Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Filosofi & psykologi
Jacques Attali
Diderot – Tänkandets lycka
Fri tanke | 540 s | Isbn 9789187513312
Recensent: Carin Franzén
Radikala tankar utvecklade i en tid av censur

Diderots tänkande var så radikalt att det är först i dag som vi fullt ut kan ta till oss det, hävdar Jacques Attali. Hans bok är emellertid en traditionell biografi om det manliga geniet – Diderot framstår som långt mer radikal än Attali.

All historieskrivning säger något om sin egen tillkomsttid. Det är troligen oundvikligt att vi förstår gångna tiders människor på ett annat sätt än de själva gjorde, men det gör också att de förflutnas texter kan ges en specifik aktualitet för varje ny tid. Det är åtminstone tankar jag får efter att ha läst Jacques Attalis 500-sidiga biografi Diderot. Tänkandets lycka, skriven lagom till upplysningsfilosofens 300-årsjubileum 2013, men som nu finns i en fin svensk översättning av Jim Jakobsson. Attali hävdar att vi är ”Diderots första möjliga publik. De första att kunna läsa och förstå honom, och kunna förstå världen bättre tack vare honom.” Det stämmer i alla fall att Diderots kanonisering tog längre tid än för Voltaire och Rousseau. De blev berömda redan under sin livstid, vilket bland annat hade att göra med att de lät publicera sina verk även om de tvingades göra det utanför sitt lands gränser.

Förutom de många artiklarna i Encyklopedin, det monumentala projekt som Diderot också ansvarade för under ett kvarts sekel, publicerade han få verk under eget namn och mer kända sådana, som Rameaus brorson, D’Alemberts dröm och Jakob fatalisten och hans husbonde, gavs ut först under senare tid. Till viss del berodde det på att den allmänna situationen för författare och intellektuella i 1700-talets Frankrike gjorde skrivandet till ett vanskligt och högst strategiskt företag för att kringgå censurens granskningsinstanser. Encyklopedin kan faktiskt ses som ett ”gigantisk spratt på granskarnas bekostnad” enligt Michel Butor i en intressant essä som citeras av Attali. Voltaire och Rousseau valde att gå i exil. Diderot satt under en kort tid i fängelse för sitt Brev om de blinda till gagn för dem som ser, men tycks alltså sedan ha valt att skriva de mer avgörande texterna för framtiden.

Attalis genomgång av den reception Diderots verk får från tiden efter hans död 1784 till i dag visar även att man under lång tid endast kunde ta till sig vissa delar av hans mångfacetterade tänkande. Litterära normer och värderingar förändras långsammare än samhälleliga omvälvningar. Attali påpekar att Diderot efter revolutionen paradoxalt nog kom att betraktas som dess fiende på grund av sina ateistiska åsikter. Inte ens kyrkans häftigaste motståndare bland de franska revolutionärerna var ateister, hävdar Attali något överraskande. Det var i varje fall inte något som den konservative politikern och filosofen Edmund Burke noterade när han kritiserade den franska revolutionens ”plan för att förstöra den kristna religionen” som en effekt av Diderots och hans likars tänkande. Hur som helst tog det ett bra tag innan upplysningsfilosofens materialistiska åskådning och libertinism fick ett erkännande i Frankrike. Den romantiske poeten Alphonse de Lamartine fördömde till exempel Diderot under mitten av 1800-talet för att ha rört ”upp det mänskliga hjärtats slödder” med sin ateism.

Det var i stället den tyska romantiken som fick en avgörande betydelse för spridningen av Diderots verk under 1800-talet. Attali skildrar hur Schiller kom över en kopia av Rameaus brorson 1804, vilken han överlämnade till Goethe som genast uppfattade verkets radikalitet: ”Denna bomb till dialog exploderar mitt i den franska litteraturen, och man måste ta sig samman ordentligt för att se hur och var den träffar”. Om man får tro Attali träffades Hegel av bomben och hans dialektik i Andens fenomenologi skall vara inspirerad av Diderots dialoger. Goethe översatte alltså verket till tyska och den första franska utgåvan från 1821 är baserad på den texten (utgivningen av originalmanuskriptet sker inte förrän 1891).

I Frankrike börjar man inte heller på allvar intressera sig för Diderot förrän mot slutet av 1800-talet och då tonar man ner hans filosofi för att i stället framhålla honom som konstkritikens fader. Diderots politiska tänkande förblir länge mer eller mindre outforskat och fortfarande 200 år efter hans död kan han provocera nationalister och högerintellektuella som Maurice Barrès och Charles Maurras som varnar för att han ”väcker, förstärker och mångfaldigar farliga instinkter”, vilket torde vara att tänka fritt, kritiskt och självständigt. Och viss genklang väcker ju en sådan reaktion även i dagens värld med växande motsättningar mellan olika religioner och politiska värderingar.

Det fascinerande med Attalis biografi ligger i bilden av hur ett upplyst, radikalt tänkande kan uppstå och utvecklas i en tid när censur eller fängelse tillhörde ett författarlivs dagordning – fast det är rätt många anekdoter och en stor mängd fakta man får plöja igenom för att kunna urskilja den. Det är nämligen med ett högst traditionellt biografiskt grepp som Attali berättar sin historia om hur den unge Diderot, ”stor och stark, med lång blond kalufs och mörka ögon”, sätts i skola hos jesuiterna i sin födelseort Langres, hur han sedan tar sig till Paris för att fortsätta en kyrklig karriär, men där snabbt lämnar teologin bakom sig för att i stället ”upptäcka och utforska vetandets ofantliga vidder”, och sedan utvecklas till en av de främsta upplysningsfilosoferna för att slutligen efter sin död inta ”sin plats på litteraturens högsta höjder”.

Det råder ingen tvekan om att biografen högaktar sitt ämne och det är säkert lätt gjort med en tänkare som Diderot. Attali skriver uttryckligen att han företar en ”resa i Diderots sällskap” och den princip han använder för att ordna den är framför allt föregripandet. Det blir inledningsvis många omnämnanden av olika personer som ”kommer att spela en roll i denna historia”, som ”kommer att spela en icke föraktlig roll i vår berättelse”, eller som ”kommer att spela en av de allra främsta rollerna i vår historia”. När denna historia sedan utspelar sig är det genom den allvetande författarens makt att känna och tänka med sin huvudperson och han vet förvisso en hel del om honom – det ligger i sakens natur – men samtidigt är det uppenbart att Attali också bygger sin historia på tolkningar och ett visst urval av ett omfattande material. Läsaren får till exempel veta att ”Denis är dyster” för att hans vän och samarbetspartner Friedrich Melchior Grimm, som blivit ”oumbärlig för honom”, befinner sig utomlands. Attali förklarar vidare att de starka vänskapsuttrycken i breven till Grimm vittnar om en homoerotisk relation. Han ser den också i de känslor som Diderots älskarinna, Sophie Volland, uttrycker för sin syster. Det är i och för sig intressanta påpekanden men de stannar på en anekdotisk nivå, förmodligen menade som pikanta detaljer i en berättelse där det är den store mannens liv och tänkande som ska framhållas.

Funderar man en stund på vad som faktiskt står i de valda citaten ur de många breven eller de filosofiska och estetiska texterna blir det uppenbart att det är en särskild historia som Attali valt att berätta – som också tycks handla om honom själv, känd ekonom, författare och ämbetsman som varit rådgivare åt François Mitterrand. Jag kommer inte ifrån intrycket att det rör sig om en djup identifikation som trots uppräkningen av fakta skapar just ”vår historia”. Attalis litteraturlista är imponerande och griper över 26 sidor. Han säger sig ha läst allt men det är osäkert vad han använt sig av eftersom noter och referenser, som antagligen anses belastande i detta populärvetenskapliga sammanhang, är minimalt återgivna.

Med andra ord har vi att göra med en biografi som genom sitt traditionella grepp får materialet att bekräfta en rätt konservativ och patriarkal syn på det manliga geniet trots att baksidestexten utlovar en ”fulländad bild av rebellen, feministen och tänkaren Diderot”. I mina ögon rör det sig snarare om en fulländad bild av en i dag något bedagad manlig historieskrivning, som blir särskilt tydlig i Attalis sätt att beskriva relationen till Rousseau och de kvinnor Diderot stod nära.

Det är helt uppenbart att Attali tar Diderots parti mot Rousseau. De kontrasteras mot varandra som ett föregripande av den brytning de själva vittnat om på olika vis. Men här får vi dessutom en historia om den onde och den gode. Rousseau sägs vara självupptagen, medan Diderot är ”ödmjuk och uppmärksam på andras behov, i stånd att överge allt för att tillbringa dagar, veckor och månader hos en bedrövad eller sjuk vän”. Och när Rousseau av ”likgiltighet” lät Thérèse, den kvinna han lever ihop med, gå hungrig och överger sina barn, blir Diderot den gode familjefadern som gör allt för sin enda överlevande dotter. Att han faktiskt följer en mer aristokratisk tradition, det vill säga skiljer på kärlek och äktenskap, ursäktas med förklaringar som att hustrun Toinette blivit grälsjuk, hon ”är inte längre den unga och söta linnesömmerska som hon var för tio år sedan”. Inte ett ord nämns om villkoren för en gift kvinna ur de lägre samhällsskikten under denna tid.

De adelskvinnor från kultureliten som Diderot förälskar sig i blir i Attalis berättelse heller inte mer än just älskarinnor. Den första, Madeleine de Puisieux, feminist och författare, bland annat till verket La femme n’est pas inférieure à l’homme från 1750 som skulle inspirerat Mary Wollstonecraft att skriva A Vindication of the Rights of Woman fyra decennier senare, reduceras till en ”skönhet av det rundnätta slag” som Diderot här påstås vara svag för. I berättelsens dramaturgi utvecklas hon sedan till en ”omättlig” kravmaskin som tvingar Diderot att skriva erotiska texter och som dessutom skulle ha kallat hans hustru för ”aphona”. Den andra stora kärleken, Louise-Henriette Volland, som Diderot gav namnet Sophie – och så har hon också skrivits in i det allmänna historiemedvetandet – ges en mer positiv beskrivning, antagligen för att den biografiska kunskap som finns om Diderot härrör från de många brev han skrev till henne.

Av denna historia framgår likväl inte att Diderot skulle varit feminist – om det inte helt enkelt ska betyda att han var en libertin som enligt den aristokratiska seden valde att utbyta sina tankar och mer intima känslor med en förtrogen älskarinna när hustrun väl gett honom det barn han önskat. Breven var ju också en genre i sig, litet att likna vid våra sociala medier, och de skrevs för att läsas av fler än adressaten, men det är inget Attali tar någon större hänsyn till. När Diderot mot slutet av sitt liv återfår sina brev av Sophie för att han ska kunna kopiera dem konstaterar Attali utifrån sitt allvetande och inlevande perspektiv: ”Det blir en gripande omläsning, för honom, av hans livs viktigaste kärlekshistoria.”

Denna avsaknad av kritiska perspektiv och vidare reflektioner, vilket ligger i den traditionella biografins konvention som Attali väl behärskar, förtar något av den lycka som upplysningens tänkande kan innebära – om man nu inte nöjer sig med att återigen läsa en historisk berättelse om hur ett manligt geni förutsåg det vi i dag hyllar som vetenskapliga framsteg och demokratiska fri- och rättigheter. Och det är ju inte heller så illa, men då framstår Diderot som långt mer radikal än Attali.

Carin Franzén är professor i språk och kultur vid Linköpings universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet