Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

5/2013

Tema: Tyskland är nu Europas maktcentrum, men varken tyskar eller det övriga Europa tycks vara beredda att acceptera detta faktum.
Historia
Bo Lidegaard
Landsmän
De danska judarnas flykt i oktober 1943
Bonniers | 526 s | Isbn 9789100135249
Recensent: Kim Salomon
Räddning av danska judar var unik

När det nazistiska förintelsemaskineriet 1943 skulle slå till mot de danska judarna lyckades den överväldigande majoriteten fly till Sverige. Bo Lidegaard kartlägger berättartekniskt skicklig förloppet under dessa kritiska dagar och försöker förstå hur denna räddningsaktion var möjlig.

Bo Lidegaards bok Landsmän handlar om en nordisk succéhistoria med internationell räckvidd. Den överväldigande majoriteten av de danska judarna räddades och befolkningen ställde beredvilligt upp och hjälpte de flyende. Svenska eftergifter för Nazitysklands krav på trupptransporter genom Sverige kompenserades moraliskt av det positiva välkomnandet av de judiska flyktingarna från Danmark.

Boken är på sätt och vis traditionell eftersom uppläggningen slaviskt följer kronologin. Den inramas förvisso av en prolog och epilog, men annars är tidslinjen rak. I fjorton kapitel får vi följa utvecklingen dag för dag mellan den 26 september och 9 oktober 1943, från de första tecknen på en tysk aktion mot danska judar till den lyckade flykten. Varje kapitel omfattar en dag. I detalj får vi följa det politiska spelet och parallellt berättas om de judiska flyktingarnas umbäranden. Mikro- och makroperspektiven ligger omlott.

Mindre konventionellt är dock att personliga och privata berättelser ges stort utrymme. Långa dagbokscitat fyller sidorna. Framför allt refereras till fyra judiska flyktingars dagböcker, skrivna av en kvinna och mor, en företagsledare, en uppmärksam pojke och en åldrande patriark. Från olika utgångspunkter ger de tillsammans med andra samtida berättelser inblick i flyktens påfrestningar samt hur det kändes att tvingas lämna ett samhälle som de uppfattade sig som en naturlig del av. ­Citaten berättar om enskilda människo­öden i en omvälvande epok i världshistorien. Lägg till att Lidegaard är en ovanligt berättartekniskt skicklig historiker. Inga byggnadsställningar eller teoretiska begreppsapparater tynger framställningen.

Mer eller mindre ocensurerade sinnesstämningar står i fokus. Minnen nedskrivna i efterhand väljs ofta bort. Det är det samtida perspektivet som fixeras, inte efterhandskonstruktioner och tillrättalägganden av minnesbilder. Med dagböckerna som ledsagare borrar Lidegaard på mikronivå för att i det lilla synliggöra den gigantiska och obegripliga tragedi som Förintelsen utgör.

Dagboksförfattarna själva varvar triviala problem med dramatik i skuggan av det storpolitiska spelet. De skriver om svårigheter att hitta transport inför flykten, om vad de äter medan de är på väg, om kostnaden för båtresan, om rädslan för minor och tyska patrullbåtar, om sjösjuka, om oron över vad som hände med vänner och familj samt om det fantastiska välkomnandet i Sverige. Flyktingarnas inlevelser, känslor och tankar blandas med faktaspäckade redovisningar av händelse­förlopp. Vid läsningen av de långa dagbokscitaten drunknar man ibland i likgiltiga detaljer, ibland rycks man med av spänningen och inlevelsens intensitet. Allvaret i livsvalen blir emellertid tydliga som när en flykting skriver om dilemmat han ställs inför. Ska han själv försöka att segla en båt över till Sverige, vilket han betraktar som omöjligt. Eller ska han stanna, vilket han alltför väl vet innebär säker död?

Själv anser Lidegaard att det samtida unika materialet kastar nytt ljus över den välkända historien. På ett plan har han förstås rätt, eftersom dagböckerna frilägger enskilda öden. Samtidigt relaterar han endast mycket kortfattad till grundläggande mänskliga hållningar som självbevarelsedrift, trots och hjälpsamhet. Ett mer generellt och analytiskt resonemang kring dagboksberättelsernas principiella verkningskrets hade öppnat för bredare perspektiv och aktualiserat frågor som i vilken utsträckning böckernas berättelser är tidsbundna och i vilken utsträckning de kan ses som tidlösa eller allmängiltiga dokument om oro och fruktan?

På makronivån lutar sig Lidegaard tryggt mot etablerad forskning, benar ut händelseförloppet och vrider och vänder på orsakskedjor och bevekelsegrunder. Han vill förklara hur det kom sig att den stora majoriteten av de danska judarna undslapp Förintelsen och formulerar en rad relevanta och vägledande frågor: Vad var det som gjorde att danskarna förhöll sig helt annorlunda till judeförföljelserna än medborgarna i de flesta andra tysk­ockuperade länder? Vad var det som gjorde att ett av Europas svagaste länder trots Förintelsens systematiska utrensningar förmådde Tyskland att vara återhållsamt mot de danska judarna? Varför vidarebefordrade den tyska utrikesminister von Ribbentrop Hitlers order om aktionen med tillägget ”att aktionen så vitt möjligt ska genomföras på ett sådant sätt att större ofördelaktig uppmärksamhet bland det danska folket undviks”?

Frågor om tyskarnas likgiltighet och Danmark som ett undantag i Förintelsemaskineriet är förstås centrala. Lidegaards kunniga och ingående resonemang visar tydligt att den tyska krigsmakten och ordningspolisen drog benen efter sig. Det finns talrika uppgifter om tåg och hamnar fyllda med flyktingar, där tyska soldater vände ryggen till och såg mellan fingrarna på vad som pågick.

En viktig anledning till tyskarnas passivitet var enligt Lidegaard rädslan för att äventyra samarbetspolitiken, vilket i sin tur skulle betyda svårigheter att hålla det danska samhällsmaskineriet i gång. Inte minst var Tyskland intresserat av danska jordbruksprodukter. Den tyska ockupationsmakten upplevde därför samverkan med danska myndigheter som viktigare än utrotningen av landets judar. Förvisso greps judiska flyktingar och några få sköts medan andra deporterades. Men siffrorna var marginella i jämförelse med vad som hände i andra ockuperade länder. Den ”fredliga” ockupationen av Danmark var dessutom, enligt Hitlers uppfattning, förebildlig och en modell för hur Tyskland efter kriget kunde organisera sitt världsherradöme.

Det som emellertid i sista hand var avgörande för att förhindra utrotningen av de danska judarna var enligt Lidegaard ”det bergfasta danska motståndet mot projektet”. Danskarna hade en djup motvilja mot att införa särskilda lagar eller åtgärder riktade mot judarna, som betraktades som likställda med andra medborgare. De accepterade inte att judarna definierades som annorlunda och oönskade.

Här ser Lidegaard ett samband mellan den medmänskliga instinkten och den nationella plikten. En tydlig antisemitisk inställning likställdes med att gå nazisternas ärenden. För danskar, som kände sig besvärade av samarbetet med den tyska ockupationsmakten, blev hjälp till judarna därför ett sätt att göra motstånd. Dessutom upplevde inte heller många danskar det som en extrem form av illegalt arbete, vilket kan vara en bidragande förklaring till varför de deltog i räddningsaktionen.

Självklart förekom angiveri, feghet och girighet. Men Lidegaard konstaterar att majoriteten av den danska befolkningen försvarade grundläggande demokratiska värden och gjorde allt för att motarbeta tyskarna. Med beslutet att inleda en aktion mot judarna i Danmark hade nazisterna enligt honom ”väckt den starkaste kraft som finns i ett land: en gemensam folkvilja”. Han ser det danska folket som den verkliga hjälten i succéhistorien och inkluderar även de ansvariga för samarbetspolitiken, som vägrade att medverka i den tyska aktionen. Lidegaard understryker också att det danska exemplet vittnar om att det trots allt var möjligt att säga nej till totalitarism och diktatur.

När Bulgarien anslöt sig till axelmakterna i mars 1941 berövades förvisso judarna alla medborgerliga rättigheter. Men när regeringen 1943 planerade deportering av landets 48 000 judar protesterade ledande grupper i samhället och projektet verkställdes aldrig. Den bulgariska befolkningen engagerade sig dock inte i en räddningsaktion på samma sätt som den danska.

Lidegaard ställer frågan om något motsvarande den danska befolkningens insats kunde ha skett i andra europeiska länder. En förutsättning hade enligt honom varit en utmönstring av antisemitiska tankefigurer. Samtidigt är han försiktig med att generalisera och moralisera eftersom historien, ockupationens villkor, kulturella traditioner och lokala förhållanden gjorde situationen specifik i varje land.

Att den danska räddningsaktionen var unik framstår också tydligt i jämförelse med förhållandena i norra Europas ockuperade länder. I Norge och Nederländerna fanns liksom i Danmark ansatser till antisemitism som emellertid aldrig tog extrema former. Likväl fick kriget olika konsekvenser för judarna i respektive land. Tre fjärdedelar av de 140 000 nederländska judarna miste livet och drygt en tredjedel av de 2 100 norska mördades, medan den stora majoriteten av de 7000 danska judarna överlevde. Skillnaderna mellan länderna är många. I Nederländerna fanns inte samma geografiska förutsättningar till flykt som i Danmark och Norge. En väsentlig skillnad var också att både den danska förvaltningen och polisen vägrade att delta i aktionen mot judarna, medan deras motsvarigheter i Norge och Nederländerna var djupt engagerade.

Den systematiska utrotningen av judarna, som den nazistiska ledningen betraktade som livsviktig för Tysklands överlevnad, pågick också vanligtvis i skymundan. Omfånget och karaktären var ursprungligen endast känd av ett fåtal. Aktionen mot de danska judarna pågick emellertid mer eller mindre för öppen ridå, inte minst på grund av den svenska pressens rapportering.

Läsningen av Landsmän öppnar självklart associationsbanor till dagens situation, till det starka stråket av främlingsfientlighet i Danmark, till brister i Sveriges flyktingmottagande och till umbäranden som flyktingar får utstå för att ta sig till Sverige i dag. Parallellerna är tydliga och uppenbara.

För mig personligen finns det dessutom en existentiell dimension med kontrafaktiska förtecken. Min far tillhörde dem som lyckades ta sig över till Sverige under dessa dagar 1943. Om den unika räddningsaktionen inte lyckats, hade jag inte suttit här och skrivit denna recension. Kanske hade det inte ens funnits ämne för en hel bok, utan det hade räckt med ett par rader i Förintelsens historia om att av alla de miljoner judar som utrotades var ungefär 7000 från Danmark.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 5/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet