Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Konstarterna & medier
Laura El Makki (red.)
En sommar med Proust
Atlantis | 268 s | Isbn 9789173537667
Recensent: Emi-Simone Zawall
Proust manar oss att vända blicken inåt

Marcel Proust fortsätter att fascinera eftervärlden. I år finns tre böcker på svenska tillgängliga om författarskapet som aktualiserar frågor om läsning, tid och sanning. Litteraturprofessorn Anders Olsson vill med hjälp av Proust försvara en djupare läsart, medan filosofen Gilles Deleuze låter romansviten På spaning efter den tid som flytt gestalta sin språkfilosofi kring tänkandets villkor. Den bästa introduktionen för den oinvigde läsaren ges däremot i antologin En sommar med Proust med ett nära porträtt av både författaren och hans verk.

I antologin med titeln En sommar med Proust finns en scen där Sorbonneprofessorn Jean-Yves Tadié beskriver hur han som sextonåring upptäcker Marcel Proust och tidigt funderar på att ägna sin akademiska karriär åt hans författarskap. Han rådfrågar den berömde franske författaren André Maurois, Prousts mest betydande levnadstecknare vid den tiden, och blir uppmuntrad. Han vänder sig också till Jean Paulhan, som då är redaktör för La Nouvelle Revue Française, och frågar om det trots allt inte redan finns för mycket skrivet om Proust. Paulhan svarar med ett leende: ”Men det förtjänar han väl?”

Och ja, visst gör han det. Proust förtjänar att skrivas om, om och om igen, av den enkla anledningen att vi förtjänar att läsa Proust. Vi förtjänar de svindlande tankar om livet, kärleken och konsten han ger oss och framför allt förtjänar vi hans uppmaning att ta oss an den mödosamma, men nödvändiga uppgiften att läsa de böcker som våra egna liv utgör. Paulhans svar tål alltså att upprepas när det nu på kort tid givits ut tre spännande och läsvärda Proustläsningar på svenska – förutom antologin, även Anders Olssons Tankar om läsning och Gilles Deleuzes Proust och tecknen.

Prousts över tretusen sidor långa romansvit Á la recherche du temps perdu gavs ut i sju delar mellan åren 1913 och 1927. Från den första delen till den sista skildras societetslivet i Paris under decennierna efter sekelskiftet präglat av la belle époque och det sociala klimat som uppstod med borgerskapets nya maktställning och devalveringen av aristokratins gamla privilegier. Därtill är romanen en djupgående psykologisk och filosofisk betraktelse över konsten, sexualiteten och vårt förhållande till tiden och minnet.

I dag betraktas På spaning som den viktigaste hörnstenen i den franska modernistiska litteraturen och den är en av västvärldens mest kända böcker. Trots det har läsandet av verket för många blivit mer av ett löfte än en realitet.

Det finns lyckligt nog genvägar. Både den som ännu inte läst På spaning och den som börjat men inte slutfört kan exempelvis inleda eller förstärka sin bekantskap med verket och författaren i En sommar med Proust. Boken, som ursprungligen kom till som en serie essäer för fransk radio, håller en relativt lättillgänglig tilltalston och det finns fler historier av Tadiés typ som just skildrar det första mötet med Proust. Filosofen och lingvisten Julia Kristeva berättar hur hennes tidiga läsning av På spaning fick en egendomlig återklang i det årligen återkommande evenemanget ”Alfabetets fest” i hemlandet Bulgarien där skolungdomarna, de intellektuella och lärarna under en dag fick visa upp en valfri bokstav, fastnålad på kläderna. Drabbad av Prousts tanke om författarens plikt och uppgift ”att vara en översättare” började Kristeva plötsligt förstå sig själv som en ”chiffrerad och köttslig bok” som behövde översättas, göras läslig och delbar. Det var denna inledande erfarenhet av texttolkningsarbete som på sikt kom att göra henne till en internationellt framstående intellektuell.

Antologins övriga författare (Antoine Compagnon, Jérôme Prieur, Nicolas Grimaldi, Michel Erman, Raphaël Enthoven och Adrien Goetz) lyfter också fram sina personliga relationer till Proust och romanverket och berör flera spännande tankar kring hans stora ämnen: tiden, kärleken, minnet, fantasin, läsningen, skrivandet och det mondäna livet med mera. Vi får veta att Proust gärna drack öl, kaffe och champagne och att han som ung, när han skrev sina första artiklar, omväxlande undertecknade dem med signaturerna ”Étoile filante” (Stjärnfall), ”Bob” och ”De Brabant”. Det görs inkännande och informativa porträtt av några av romanens viktigaste karaktärer och tankeväckande jämförelser mellan Proust och några av de största namnen inom den västerländska filosofin. Samtliga författare strör rikligt med citat från På spaning omkring sig, långa citat dessutom. På så sätt kommer man verket och författaren förhållandevis nära och det är svårt att inte känna sig lockad till läsning eller omläsning av På spaning när man så småningom lägger antologin ifrån sig.

I litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olssons bok Tankar om läsning är det i stället själva läsandets villkor som står i centrum – läsandets behov av ”tid, plats och minne”. Olsson närmar sig ämnet genom att röra sig från egna känsliga djupläsningar av poeter som Tomas Tranströmer, Georg Trakl och Paul Celan till kommentarer av den minskade läsförståelsen bland unga i dag och effekterna av den ökade konsumtionen av digitala tekniker. Han för vindlande resonemang kring varför vi behöver en dynamisk litteraturkanon och lyfter på ett varsamt sätt fram kanonbegreppets politiska laddning.

Att peka ut vissa böcker som ska ingå i vårt kulturella minne, menar han, förutsätter alltid en uteslutning av andra. Det blev inte minst uppenbart med den amerikanske litteraturvetaren Harold Blooms förslag på en västerländsk litteraturkanon som mötte stark kritik, inte minst från feministiskt håll, för sin starka dominans av manliga författare. Olsson sympatiserar visserligen med Blooms betoning av estetiska värden framför ideologiska, men föreslår samtidigt en mer föränderlig förståelse av kanon där nationella och internationella perspektiv får brytas och utgöra en rörlig plattform för den moderna människans självförståelse.

Hos Proust finner Olsson ett sätt att åskådliggöra det han menar är två grundläggande läsarter: barnets och den vuxnes. Den vuxnes mogna och begrundande form av läsning, som också är den man i allmänhet brukar lyfta fram när man vill förklara På spaning, handlar ytterst om att läsa sig själv. ”Författarens verk”, skriver Proust i slutet av romansviten, ”är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv”. Men det är inte tydandet av den inre boken som står i fokus för Olsson, utan de villkor läsningen av en bok är förenad med – något som Proust bäst ger uttryck för i sina beskrivningar av barndomens läsupplevelser.

Olsson tar sats i två textavsnitt – dels en essä som Proust skrev och gav ut 1906 som ett förord till sin översättning av John Ruskins Sesame and Lilies (1865) med titeln ”Om läsning”, dels en berömd lässcen i det första bandet av På spaning. I båda texterna beskriver Proust det läsande barnets hänförelse när upplevelsen av tid och rum förskjuts och börjar existera parallellt med fantasins tid och rum: hur den tideräkning vi till vardags slavar under bara gör sig glimtvis påmind genom klockans slag i fjärran och platsen vi befinner oss på börjar sväva mellan form och upplösning. På så vis försjunker den läsande kroppen i ett paradoxalt tillstånd av självförglömmelse och medvetenhet, passivitet och aktivitet vilket gör läsningen till ett sätt att, med Olssons ord, samtidigt skydda sig från livet och ”på ett nytt och berusande sätt ta kontakt med det”. Det är ett vackert sätt att beskriva den första beröringen med konstens djupverkande kraft.

Det är också mot en sådan bakgrund Olssons oro för bristen på tid i dagens samhälle gör sig gällande. Det stora hotet mot den självständigt tänkande människan av i dag, enligt Olsson, är att hon inte får tid, rum och minne nog att läsa på djupet: ”Tiden räcker inte till, rummet är överfyllt och minnet blir allt kortare”. Olsson frågar sig om inte vår tids utveckling, där den mediala konsumtionen bland ungdomar blivit så omfattande att den i vissa fall täcker drygt en tredjedel av dygnet, borde betraktas som ett rent kunskapshot. För vad händer med människor som tappar förmågan att ta till sig långa och komplexa romaner? Vad händer när all den tid som inte minst Proust fordrade för att försjunka i en bok och träda in i nya dimensioner av både världen och det egna jaget, ersätts av meningslösa timmar på Facebook? Kan dagens tekniska missbruk leda till en fördumningsprocess som i slutändan – i strid med Kants upplysningscredo sapere aude – håller kvar den unga generationen i en självförvållad omyndighet?

Man kan undra om en sådan analys av livet i den digitala världen är helt rättvis. Trots allt har människan på det mest oförnuftiga sätt alltid slösat med sin tid och stavas inte detta oförnuft ”ofruktbara njutningar”, som hos Seneca i den nära tvåtusen år gamla lilla skriften Om livets korthet, så stavas det möjligen ”digital teknik” i dag. Det är förstås oförsvarbart att inte angripa förfallet i skolan, men det är också fel att förenkla hotbilden.

Proust var trots allt lika mycket en de mänskliga djupens förkunnare och den dröjande läsningens försvarare som en ytlighetens och det tidsliga slöseriets man. I En sommar med Proust beskriver författaren Jérôme Prieur att det var genom att verka som krönikör i sällskapslivet och kommentera damernas toaletter som den blivande stora romanförfattaren tog sina första steg som skribent efter gymnasiet: ”Dessa misskända texter markerar hans läroår, de vittnar om en ung man som är nyfiken och frivol och ivrigt besöker salongerna och mer intresserar sig för klänningarnas volanger än för de filosofiska diskussionerna.”

Att slösa med sin tid, ägna den åt salongsliv och misslyckade kärleksaffärer, kläder och fruktlös väntan, är alltså lika avgörande för Proust som att hushålla med den genom att ägna sig åt litteraturen. Slöseriet visar sig till och med vara en förutsättning för att på djupet kunna famna sanningen om livet. Redan titeln på verket – À la recherche du temps perdu – rymmer detta antagande. Franskans temps perdu betyder nämligen både ”förlorad tid” och ”förspilld tid”, en tvetydighet som Proust gärna framhöll i samtal med sina översättare.

Filosofen Gilles Deleuze sätter i Proust och tecknen denna fråga i perspektiv genom att slå in på ett storslaget resonemang kring tänkandets natur. Deleuze, som ofta tar sin utgångspunkt i modernistiska författare för att undersöka och skapa sina filosofiska begrepp, låter inte Proust vara något undantag. Boken – som kom på franska första gången 1964 och därefter gavs ut i ytterligare två utökade versioner – blir därigenom lika mycket ett uttolkande av På spaning som en uppvisning av, eller introduktion till, Deleuzes filosofi.

Till skillnad från den gängse uppfattningen menar Deleuze att romansviten inte handlar om minnet och tiden, utan om jakten på sanningen – om hur man lär sig tänka och i synnerhet hur en författare lär sig att tänka för att så småningom kunna skriva. Deleuzes bärande argument är att tänkandet inte kan vara någonting utan det som ”gör våld på tänkandet”. Viktigare än tänkandet är alltså det som ger anledning att tänka och det som ger anledning att tänka kallar Deleuze för ”tecknen”, de koder och signaler som hela vår tillvaro består av. Till en början är vi omedvetna om dem och deras innebörd och lever på så vis i en värld av illusioner. Men så småningom lär vi oss att betrakta material, föremål och människor som om de avgav tecken som måste dechiffreras och tolkas. På så sätt tar tänkandet form: när det inom oss, och, genom att vi hamnar i konkreta situationer i livet som vi inte bemästrar, väcks ett begär efter att förstå som vi inte kan värja oss mot. Barnets läsart, för att tala med Olsson, övergår sålunda till den vuxnes.

I På spaning återfinner Deleuze fyra typer av tecken som vart och ett konstituerar olika slags världar som berättaren får tillgång till. I en svårtydd hälsning från hertigen de Guermantes återfinns exempelvis mondänitetens tecken, medan den enigmatiska Albertine utstrålar kärlekens tecken – den okända värld som berättaren till varje pris försöker få tillgång till och erövra. I mötet med en ojämn gatsten, en stärkt servett eller smaken av en madeleinekaka uppblött i lindblomsté uppstår sinnlighetens tecken medan slutligen konstens tecken, som inte är förenad med någonting materiellt, inlemmar de övriga teckentyperna och färgar dem med en estetisk mening som bryter igenom det hos dem som fortfarande är dunkelt. Konsten blir därigenom sanningssökandets slutmål, för bara konstens tecken kan uppenbara den fullständiga sanningen om världen och oss själva.

Det finns få teman, menar Deleuze, som Proust insisterar på så mycket som det att sanningen aldrig kan vara produkten av en föregående god vilja. Förbjuder man sig att i sitt sökande efter sanningen förlora tid – om man rätt och slätt tar itu med sitt arbete och arbetar efter ett överlagt beslut – uppstår bara sanningar som saknar nödvändighetens kännemärke. Inom konsten och litteraturen måste därför det intellektuella arbetet alltid komma i efterhand. Det är det som gör att vi kan upptäcka det vi inte visste från början, men våra lärospån gör vi hos tecknen när vi tror oss slösa bort vår tid. På det sättet inser vi att vårt lättjefulla liv faktiskt utgör en del av vårt verk. Eller som Proust skriver i slutet av romansviten: ”Det är lidelserna som ger utkast till våra böcker – vilopauserna som skriver dem”.

Kanske skulle man på detta sätt kunna betrakta dagens digitala kanaler, sociala medier, Facebook, som vår tids salonger – själva tummelplatsen för mondänitetens tecken. Dessa tecken är i sig tomma, ytliga, koketta, betydelselösa och tillfälliga, men utgör ändå en viktig del i tänkandets processer, något man måste gå igenom för att lära sig att omintetgöra sina illusioner. För precis som hos Proust räcker det inte med att bara förlora sin tid och låta fåfängan, vanan, lidelsen och förståndet styra sig. Att tolka tecken fordrar en förmåga att vinna tid – återfinna tid – genom att öppna sig för tecknens våld. Det är denna svåra konst som i själva verket är ”den enda levande konsten”, som Proust uttrycker det. Och det är här litteraturens betydelse börjar – både som optiskt instrument och som uppmaning till att ”vända Kronos ryggen”, som Olsson uttrycker det, för att bryta sig ur den konventionella tidens ledband.

För det Proust slutligen vill säga oss är att om vi låter oss själva bli de konstnärer vi kan vara genom att rikta blicken inåt, upptäcker vi något annorlunda än det vi ser och hör och till vardags ständigt omges av. Vi kommer då att få syn på en bok som överglänser alla andra vi någonsin kommer att läsa och som samtidigt utgör boken vi läser alla andra med: vårt liv.

Emi-Simone Zawall är förläggare, översättare och styrelseledamot i svenska Proustsällskapet.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet