Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Politik & samhälle
Kevin Passmore
Vad är fascism?
En kort introduktion
Arx | 216 s | Isbn 9789187043505
Recensent: David Brolin & Göran Fredriksson
Rädsla för definitioner och teoretisk fobi

Kevin Passmore anser att fascismen är för mångtydig för att kunna naglas fast i en definition. Med fascism vill han mena rörelser och regimer som själva har kallat sig så eller av sina fiender eller forskare betecknas så. Det är en ansvarslöst opportunistisk hållning.

Vilka förväntningar skapar en forskningsbaserad introduktion till fascism? Kanske att man ska lära sig känna igen den ödesdigra företeelsen ifråga, att man får väsentlig kunskap om den reella fascismens skilda former, om dess uppkomst, historia och eventuella förekomst i dag – helst framställt i ett pedagogiskt perspektiv. Den brittiske historikern Kevin Passmore tar en annan väg. I boken Vad är fascism? – En kort introduktion vill han ge en sammanfattning av dagens akademiska forskning om fascism. Eller snarare: han väljer ett antal teman som han belyser med aktuella forskningsresultat. Ett givet problem med en sådan ”syntes” av den enormt omfattande fascismforskningen är att den måste sammanställas på en systematisk grund, ett krav som märkligt nog avvisas av författaren.

Systematiken i Passmores bok ligger huvudsakligen i det sätt på vilket de tio kapitlen är ordnade. Efter ett mer teoretiskt inlednings- och avslutningskapitel följer texten en historisk linje från Maurice Barrès protofascism på 1890-talet (”Fascism före fascismen?”) till vår tids neofascism (”Fågel Fenix ur askan?”) via tre kapitel om Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och fascismens spridning under mellankrigstiden. I ett andra block diskuteras fascismens ideologi och sociologi i tre kapitel om ”Fascism, nation och ras”, ”Fascism, kvinnor och kön” samt ”Fascism och klass”. Medan de historiska resuméerna ger en hygglig (men långt ifrån invändningsfri) uppfattning om fascismens och nazismens utveckling är de följande analyserna av fascismens genus- och klassdimensioner teoretiskt svaga. Författaren har i viss mån blick – men saknar begrepp – för hur sociala motsättningar och intressen uttrycks, främjas, undertrycks och omgestaltas i maktstrukturer präglade av ett fascistiskt utformat och reglerat kapitalistiskt system.

Passmore påpekar oupphörligt – och helt korrekt – att fascismen ända sedan begynnelsen genomsyrats av motsägelser. Exempelvis nämner han pendlingen mellan ”reaktionära” och ”radikala” idéelement och en extremt särartspräglad kvinnosyn: fascisterna vacklade mellan kvinnoförakt och idealisering av mödrar som födde blivande soldater. Frågan är dock om inte författaren överdriver sådana paradoxer och samtidigt underskattar möjligheterna att förklara dem. På en sida står det till exempel: ”Fascisterna avvisade dogmer och ideologier.” Men litet längre ner på samma sida kan vi läsa: ”Fascismen saknade definitivt inte ideologi, men karaktären av den var alltid oviss.” Här är det Passmore som uttrycker sig motsägelsefullt när han påstår att fascisterna både hade och inte hade en ideologi, men litet senare tillfogar han förklaringen att den italienska fascistregimens praktiska politik växlade, vilket krävde förändrade motiveringar. Ideologins ”ovissa karaktär” handlar snarare om den funktionella relationen mellan ideologi och realitet än om logiskt oförenliga ståndpunkter.

En genomgående och irriterande brist är att Passmore inte klart skiljer mellan fascism som abstrakt ideologi med utopiska drag och fascism som konkret praktik historiskt manifesterad av sociala rörelser eller politiska regimer. Den fascistiska ideologins motsägelsefulla och undflyende karaktär blir ett särdeles besvärande moment för ett perspektiv som till stor del lägger över ansvaret för bestämningen av fascismens egenart på fascismen själv. Fascismen kan helt enkelt inte definieras enligt författaren. Han är med rätta kritisk mot sin kollega Roger Griffins idealtypiska, ”generiska” fascismbegrepp, som utnämner ”ultranationalismen” till den fascistiska ideologins ”kärna”. Passmore har dessutom registrerat en alltmer utbredd skepsis mot att fascismforskningen borde ha som mål att formulera samstämmighetsskapande definitioner.

Passmore vänder helt sonika upp och ner på Griffins konsensustänkande kring det generiska fascismbegreppet: man kanske kan säga att greppet ger utlopp för en generell definitionsrädsla parad med en allmän teoretisk fobi. Under det dryga årtionde som förflutit mellan den första och den omarbetade andra upplagan av Passmores Fascism – A Very Short Introduction (2002/2014) har författaren hunnit omvärdera vad han nu kallar ”besattheten” av att exakt definiera termen fascism. I första upplagan föreslog han själv en definition som byggde på en kombination av vad han såg som det bästa i marxistisk teori, weberiansk teori och totalitarismteori (representerad av Griffin). Tanken var att skapa ett allsidigt fascismbegrepp som inkluderade såväl social kontext som idéer och revolutionära/reaktionära ambitioner.

Men det var då det. I sitt förord i den svenska versionen (som baseras på den reviderade upplagan) trycker Passmore reduktionism-stämpeln på sitt forna vetenskapliga jag. Nu menar han att fascismen är alltför ”mångtydig” för att naglas fast i en definition. Kritiken mot Griffins formella fascismdefinition är det lätt att instämma i (se Fredriksson & Brolin i Respons 1&3/2015). Passmore har i ett annat sammanhang påvisat Griffins nominalistiska felslut – att han förväxlar sitt begrepp med verkligheten – men begår själv ett par kategorimisstag i Griffins anda; han blandar samman definition och teori och båda dessa rör han ihop med historisk beskrivning. Följden blir att han ställer orimligt stränga teoretiska såväl som empiriska krav på begreppsbestämningar. En definition utgör ju vanligen inte på egen hand en komplett teori, utan ingår (i bästa fall) som element i ett vetenskapligt teoribygge.

Passmore landar i en vetenskapsteoretisk extremposition: från kritiken av Griffins reduktionism och essentialism tippar han över i relativism, skepticism och empirism. (Detta samtidigt som han okritiskt gör bruk av termen ”ultranationalism”.) Alla definitionsförsök – griffinska, marxistiska, weberianska etcetera – är förfelade! Hur leder Passmores analys till denna slutsats? Svaret är att den inte följer av resonemanget; hans generella avfärdande av definitioner är naturligtvis att kasta ut barnet med badvattnet. Men varför gör han på detta viset? En gissning är att Passmore, trots viljan att slå tillbaka mot essentialismen i Griffins ideologiska definition, själv snärjts av perspektivismens konsekvenser: varje hypotes om att vissa aspekter av fascism är mer fundamentala än andra avfärdas av författaren, ty: ”det finns inget sätt att fälla ett avgörande mellan de rivaliserande påståendena”. Vad går då vetenskaplig verksamhet ut på? Och varför begränsa alternativen till hyperidealism och vulgärmaterialism?

Den historiska empirismens svagheter visar sig tydligt i det högaktuella kapitlet om vår tids eventuella fascism, ”Fågel Fenix ur askan?”. Korta nationella ”fallstudier” av de högerextrema rörelsernas ”postfascistiska” utveckling i främst Italien, men även Frankrike och Ryssland, förmedlar i och för sig politisk baskunskap i den beskrivande översiktens knappa form. Men när Passmore under rubriken ”Förklaringar” till sist tar itu med ”de omständigheter som skapat den moderna yttersta högern”, anser han det uppenbarligen självklart att begränsa analysen till faktorer på idéplanet: 1) Globaliseringskritik, 2) Den ”nya högerns” liberala rättighetsretorik på 1970-talet (de Benoist), 3) Liberal-nationalistisk islamkritik (Pim Fortuyn-Geert Wilders), 4) Thatcher-Reagans kombination av nykonservatism och nyliberalism. Resonemanget hoppar mellan decennierna och ger ingen samlad bild av de ideologiska sammanhang som utvecklades under den nyliberala eran.

Så övergår framställningen (via Front Nationals rasistiskt motiverade nyliberalism) i en synnerligen skissartad politisk-sociologisk-ekonomisk beskrivning av avreglering, avindustrialisering och arbetslöshet bland ”oskolade unga män” i ekonomiskt och kulturellt underläge. Här förstår man att Passmore tycker sig vara någonting väsentligt på spåren, något som inte bara förklarar idéspridning med idéspridning: ”det är utan tvivel så att regeringar ignorerar klassojämlikhet för att den, och endast den, är inneboende i kapitalismen”. Denna insikt ser han dock inte som möjlig att fördjupa till strukturförklaring av en samhällsutveckling, den får förklara fattiga vitas syndabockstänkande. Sedan beskrivs vänsterns välbekanta högervridning och de konservativas tilltagande främlingsfientlighet. Den något diffusa slutsatsen blir att den moderna extremhögern uppvisar både likheter och skillnader jämfört med mellankrigsfascismen.

I sitt bitvis intressanta empiriska lapptäcke förbiser Passmore två gyllene möjligheter till djupare teoretisk insikt om högerextremismens/fascismens ideologiska karaktär. Det gäller betydelsen av dess motsägelsefulla närhet/distans till den politiskt konservativa ekonomiska liberalismen (till skillnad från liberalismen i dess politiskt idealiserade filosofiska skepnad som extremhögern alltid avskytt). Det gäller också betydelsen av högerextremismens/fascismens realpolitiska acceptans av kapitalismen som klassbaserat samhällssystem (inte det retoriska avståndstagandet till kapitalism som dystopi). Passmores generella uppfattning är dock att både historisk fascism och modern högerextremism kännetecknas av antikapitalism. Här blottläggs faran med en naiv empirism som tar fascisterna på orden. Innebörden av kapitalism/antikapitalism kan knappast, lika litet som innebörden av fascism, reduceras till en fråga om empiriskt observerat språkbruk. Frågan är förstås om fascismen/högerpopulismen i sin politiska praktik plägat rasera eller renovera 1930-talets respektive 2000-talets kapitalism.

Man måste vara öppen för att programmatiska formuleringar kan syfta till att dra en ideologisk slöja över realpolitiska grundförutsättningar: fascisternas språkbruk och politiska manövrer var delvis taktiskt betingade. En fascistisk massrörelse av bönder, arbetare och småborgare kunde knappast byggas utan en flirt med det socialistiska lägrets kapitalismkritik. Men mycket mer än retorik var denna antikapitalism inte: både Mussolini och Hitler slöt snabbt fred med storfinans och kapital. (Här kan vi nämna Passmores egna iakttagelse att fascismens nationalistiska antikapitalism passade arbetsgivarna utmärkt; det var endast det ”judiska kapitalet” som råkade illa ut.) Frågan om ideologi som taktik avfärdar Passmore dock som marxistiska bortförklaringar (en vilja att tona ner fascismens ”radikala” sida). Han vill enbart beskriva hur aktörerna själva använder sina termer. Men ideologier är en komplex materia och fascister inga självklara sanningsvittnen. En inifrånläsning kräver en misstankens hermeneutik, en ideologikritik som frilägger latent innehåll i manifesta utsagor.

Vad är då ”fascism” enligt Kevin Passmore? Jo, en ”behändig etikett” på ”rörelser och regimer som betecknade sig själva som fascistiska eller har betecknats så av [sina] fiender eller av forskare”. Etiketten har flera olika betydelser, säger författaren, och akademiker är inte bättre lämpade att besvara frågan om fascismens natur än aktivister och journalister. Det handlar om hur begreppet använts. Som historisk metod kallar han själv denna hållning ”skamlöst empiristisk”; vi finner den ansvarslöst opportunistisk. I slutkapitlet (”Fascismen och vi”) gör Passmore ett försök att rädda den akademiska äran: ”dagens akademiker […] utsätter sina egna och sina kollegers antaganden för systematisk kritik och försöker […] blottlägga dolda fördomar. En vetenskaplig metod värd namnet är i sig antifascistisk i så måtto att den förhåller sig skeptisk till sådant som fascisterna anser vara höjt över all kritik. Denna nödvändiga kritiska inställning kan endast förekomma i en demokratisk miljö.”

Som dagens NPM-styrda universitet? Vi förhåller oss skeptiska.

David Brolin är författare till Omprövningar och Göran Fredriksson är ansvarig utgivare för Häften för kritiska studier.

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet