Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Politik & samhälle
Nille Lindgren (övers.) & Thomas Grundberg (övers.)
Ord kan krossa betong
Berättelsen om Pussy Riot
Brombergs | 333 s | Isbn 9789173375610
Recensent: Gudrun Persson
Punkkollektivet Pussy Riot är vårt tids dissidenter

Masha Gessen dödförklarade 1997 den ryska intelligentia hon själv är en del av, men nu har hon skrivit en bok om konstnärskollektivet Pussy Riot som greps efter en aktion i Moskva 2012. Det är en viktig bok om ett politiskt system som ser varje form av demonstration som ett hot mot dess överlevnad.

Det kan tyckas ironiskt att just Masha Gessen i sin senaste bok skriver om den ryska intelligentian. I sin bok Dead Again från 1997 nästan dödförklarade hon just den ryska intelligentia hon själv är en del av. Men nu handlar det om Pussy Riot, det konstnärskollektiv som blev världsberömt när tre medlemmar greps efter en aktion i Frälsarkatedralen i Moskva i februari 2012. Två av medlemmarna dömdes sedan till två års fängelse för "huliganism", ett orimligt hårt straff för en icke-våldshandling med politisk udd.

Domen blev starten på den repressiva politik som följde efter Vladimir Putins återinträde på presidentposten. Sedan dess har en mängd lagar inskränkt yttrande- och demonstrationsfriheten. Frivilligorganisationer som bedriver politisk verksamhet och får finansiering från utlandet ska registrera sig som "utländska agenter". Andra fängelsedomar har kommit mot några av de personer som deltog i en demonstration mot Putin den 6 maj 2012 i den så kallade Bolotnajarättegången.

Men i Masha Gessens senaste bok, Ord kan krossa betong – Berättelsen om Pussy Riot, handlar det främst om de tre unga kvinnorna som stod inför rätta efter "punkbönen" i Frälsarkatedralen: Nadezjda Tolokonnikova (22 år), Maria Aljochina (24 år) och Jekaterina Samutsevitj (29 år). Gessen har intervjuat de tre vid olika tillfällen och framför allt brevväxlat med Aljochina i fängelset. Hon dokumenterar rättegångsförhandlingarna noggrant. Det är ett välskrivet reportage inifrån ett Ryssland där politiska fångar åter börjat förekomma.

Som den skickliga reporter hon är tecknar Gessen först en bakgrund för de tre kvinnorna. Hur kom det sig att just dessa tre befann sig i Frälsarkatedralen den 21 februari 2012 där de framförde vad de kallade "en punkbön"? Noga räknat var de fem som deltog, men till sist var det dessa som greps.

Berättelsen utspelar sig mot en bakgrund av flera regimkritiska demonstrationer som pågick i större skala sedan parlamentsvalet i december 2011. Det feministiska konstnärskollektivet Pussy Riot föddes ur gruppen Vojna ("kriget") som varit verksam i flera år innan. En av de mest spektakulära aktionerna ägde rum i juni 2010 då gruppen målade en 65 meter lång fallos på ena sidan av klaffbron vid säkerhetstjänstens, FSB:s, högkvarter i S:t Petersburg. När bron öppnades pekade fallosen rakt mot högkvarteret. Just för denna aktion tilldelades för övrigt gruppen ett konstpris 2011 med stöd av det ryska kulturministeriet. Pengarna, cirka 90 000 kronor, skänkte gruppen till en människorättsorganisation som stöder hemlösa barn och politiska fångar.

Gessen tecknar en bild av de tre som tidigt självständiga, belästa och sökande efter alternativa konstformer. Tolokonnikova blir så småningom en drivande kraft. Hon är den kanske mest bildade och började studera filosofi vid Moskvauniversitetet. Där blev hon snabbt desillusionerad: "Jag blev helt ställd av studenternas brist på mognad, deras lättsinniga världsåskådning […] deras totala avsaknad av passion – något som var äkta, originellt, något som bröt mot normer och schabloner". Under flera år hade hon gjort upp sina egna läslistor med "böcker för själen". Hon tog djupt intryck av Dmitrij Prigov, konceptuell poet och konstnär.

Jekaterina Samutsevitj utbildade sig först till ett konventionellt "medelklassliv". Hon tog en magisterexamen i programmering vid Högskolan för starkströmsteknik. Sedan började hon arbeta vid ett forskningsinstitut knutet till försvarsindustrin. Men hon vantrivdes och sökte sig till det prestigefyllda Rodtjenkoinstitutet för att bli bildkonstnär.

Maria Aljochina hittade – mot sin mammas vilja – till det anspråkslösa Institutet för journalistik och litteratur. Mamman ville att hon skulle bli matematiker. Maria kände sig som något av en outsider och höll oftast sitt politiska engagemang utanför skolan, där diskussionerna mest handlade om diktkonsten.

Gessen för oss in i en värld av konceptuella protestaktioner mot konventioner, lojhet, normer. Punken blir medlet i det löst sammansatta kollektivet där anonymiteten – därav de färgglada rånarluvorna – är en viktig del. Efter aktionen i Frälsarkatedralen dröjde det flera veckor innan de greps och de hann ge intervjuer via nätet om sina mål. "Vi kräver att alla politiska fångar ska friges. Vi ville belysa det faktum att det är alldeles för starka kopplingar mellan kyrkan och regeringen." Och om vad som behöver förändras i Ryssland svarade de bland annat rättsväsendet och utbildningssystemet.

Så ställs då dessa tre, smarta och orädda kvinnor inför rätta. Åklagaren hävdade att de tre "i akt och mening att störa samhällsordningen på ett sätt som gav uttryck för en uppenbar brist på respekt för vedertagna sociala normer, motiverade av hat och fiendskap, motiverade av hat mot en specifik grupp i samhället, genom att genomföra förargelseväckande aktioner i en religiös institution…" De hade agerat i en "sammansvärjning" och rånarluvor, vilka var ägnade att försvåra identifiering, vilket gjorde att åklagaren betecknade brottet som grövre. Avsikten enligt åklagaren var att "kränka känslorna och tron hos den ryska ortodoxa kyrkans otaliga anhängare och undergräva statens andliga grundvalar".

Ingen av de tre åtalade säger sig begripa åtalet, men rättegången rullar på. Gessen beskriver i ett av bokens starkaste avsnitt hela rättegångens stundtals Kafkaliknande dramatik. Det minner ibland om förr och jag börjar parallellt läsa Sovjetprotest – Den nya ryska oppositionen i dokument som gavs ut 1969 av Lars Erik Blomqvist och Magnus Ljunggren.

Tolokonnikovas slutplädering utgör kulmen när hon gör upp med Rysslands auktoritära politiska system. Hon citerar ur Bibeln, Fjodor Dostojevskij, Sokrates, Montaigne, nämner en avantgardegrupp med Daniil Charms och Aleksandr Vvedenskij som rensades ut 1937 – en grupp som var lika uppstudsig mot den dåvarande makten som Pussy Riot är i dag. Det är en mäktig skrift, som gavs ut i särtryck 2012 på Norstedts förlag i översättning av Johan Öberg.

Efter rättegången byter Samutsevitj advokat och lyckas bli villkorligt frigiven. Tolokonnikova och Aljochina döms till två år.

Ett av bokens starkaste avsnitt är den brevväxling som Gessen för med Aljochina genom rannsakningshäktet och vidare till fångkolonin. Hon beskriver livet där så öppet det går under omständigheterna. Om de inre reglerna i fångkolonin: "Och så det där med att man kan hamna i registret för att "ha tendens". Jag älskar Oscar Wilde, gamla greker och Maria Tsvetajevas poesi. Om jag deklamerar deras poesi, kommer det då att betraktas som bevis på en "tendens"? Och sedan om några segrar. Hon har skrivit till fängelseledningen och klagat på behandlingen. Hon får nu ett papper på att hon har rätt att tvätta håret varje dag – att det inte är en överträdelse. Det är februari 2013. Hon skriver och klagar så att andra medfångar också får bättre förhållanden och börjar arbeta åtta timmar om dagen i stället för som tidigare tolv.

Maria tillbringar dagarna med att sy, fålla lakan och sy knapphål. Hon skriver. "Vad ska jag skriva om? Om att jag lever bakom galler och att jag syr? Det är bara dumma ord. Jag lever bakom en massa dörrar och en massa galler, och jag har sytt i fyra månader." Men också om sådant som vittnar om hur man överlever i en hopplös situation. "Jag tycker om lukten av olja när man rengör en maskin. Man fäller ner den på sidan mot den bakre delen av bordet och man kan se hur oljan rinner ner i tråget från de olika maskindelarna. Jag tycker om att skära knapphål; de ser ut som munnar."

Gessen har skrivit en viktig bok som belyser hur politiskt oliktänkande blir behandlade i dagens Ryssland. Men det har gått fort och det är en bok som kräver stora förkunskaper av sina läsare. Tolokonnikova, Aljochina och Samutsevitj benämns nästan genomgående Nadja, Maria och Kat. Här hade förlaget i den svenska utgåvan gott kunnat kosta på sig en liten presentation med fullständiga namn. Även för de svenska översättarna har arbetet helt uppenbart gått alltför hastigt. Den melankoliske trubaduren och poeten Bulat Okudzjava benämns som "singer-songerwritern". Ibland blir det fel. De protestmarscher som Garri Kasparov ordnade 2006 och 2007 kallas "De misshagligas marscher" när det är "De missnöjdas marsch" som avses.

Det är synd för Gessens bok hade förtjänat bättre. Den är ett reportage om protest, politik och konstens roll i dagens Ryssland. Den är ett vittnesbörd om ett politiskt system som ser varje form av missnöje eller demonstration som ett omedelbart hot mot systemets överlevnad – inte som en naturlig del av ett offentligt samtal. Att tre kvinnor framför en "punkbön" i en av den ryska ortodoxa kyrkans viktigaste katedraler kan möjligen uppfattas som okänsligt och störande – men domen handlar om systemets grundvalar.

Titeln Ord kan krossa betong är ett citat av Aleksandr Solzjenitsyn, som säkerligen inte hade sympatiserat med Pussy Riots aktioner. Men var tid har sina dissidenter. Pussy Riots utföranden handlar om politik, elitism, fräckhet och de genomförs  utan rädsla – en gemensam grund för de oliktänkande och dissidenter som förföljts i Ryssland och Sovjetunionen. Som när Joseph Brodsky 17 år gammal, 1964, inför sin domare svarade på hur han kunde kalla sig för poet när han inte hade någon formell utbildning. Brodsky anmärkte att han inte trodde att man kunde studera till poet.

"Domaren: Var kommer det ifrån då?

Brodskij: Jag tror att det…från Gud…"

Pussy Riot tycks hälsa till såväl sina föregångare som medeltidens ryska "heliga dårar" och det tidiga 1900-talets omtumlande futurister (läs: Majakovskij med flera) som ville kasta allt överända i konsten, politiken, livet självt.

Möjligen hade man kunnat vänta sig att Masha Gessen – med sin släkts fäder i den gamla ryska Riksduman – skulle ha tagit sig tid att tala allvar om den nu förtvivlande ryska intelligentian: ofta fräck i sin framtoning, alltid noga i sitt budskap. Men det kanske blir hennes nästa bok.

Gudrun Persson är docent vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet och forskningsledare vid FOI.

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet