Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen

Författarna i denna bok menar att man helt måste överge det rådande paradigmet för att få bukt med skolans problem. Ett huvudargument i boken är att den rådande kunskapssynen i skolan är problematisk, vilket man förknippar med postmodernismen. Huvudinvändningen mot boken är att denna kunskapssyn har rötter i en progressiv pedagogik som kom före postmodernismen. Den bottnar i en jämlikhetsideologi och en misstänksamhet mot auktoriteter som sedan länge haft ett starkt fäste i Sverige.

Den lärda diskussionen om skolan har förmodligen pågått länge, men det är runt 1900-talets första hälft som man kan iaktta ett slags pedagogikens axialålder. Det är under denna period som stora tänkare och praktiker, som John Dewey, Célestin Freinet, Maria Montessori och Lev Vygotskij, skissar de stora linjerna för det som de menade är grunderna och förutsättningarna för en god inlärning. Denna period låg också till grund för en debatt och konflikt som tog vid under efterkrigstiden i Sverige och som pågår än i dag. Det är en debatt som man något reduktionistiskt brukar säga står mellan en ”traditionell” och en ”progressiv” syn på pedagogik. Schematiskt kan man säga att den förra är lärarorienterad och lägger vikt vid faktakunskap, medan den senare är elevcentrerad och ser inlärningen i huvudsak som en social process.

Vid sidan av denna grundläggande konflikt råder det i dag en större samstämmighet om att det finns flera problem i skolan. Det kan röra sig om lärarnas arbetssituation, barns psykiska ohälsa, betygsinflation till följd av konkurrens mellan skolorna etcetera. Som ett resultat av att skolan i dag befinner sig i en svår situation har en rad böcker skrivits som belyser dess problem och som försöker analysera dess orsaker.

Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas är ett verk som skriver in sig i dagens diskussion om skolan. Boken är författad av fyra akademiker från skilda ämnen som tillsammans försöker staka ut skolans huvudsakliga problem. Inger Enkvist är professor i spanska och har sedan tidigare engagerat sig i skoldebatten; Martin Ingvar är professor i integrativ medicin och har tidigare bidragit med böcker som rör inlärning; Magnus Henrekson är professor i nationalekonomi och Ingrid Wållgren är doktorand vid Lunds universitet i idé- och lärdomshistoria. Denna tvärvetenskapliga ingång öppnar för olika perspektiv och variationer utan att man tappar den röda tråden. Författarna förklarar att de valt denna ingång på grund av att orsaken till problemen inte står att finna i enskilda förklaringar, såsom lärarrollen eller specifika aktörers tillkortakommanden i skolans värld. Skolan utgör i dag ett dysfunktionellt system och det är på systemnivå som analysen måste ha sin utgångspunkt. Ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt erbjuder genom sin bredd därför en bättre överblick. Boken är uppdelad i sju kapitel; varje författare bidrar med ett kapitel var, men inledning och de kapitel som fokuserar på åtgärder är samproducerade. Å ena sidan söker författarna blottlägga det dysfunktionella systemet, dess orsaker och dess verkan, å andra sidan ämnar de komma med egna, konkreta förslag på hur ett nytt system bör se ut, vilket i sig är både modigt och kreativt i en tid då anpassning/resignation till det förevarande blivit legio.

Författarna angriper problemet genom att behandla skolan som ett paradigm som utgörs av ”föreställningar, implicita antaganden och det därur sprungna regelverket som sammantaget konstituerar det rådande skolsystemet”. De menar att man helt måste överge det rådande paradigmet för att över huvud taget få bukt med skolans problem. De områden som identifieras som särskilt problematiska inom det rådande paradigmet är synen på kunskap, läraryrkets attraktivitet, elevers bristande kunskapsnivåer, undervisningsmetoder samt läroplaners utformning.

Om kunskapen är ett maktens medel blir det svårt att legitimera den kunskapsförmedling som sker i skolan.

Ett viktigt argument som löper igenom hela boken är att kunskapssynen som är rådande i skolans värld är problematisk. Denna kunskapssyn sägs vara subjektivistisk och ha sina rötter i postmodernistisk teori. Ingrid Wållgren ägnar sitt kapitel åt att behandla postmodernismens grundantaganden och dess förgrundsgestalter samt hur denna teori kan ha påverkat skolan. Framställningen är på många vis lysande och visar hur postmodernismen tenderar att se makten som kunskapsproducerande. Eftersom kunskapen är ett maktens verktyg relativiseras och reduceras själva kunskapen till ett intresse som gärna bör bekämpas. Intresset för alternativa berättelser och subjektiva upplevelser blir då ett legitimt försvar mot makten.

Om kunskapen är ett maktens medel blir det svårt att legitimera den kunskapsförmedling som sker i skolan. Wållgren förnekar inte att man bör förhålla sig kritisk till det man lär sig, men för att över huvud taget kunna kritiskt analysera krävs det djupa kunskaper i ämnet. En annan intressant aspekt Wållgren framhäver är att det i svensk skola i dag uppstått ett slags dikotomi mellan kunskapsinhämtning och demokratiska värderingar: ”Idén om ett motsatsförhållande mellan kunskap/kunskapsförmedling och god socioemotionell utveckling har i somliga fall dragits till sin spets så pass att det inom pedagogiken i dag finns en tendens att ställa kunskap mot demokratiska värden.”

Inger Enkvists kapitel behandlar läroplanen och försöker visa hur den är postmodern. Flera problem föreligger enligt Enkvist med nuvarande läroplan. För det första är den otydlig och vag när det kommer till vad eleven skall lära sig. För det andra är skillnaden på kraven mellan högsta och lägsta betyg mycket stort. För det tredje, menar Enkvist, tenderar läroplanen att relativisera kunskaper och för stor vikt läggs vid diskussion framför faktainlärning, tematiska ingångar framför ämneskunskaper.

Med citat från kursplanerna söker hon påvisa att läroplanen ger uttryck för kunskapsrelativism, men exemplen är inte helt övertygande. Enkvist tenderar att märka ord och tycker att begrepp som används är postmoderna utan att helt lyckas belägga det. Vid analys av en kursplan i biologi tolkar Enkvist det som att eleven skall formulera egna biologiska begrepp, medan det i citatet hon använder sig av står att eleven skall formulera egna argument i sammanhang där kunskaper i biologi har betydelse. Skillnaden mellan att formulera egna ”begrepp” och egna ”argument” är väsensskild. Uppmaningen att formulera egna biologiska begrepp hade varit helt i linje med en postmodern jargong, uppmaningen att formulera egna argument utifrån kunskaper i biologi något annat.

Martin Ingvars kapitel tar fasta på undervisnings- respektive inlärningsmiljön utifrån ett kognitionsvetenskapligt perspektiv. Kapitlet tar upp intressanta aspekter av vad inlärningsprocessen kräver, arbetsminnets förutsättningar och behov. Ingvar pekar på att skolans organisation inte gynnar inlärningen eftersom det i dag bland annat saknas tydliga strukturer kring vad som skall läras. Läraren förpassas till att ha en passiv roll eftersom det är meningen att eleven på egen hand skall söka information: ”om vuxenvärlden kontinuerligt signalerar att struktur är oviktigt blir förmågan att förstå vad som händer i skolan nedsatt”. Dock, menar Ingvar, finns det postmodernistiska inslag som förespråkar denna typ av strukturlöshet. Det huvudsakliga problemet med denna undervisningsform är att den framför allt missgynnar redan svaga elever. För en optimal inlärning bör eleven ha en pedagogisk ledare som den är förtrogen med och som tydligt visar vad eleven förväntas kunna.

Problemet återfinns även på lärarutbildningen, hävdar Ingvar, där studenterna inte får lära sig vad deras yrkesutövning egentligen skall gå ut på, vilket skapar svårigheter för dem att anta rollen som pedagogiska ledare i klassrummet. Andra faktorer som är negativa för god inlärning är stökiga klassrum och förekomsten av våld, vilket påverkar stressnivåerna på ett negativt sätt och gör att eleven inte kan koncentrera sig på själva inlärningen. Ett tredje problem är att den svenska skolan mer och mer har övergivit ”överträning”, som Ingvar menar är nödvändigt för att kunskaper skall kunna befästas, framför allt för att lära sig att läsa obehindrat. Ingvar spårar denna ovilja till ”tragglande” och repetition till ”sammanblandningen mellan en gammaldags repressiv pedagogik och överträningsmoment har lett till att många av de nödvändiga träningsmomenten tagits bort ur undervisningen”.

Magnus Henrekson intresserar sig för fallande kunskaper bland svenska elever. Han går igenom de senaste årens olika internationella tester som tyder på att kunskapsnivån minskat. Han visar även på att skillnaden mellan de sämst respektive högst presterande eleverna ökar, vilket stöder Ingvars tes om att det framför allt är svaga elever som missgynnas av rådande skolsystem. Andra oroväckande aspekter är läraryrkets förutsättningar, villkor och utveckling. Sjukskrivningstalet sticker ut, många lärare lämnar yrket och om de i dag verksamma hade fått göra om sin yrkesbana hade de inte valt att bli lärare. Detta kombineras med att en stor del av verksamma lärare kommer att gå i pension samt att många som i dag utbildas till lärare är svaga studenter. De bättre presterande väljer framför allt andra studier. Att svaga studenter skall bli framtidens lärare är en högst bekymmersam utveckling.

Om man skall placera boken i någon av de tidigare nämnda pedagogiska falangerna lutar denna mer mot ett lärarorienterat undervisningssätt. Huvudinvändningen mot verket är inte detta perspektiv utan tolkningen av nuvarande skolparadigm som postmodernt. Att postmoderna teoretiska ansatser i forskningsproduktionen blivit legio på en rad akademiska institutioner i Sverige kan inte förnekas. Dock är frågan om det är samma teoretiska mekanismer som styr i skolans värld. Författarna pendlar mellan begreppen ”progressiv pedagogik” och ”postmodernism” till den grad att de ibland tycks använda dem synonymt. Emellanåt får man intrycket av att kritiken av postmodernismen egentligen är en tämligen klassisk – förklädd – kritik av progressiv pedagogik.

Den subjektivistiska kunskapssyn som råder i skolan handlar nog mer om en jämlikhetsideologi och en generell, modern misstänksamhet mot auktoriteter, parad med en syn på barn som har rötter som går längre tillbaka i tiden än Foucaults maktanalyser. Tendenser i samhället mot en likriktning i mänskliga relationer oavsett deras art, överskrider och omfattar postmodernismen snarare än är ett resultat av den. Synen på barn och de pedagogiska postulat som präglar den svenska skolan är snarare ett uttryck för en ”progressiv” tradition som tolkats på ett väldigt specifikt sätt i Sverige och denna tradition föregår postmodernismens inträde och belägring av vissa akademiska lärosäten. Det finns mycket klandervärt med postmodernismen, men allt klandervärt är inte postmodernt.