciellt som trolovningsporträtt, tycks huvudsakligen knutet till dess förmåga att presentera kvinnlig oskuld, en egenskap som behövde framhävas, inte minst inför ett stundande bröllop. Brown kan, dock utan att presentera några siffror, konstatera att herdinneporträttens antal ökade under 1700-talet, samtidigt som de manliga herdebilderna blev alltmer sällsynta. Temat utvecklades i brevromaner och på scenen, men litterära förebilder blev ännu viktigare för den nya variant av pastoral förklädnad som uppstår vid seklets mitt, då intresset fångas av en modernare herdinnegestalt, hämtad från det schweiziska alplandskapet Savojen snarare än från antikens Arkadien. Savojardskan avbildas inte i sin lantliga hemmiljö utan när hon söker sig mot städerna för att tjäna pengar på enkel underhållning. Hon har ingen schäferhatt eller krum houlettestav i handen utan i stället en enkel sjalett över håret och en bur eller låda över axeln för sitt tama murmeldjur (som man tyvärr aldrig ser ens nosen av).

Men det tycks ha funnits gränser för viljan att transponera högreståndsdamer till bondflickor. Brown återger flera bilder på kvinnor klädda som savojardskor vilka i stället underhåller med vevliror, men -ingen av dem föreställer namngivna svenska adelsdamer. Kanske är det en tillfällighet. Men trots att det var vanligt att klä ut sig i svenska bondedräkter blev det inget mode att adelsdamerna avbildade sig som sådana. Brown söker sig, högst förtjänstfullt, till dagböcker och brevmaterial som berättar om unga adelsdamer som gärna klädde sig i Vingåkersdräkter, blandade sig med bondfolket och med framgång lurade sina äldre släktingar - men de iklädde sig inte dessa vackra dräkter när -porträtten skulle målas. Exotiska dräkter kunde i stället hämtas från teaterns eller operans förråd.

Inom ramen för det tredje temat samlas allt det som vagt och ofta orättfärdigt sammanfattades i Västerlandets bild av Orienten. En ägrett eller en turbanliknande huvudbonad, en pälsbrämad mantel, pärlband och ett skärp med stora bucklor var tillräckligt för att signalera en sultaninna, men till Browns bästa bildfynd hör porträtten av systrarna Maria och Elisabeth Palm, döttrar till Cornelius Asmund Palm, svensk köpman och ombud för Levantinska Kompaniet i Smyrna och Konstantinopel, uppvuxna i Turkiet och iklädda egna, äkta dräkter från en miljö som var välkänd för dem. Men porträtten utfördes i Stockholm när de skulle giftas in i Skeppsbroadeln. Orienten beundrades för sin lyx och sina överdådiga tyger och kvinnorna som levde där kunde både beklagas och efterbildas. De var ofta hjältinnor i romantiska berättelser, medan männen från samma miljö användes som bovar i så hög grad att det aldrig blev aktuellt att skapa en manlig motsvarighet till de orientaliserande kvinnoporträtten. Så kunde litteraturen ibland bli styrande för bildkonsten.

Koncentrationen på kvinnoporträtt till trots tar Brown hänsyn till att många beställningar vid denna tid gällde pendanger eller parbilder och att läsaren behöver få en inblick i hur mansporträtten såg ut. Redan i tidigare skrifter har Brown funnit att tidens mansporträtt utnyttjade mycket färre variationsmöjligheter, nu tillägger hon synpunkten att kvinnobildernas variationer är en konsekvens av en expanderande litterär föreställningsvärld med nya genrer, nya läsvanor och ny scenkonst.

För läsaren är det till slut både tankeväckande och smått oroande om det förhåller sig som Carolina Brown menar - att huvudparten av männen var tillfreds med att genom klädsel, ordenstecken och enkla tillbehör framhäva sin givna samhällsstatus som riksråd, hovman, militär eller präst, någon gång som köpman i turban, medan kvinnoporträtten, även om de enligt Brown oftast illustrerade traditionellt kvinnliga och husliga dygder, tycktes kräva - eller föredra - en omväg över mytologi och symbolik. Är den slutsats man måste dra att mannen under 1700-talet duger som han är medan kvinnan ständigt kräver mytens, symbolernas och orientalismens förklädnad?

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet