Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Politik & samhälle
Stephen Graham
Belägrade städer
Den nya militära urbanismen
Daidalos | 304 s | Isbn 304
Recensent: Håkan Forsell
Postkoloniala krig påverkar stadsplanering i väst

Städer i väst präglas alltmer av säkerhetsmetoder som utprövats i konflikthärdar. Kontrollen leder till att städernas komplexitet reduceras. På sikt kan de förlora förmågan att fungera som motorer för utvecklingen, menar Graham i sin viktiga bok.

Vad blir det av ”rätten till staden” och medborgarskapet i en värld där stadslivet riskerar att bli alltmer passivt, konsumtionsinriktat, övervakat och algoritmiskt? Hotar det genomgripande säkerhetstänkandet att infantilisera stadskroppen? Frågorna ställs i geografen Stephen Grahams Belägrade städer – Den nya militära urbanismen. Grahams studie utkom i original 2011, men utvecklingen som boken skärskådar har sedan dess blivit alltmer uppenbar och även spridit sig från globala finanscentrum som London och New York till mindre städer. Stadssamhällen präglas av genomgripande övervakning och kontroll med tillhörande identifierings- och registreringsstrategier som en reaktion på ett uppfattat hot om våld, illegitimitet och terror.

Säkerhet och våldsprevention har blivit fenomen med global intressespridning. Städer är den nya frontlinjen och den smygande militariseringen av stadsmiljön är en följd av de postkoloniala verktyg för kontroll och maktövertag som väst har experimenterat med i utvecklingsländer eller konflikthärdar, till exempel Palestina. Det finns, skriver Graham, en korsbefruktning av civila och militära tillämpningar av avancerad teknik. Dessa tillämpningar tar sig uttryck i anfallskrig, i den postkoloniala maktordningens strider om resurser och inflytande, men den nya tekniken tillämpas också genom övervakning och inspektion av det dagliga livet i västerländska städer. Där dessa tillämpningar sammanfaller får vi en ny militär urbanism.

Analysen av denna ”bumerangeffekt” – att maktens maskineri, institutioner och tekniker återförs till västerlandet efter att ha prövats och etablerats i kolonialländer – utgör de centrala delarna i studien. Grahams tes är att denna process har lett till en intern kolonialisering av västerländska städer som, om den inte stoppas, kommer att utarma det historiskt framväxta motivet till varför städer finns.

Smarta övervakningskameror för ansiktsigenkänning användes under ockupationen av Irak och introducerades i London efter 2005. Militära tekniker har stöps om till civil användning; det gäller naturligtvis internet, men även trafikkameror för trängselavgifter och GPS-information. Sambandet mellan kommersiell och militär informationsteknik är, och har under lång tid varit, invecklat och ömsesidigt. Men det finns i dag en pånyttfödd imperialism, hävdar Graham, som förenar städer i olika länder – i moderländer och i kolonialländer – och ett behov att reducera städers komplexitet för att på enklare sätt utöva kontroll över dem. Militär urbanism bygger på en övergripande idé om att kunna permanent kolonisera stadsrummet med hjälp av spårning och målsökning. Stadslivet, förutspår Graham, kommer alltmer att präglas av ”det militära målet att känna fienden till och med innan denne är medveten om att han är en fiende”.

Grahams främsta aktörsgrupp i denna utveckling är den politiska högern, analytiker och opinionsbildare, i USA och Storbritannien. Det är en brokig intressegrupp, ofta med en fientlig inställning till moderna städer som kan yttra sig i en form av ”stadsorientalism”. Det är en föreställning om att invandrartäta områden i västeuropeiska städer är underutvecklade och utgör reella hot mot nationer och politisk-ekonomiska ordningar. Högerpopulismen i Storbritannien har kommit att förknippa invandring med terrorism till den grad att migration i sig ses som en krigshandling. Med bilden av att storstäder importerar terror och kriminalitet genom migration, har asylrätten i Storbritannien fått en omedelbar baksida i form av en påtaglig avhumanisering som också äter sig in i den allmänna debatten.

Den nya militära urbaniteten har både en konkret fysisk inverkan på gestaltning av stadsmiljöer och en inverkan på mentalitet och prioriteringar för säkerhetsarrangemang. I vissa kvarter i London är skyddsbarriärer, ibland maskerade som trädgårdsanläggningar eller parkeringsspärrar, synliga överallt när man väl har börjat tänka på dem. Kameraövervakningen är minutiös. Stadsmiljön har genomgått omgestaltningar för att skapa bättre ”skalskydd” i arbetet mot terrorism. I särskilt känsliga centrala stadsområden (företagscentrum, finansinstitutioner, banker, ambassader, politiska institutioner) har en hel uppsättning skyddstekniker införts: säkerhetszoner mitt i inne i den mer öppna staden, murar, kontrollplatser, datoriserade övervakningskameror och biometrisk identifiering.

Städer blir också mer militariserade allteftersom eliter bryter sig ut ur allmänna institutioner och nationella system och isolerar sig i befästa stadsområden. Finansiella enklaver och hypergentrifierade stadsdelar, som numera går att finna över hela världen, både presenterar sig som och utgör idealsamhällen för förmögna. De skillnader som tidigare varit viktiga att upprätthålla – mellan utsida och insida, mellan civilt och militärt – håller på att suddas ut. Polisen ges militära uppgifter. Planerare blir fortifieringsarkitekter.

Hur kan detta komma sig? Vad finns det för bakomliggande motiv? I ett övergripande perspektiv, skriver Graham, handlar det om en alltmer tillspetsad situation där hotet om resurstömning blivit akut. De rika städerna med dyra livsstilar måste försäkra sig om tillgång till resurserna i en nykolonial ordning. Samtidigt är den militära urbanismen viktig för att säkerställa varuflöden, logistikkedjor och privata investeringar som utgör den nyliberala geoekonomiska strukturen i västvärlden. Det vill säga, säkerhets- och kontrollsystemen syftar till att upprätta en överallt närvarande gräns, ett ”globalt hemland” av städer och ekonomiska enklaver som ett selektivt urval av de nationalstatliga territorierna, skyddade mot hotfull inblandning från migration och den okontrollerade massan.

Det är ”nätet av världsstäder”, ett transnationellt komplex av urbana ekonomiska noder och infrastrukturer som stakas ut, hägnas in och byggs om till globala hemländer. Globaliseringens strukturer har således sedan 1990-talet flutit samman med kontroll- och krigsstrukturerna i världen. Med kritisk udd riktad mot urbanister som ensidigt lyft fram städer som kreativa hubbar för kunskapsekonomi (läs: Richard Florida), skriver Graham om andra företeelser som satt sin prägel på stadshistorien: ekonomisk och ekologisk parasitism, olika former av sociopolitisk utestängning (av stadsinvånare såväl som icke-invånare) och ekonomiskt beroende av militär, imperieexpansion och andra typer av vad Marx kallade för ”ursprunglig ackumulation” (det vill säga stöld från det som varit allmänt).

Varje ny krigshandling i de aldrig avslutade säkerhetskrigen och terroristbekämpningen som har förts i Gaza, Irak, Afghanistan och sannolikt nu även i Ukraina – har fått rekyleffekter och återinfört militär teknik i syfte att komma tillrätta med en samhällsutveckling som uppfattats som alltmer hotfull, oöverblickbar och oreglerad.

En av nyckelaktörerna för denna utveckling har varit den israeliska staten och armén som med interventionerna i Gaza och i Västbanken har skaffat sig teknisk erfarenhet av modern urban krigföring. Israeliska experter på befolkningskontroll efterfrågas av dem som planerar säkerhetsoperationer i samband med internationella evenemang och när det gäller övervakning och att bygga ”säkerhetszoner” i tätbefolkade miljöer.

USA:s trupper i Irak började omkring 2004 att ”ta efter” israeliska metoder: isolera enskilda stadskvarter med murar, spärra av områden med poliskedjor, upprätta kontrollzoner där man fick skjuta på allt levande utan förvarning och bestraffa anhöriga till förmenta stridande genom att hota att riva deras hus.

Amerikanska och israeliska styrkor har på olika krigsskådeplatser arbetat målmedvetet för att ”avmodernisera” hela stadssamhällen, slå ut vatten och el och förstöra infrastruktur. Dessa strategier för upprorsbekämpning och säkerhetsingripande har återkommit i samband med kravallerna i Los Angeles 1992, eller ännu tydligare med den militära hanteringen av orkanen Katrinas katastrofala följder i New Orleans 2005.

Det är bestickande att det ofta är samma grupp av säkerhetsbolag som säljer, bygger och administrerar den militära urbanismens teknik i såväl krigsområden som i hemländerna. Graham visar på flera konkreta exempel. Kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla i Marocko – som sedan länge bevakas hårt av gränsvakter och taggtrådsstängsel – cirkulerar obemannade drönare som ett konsortium under ledning av företaget Dassault Aviation, Europas största tillverkare av stridsflyg, tillhandahåller, vapen som också använts i Irak. I San Diego och Tijuana, städer på väg att växa samman över gränsen mellan USA och Mexiko, klyvs storstadsregionen av ett virtuellt säkerhetsstaket. Drönare från Israel skannar arealer på eventuella illegala invandrare. Här har den högteknologiska gränsmuren byggts upp av bland andra Boeing och det israeliska företaget Elbit.

Det handlar om identifiering, att dra gränser överallt, sätta upp hinder och biometriska raster som fångar upp och rensar bort våld och illegitimitet i stadsrummet innan någon handling har skett.

Grahams slutsats i Belägrade städer är nedslående men logisk: det urbana säkerhetsbyggandet kommer att innebära att staden i praktiken upphör att spela en roll som ekonomisk motor för kapitalackumulation och centrum för demokratiskt arbete (som inte minst kan vara ett motståndsarbete).

Det avslutande kapitlet om möjliga motstånd mot den militariserade stadsutvecklingen bjuder på vissa ljuspunkter, men är inte så informativt skrivet som det skulle kunna vara. Graham ägnar mest uppmärksamhet åt konstnärliga aktivistprojekt. Men de senaste åren har sett en framväxt av oppositionella grupper också inom den politiska arenan som arbetar för en ökad rörlighet, mindre övervakning och ett återtagande av det offentliga rummet som en demokratisk tillgång. Även dessa motståndsgrupper använder sig av ursprunglig militär teknik, som GPS och övervakningskameror, men för att påvisa den fria rörelsens och det fria informationsutbytets nödvändighet i städer.

Det går att göra ytterligare invändningar mot boken. Framför allt är den historiska utvecklingen och exemplen för kort hållna. Graham levererar ett urval av explosiva tidsbilder som snarare verkar syfta till att underbygga en tankelinje om eskalering av den militariserade urbaniseringen. Men förhållandet mellan militarisering och stadsutveckling är ett komplext tema, och Graham hade onekligen kunna utvinna fler analytiska nyanser för att belysa dagens situation om han hade varit mer intresserad av historiska variationer.

Empiriskt reser Grahams bok också en del frågetecken. Källorna förefaller – det är inte helt lätt att bedöma – vara ett urval av publikationer från högerpolitiska organ med nära kopplingar till militärmakten i USA. Manhattan Institutes City Journal är framför allt en återkommande källa. Huvudsakligen baserar sig dock Grahams bok på tidigare forskning. Men i de avslutande reflektionerna, där Graham skriver att han har försökt ”skissera” en utvecklingslinje, tycks plötsligt underlaget om inte tunt så åtminstone i övermått vinklat.

Studien är inriktad på utvecklingen i USA, Storbritannien och Israel. Vad man skulle vilja få belyst är hur säkerhets- och övervakningsteknik har spridit sig till andra länder och städer. Aktuell urbanforskning visar hur snabbt auktoritära regimer, som exempelvis den kinesiska, har tillägnat sig ny teknik för planering och kontroll av nya stadsmiljöer. I den del av världen som i dag genomgår den mest omfattande urbaniseringen sker stadsbyggande, ekonomisk och infrastrukturell planering sömlöst integrerat med militära motiv och strategier.

Men dessa invändningar förtar på inga sätt intrycket att Belägrade städer är en viktig studie. Graham för vidare den kritiska tradition inom kolonial urban antropologi som framför allt Manchesterskolan introducerade under 1960-talet. De ”utvidgade fallstudierna” har blivit globala studier av socialpolitiska och planmässiga förändringar i livsmiljöer och samhällen som samverkar på tusentals kilometers avstånd. Graham bidrar till att bryta en långtgående akademisk specialisering som har hindrat forskningen från att se sambanden mellan nykoloniala krig och västerländsk, senkapitalistisk stadsutveckling.

Grahams studie presenterar sig, liksom mycket annan urbanforskning de senaste åren, som handbok för aktivism och civil samling mot de ekonomiska och politiska krafter som i accelererande fart förstör städer. Det urbana rummets överdeterminering på grund av militariserad planering, kontrollbehov och finansurbanismens investeringslogik riskerar i större västeuropeiska metropoler att kväsa själva den ursprungliga meningen med stadsliv och stadssamhällen över huvud taget. Grahams studie är en iskall exempelsamling på hur den värld kan se ut där medborgerlig frihet och social öppenhet effektivt monterats ned.

Håkan Forsell är historiker med inriktning på stadshistoria och urbana studier vid Stockholms universitet.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet