Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Ekonomi
Ildiko Asztalos Morell (red.) & Yvonne Eriksson
Bilden av ingenjören
Carlsson Bokförlag | 200 s | Isbn 9789173315807
Recensent: Henrik Björck
Problemlösare som inte längre uppskattas

I denna bok möter vi ingenjören som en hjälte som kan säkra ett lands plats i den internationella konkurrensen. Likväl vill ungdomar världen över i dag inte bli ingenjörer. Det är kanske dags att reformera utbildningen.

Den mest gripande ingenjörsbild jag känner till är den som tecknas i The Ghost of the Executed Engineer – Technology and the Fall of the Soviet Union (1996). I denna bok skildrar vetenskapshistorikern Loren Graham den rysk-sovjetiske ingenjören Pjotr Paltjinskijs levnadsöde. Denne visionäre praktiker fick höga befattningar hos såväl tsaren som bolsjevikerna, men föll i onåd hos båda. Han menade att tekniska lösningar inte räckte för att hantera landets problem. Tekniken behövde anpassas till sitt sammanhang och samhället behövde reformeras så att teknikens potentialer kunde komma folket tillgodo. Teknikerna skulle ägna sig åt ”human ingenjörskonst”. Deras utbildning fick inte begränsas till det snävt tekniska utan skulle dana självständiga och socialt ansvarstagande ingenjörer, vilket behövdes för att matcha den maktposition teknikern fick genom teknikens betydelse. Den första femårsplanen från 1927 bröt med Paltjinskijs principer och han fann planmålen tekniskt orimliga.

Den nya ledningen önskade inte ingenjörer med egna uppfattningar. Paltjinskij arresterades 1928 och avrättades i hemlighet. Efter detta avlägsnades eller tystnade teknikerna med teknokratiska tendenser – teknokrati var, i den ursprungliga formuleringen från 1919, en utvecklingsoptimistisk utopi, ett vetenskapligt upplyst styre där industrins potentialer utvecklades till fullo för folkets bästa. I stället utvecklades i Sovjetstaten en massutbildning av ingenjörer som var otroligt snävt specialiserade, som inte skulle ha egna uppfattningar om sin och teknikens roll. Ur denna kader kom omsider den sovjetiska förvaltnings- och partiapparaten att rekryteras. Det blev en teknokrati i en annan mening av ordet.

I sin förtätade bok tecknar Graham på sitt sätt en hjältebild, men en bild av den samhälleligt engagerade ingenjören som en tragisk hjälte. Att personligen påta sig ett ansvar för teknikens makt visade sig förenat med ett ohyggligt pris. Hans framställning bygger på decenniers forskarmödor och är starkt fokuserad på en ingenjörsbild, vilken i ett andra steg blir ett slags parabel över Sovjetstatens utveckling, dess förkärlek för grandiost storskalig teknik och dess senare fall. Som en tredje tråd väver han i boken in sina egna erfarenheter, från ung doktorand till prisad professor, av att i sovjetiska och sedan ryska arkiv söka spår efter den undflyende ingenjörsgestalten.

Bilden av ingenjören är en bok av annat och yvigare slag. I den träder ingenjören ofta fram som en utvecklingens hjälte, en entreprenör och problemlösare som kan säkra Sveriges plats i den internationella konkurrensen och fixa miljöproblem. Det tragiska i sammanhanget är möjligen samhällets bristande uppskattning av ingenjören och ingenjörsyrket, till exempel manifesterad i ungdomars brist på intresse för teknisk utbildning. I inledningen sägs boken vara en ”forskarantologi”, i vilken författarna vill presentera ”olika perspektiv på ingenjörsyrket”. Av de tio bidragsgivarna synes alla utom en ha anknytningar till Mälardalens högskola eller industristaden Västerås. I de elva bidragen presenteras verkligen olika perspektiv, utifrån en mängd olika perspektiv.

En av redaktörerna, konstvetaren Yvonne Eriksson, diskuterar under temat ”Teknik och hållbar utveckling” mode och konsumtion i relation till identitetsbildning och miljöproblem. Som en möjlig, alternativ klädregim avslutar hon med den fantasi­eggande tanken att vi i framtiden kanske kan nöja oss med att konsumera modekläder som avatarer, vilket skulle spara på jordens resurser. I ett annat bidrag analyserar hon konstruktioner av teknik och genus i samtida barnböcker och kommer väl fram till att bilden av ingenjören är undanglidande, om böckerna rymmer några bilder av ingenjörer.

Den andra redaktören, sociologen Ildikó Asztalos Morell, redovisar i ett bidrag en fallstudie av ett EU-utvecklingsprojekt bland fattiga romer på den ungerska landsbygden, och diskuterar hur tekniska lösningar är inbäddade i maktrelationer och ekonomiska förhållanden. Hon analyserar också bokstavligen bilder av ingenjörer, närmare bestämt bilder av kvinnor i tekniska yrken i en partitrogen ungersk tidskrift under åren 1952–53. Statens kampanjer för att locka kvinnor till sådana yrken hade flera bottnar och det konstateras att ingenjörskvinnans makt var ”villkorad av lojalitet till partiet”.

I ett annat bidrag förklarar två företagsekonomer att vi helt enkelt har för mycket pengar att köpa prylar för och att det krävs reglering för att komma tillrätta med ett konsumtionsmönster som inte är hållbart. Ingenjören tilldelas en viktig roll i detta förändringsarbete, för vilket hen måste anlägga bredare perspektiv, inte bara hålla sig till det snävt tekniska. Så blir det en normativ uppfordran att ägna sig åt identitetsarbete, att söka förändra den identitet som den rika världens konsumenter efterfrågar – när de borde fråga efter hållbar utveckling.

Somligt i denna bok kan utmana en läsares fördomar på ett uppiggande sätt. Somliga historieskrivningar kan för en historiker av facket kännas illa underbyggda, fulla av fyrkantigheter och anakronismer. Snarare än att pessimism avlöst optimism vid någon viss tidpunkt har det genom industrisamhällets historia löpt en kronisk spänning mellan vad som kallats proteknisk framstegsuppfattning och antiteknisk kulturkritik. Såväl förhoppningar som farhågor har projicerats på tekniken när dess plats i samhället diskuterats.

I detta drama har ingenjören förvisso varit en utvecklingens hjälte, men också en bild för dollarstinn förflackning och en själlös maskinkultur som reducerar människor till kuggar. Till exempel förklarade Frans G. Bengtsson i slutet av fyrtiotalet: ”Det var civilingenjörerna som kommo: glada och förfärliga män med räknestickor; jättar i styrka och tanklöshet”. Bilden av ingenjören, i bestämd form singularis, är en svårhanterlig materia. Figuren är sammansatt.

Många av bidragen framstår som redovisningar av forskningsinsatser. Vetenskapliga anspråk signaleras med beläggande hänvisningar och referenser, men en läsare som fått sin nyfikenhet väckt av en hänvisning i texten får ibland konstatera att den närmare uttydningen av den fallit bort i referenslistan. Några bidrag har inte detta slags anspråk utan framstår mer som personliga betraktelser, om än utvecklade av forskare. Här har jag fäst mig vid Mirka Mikes-Lindbäcks artikel ”Tjeckiska till börd, forskare till yrke, svenska till nationalitet”. Det är en osentimental och prestigelös livsberättelse som belyser hur kategorier som genus och etnicitet kan spela in i en ingenjörskarriär och hur historiens större skeenden spelar in i våra liv. En utåt sett odramatisk uppväxt i Brno, med lyckliga somrar på den socialistiska landsbygden, slutade 1968 med att Mikes-Lindbäck i protest lämnade Tjeckoslovakien.

Vid drygt tjugo års ålder kom hon ensam till Sverige och fick med sin goda utbildning efter ett tag plats som utvecklingsingenjör vid ASEA i Västerås. Om än uppvuxen med socialistisk kvinnoemancipation kom hon inte att delta i sjuttiotalets kvinnorörelse, eftersom hon var så upptagen av att finna en plats i det nya landet ”då dörren till mitt gamla liv var stängd”. Efter initial skepsis mot kvinnliga ingenjörer kom den ena befattningen att leda till den andra i en mycket framgångsrik yrkesbana, kantad av engagemang i internationella forskningsorgan, utnämning till hedersdoktor och annat. När internationaliseringen medförde att chefer på ABB fick hantera olika kulturmöten blev hennes bakgrund en fördel: ”Jag åkte till ett annat land, inte till utlandet.”

Mikes-Lindbäcks reflektioner över hur en ingenjörs arbete och yrkesroll kan utveckla sig kompletteras av den livsberättelse som ges av en litet yngre, manlig, svenskbördig kollega från ABB. Även hans bana vindlade sig fram, liksom ingenjörsarbetet, utan att något var fixt och färdigt. Jag tycker att dessa skildringar och de reflektioner författarna gör utifrån sina erfarenheter ger konkretion åt bilden av ingenjören, denna bokens nyckelkategori, även om deras ovanligt framgångsrika yrkeskarriärer kan tyckas göra att bilderna inte blir representativa för en vanlig ingenjör. I dessa och andra bidrag kan man som en underton förnimma frustrationer över tendensen bland ungdomar, speciellt kvinnor, att välja bort tekniska utbildningar. Möjligen är detta mediernas och skolans fel. Bilden av ingenjören måste hur som helst rättas till.

Det framgår att tendensen är internationell. I Sverige har den bland annat mötts med en statlig teknikdelegation, med tung industrirepresentation, som föreslagit åtgärder för att locka ungdomar och kvinnor till tekniska utbildningar. Läsaren kan komma att tänka på skildringen av ungerska statens kampanjer i början av 50-talet. Det hela kan tyckas kluvet för en liberal utbildningspolitik: utgångspunkten är inte den efterfrågan som följer av många individers val, utan ungdomarna ska lockas att fylla de utbildningsplatser som staten fastställt, eftersom det är vad industrin och nationen behöver för att inte komma på efterkälken. Det är lite som att ungdomarna tycker och väljer fel eftersom de är felinformerade, inte att de gör ett upplyst val på basis av en bedömning och ett eget ställningstagande.

Kampanjer av typen ”Teknik är kul”, ”Teknik för tjejer” är inte nya. Ett alternativ till att söka lägga ungdomars värderingar till rätta vore att söka reformera innehållet i ingenjörsutbildningen. Men att till exempel föra in samhällsorienterade moment på det sätt som förordas i några bidrag har varit strängt taget ogörligt i Sverige. Här har den en gång exklusiva elitutbildning som ledde till en högprofilerad yrkesroll expanderat på många sätt. Det blev ”more of the same” i en utveckling där framgångarna verkade göra grundkonceptet relativt reformresistent. Ingenjörsutbildningen kan framstå som en koloss bunden av betydande institutionell tröghet samtidigt som storleken har inneburit en mer diversifierad och diffus yrkesroll. MIT-professorn Rosalind Williams har beskrivit processen i termer av ”the expansive disintegration of engineering” i sin bok Retooling: A Historian Confronts Technological Change.

Ingenjörsutbildningarnas förutsättningar kan anas i medieforskaren Inger Orres tankeväckande genomgång av hur svenska lärosäten på nätet presenterar sina teknikutbildningar och argumenten för att söka sig till dem. KTH, den ärevördige nestorn, behöver uppenbarligen knappt ge några argument för att få studenter, medan en relativ nykomling som Högskolan i Gävle kan framstå som lätt desperat: ”Låt inte behörighetskravet vara ett hinder!” För den som vill utforska och påverka ingenjörsbilden tror jag att ingenjörsutbildningen är en mer central aspekt än många andra.

Bilden av ingenjören i denna forskarantologi kan tyckas oskarp eller kalejdoskopisk, vilket i och för sig kan vara en god spegling av ingenjörsrollen. Ett sätt att göra antologin tydligare kunde ha varit att ta spjärn mot böcker som Grahams och Williams, eller att gå i dialog med den på sitt sätt näraliggande antologin På spaning efter teknisk bildning, som kom för några år sedan. Bilden av ingenjören rymmer mycket intressant, men som läsare kan man uppleva att den med sin mångfald av olika perspektiv drar åt så många håll att man undrar vilken publik den vänder sig till och i vilket ärende.

Henrik Björck är professor i idé-och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet