Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

4/2012

Tema: Nationalekonomerna förutsåg inte kraschen, men deppar inte. Det är fortsatt högkonjunktur för självkänslan.
Historia
Ingrid Carlberg
Det står ett rum här och väntar på dig …
Berättelsen om Raoul Wallenberg
Norstedts | 769 s | Isbn 9789113028804
Recensent: Patrick Salmon
Raoul Wallenberg bortom helgonbilden

Det goda med både Bengt Jangfeldts och Ingrid Carlbergs biografier om Raoul Wallenberg är att båda porträtterar honom mer som en mänsklig varelse än som ett helgon. De undviker också att överdriva eller snedvrida karaktären av hans uppdrag i Budapest. Men ingen av dem förmår helt undvika att återskapa Wallenbergmyten. Det finns ställen där de pressar källorna mer än vad som är rimligt.

För en person vars slutliga öde förblivit obekant, är mycket av Raoul Wallenbergs livs förvånansvärt väl dokumenterat. Redan som ung man (termen är relativ eftersom han var endast 32 år när han försvann) förekom han i tidningar. Hans utkast till ett friluftsbad vid Riddarholmen trycktes i Svenska Dagbladet 1935 (bilden som då återgavs har förblivit en av de oftast reproducerade i böcker, artiklar och minnesteckningar). Ett foto-reportage som visar Raoul som reservofficer tränande hemvärnsmän förekom i samma tidning i juni 1941. Den första boken som beskriver hans aktiviteter i Budapest 1944-1945 utgavs av Rudolph Philipp så tidigt som 1946 och är fortfarande en viktig källa. Detsamma gäller den första ungerska framställningen av Jenö Lévai, utgiven 1948. Minnesberättelser av två av hans närmaste medarbetare i Budapest, Lars Berg och Per Anger, utkom 1949 respektive 1979. En livfull samling av Raouls brev till och från Gustaf Wallenberg, far-fadern, som på ett avgörande sätt formade hans uppväxt, publicerades 1987. Till detta kan läggas den jätte-lika samling av dokument och personliga vittnesbörd som samlats av UD sedan hans försvinnande, men även de dokument och ägodelar som mirakulöst ”hittats” av ryssarna och som överräcktes till familjen år 1989, vilket inleder den ”postsovjetiska” perioden av Wallenbergundersökningar. Sedan 1991 har två större utredningar genomförts, en svensk-rysk arbetsgrupp och en svensk statlig utredning, ”Eliasson”-utredningen, vilka presenterades 2001 respektive 2003. Det har också utkommit omfattande arbeten av forskare som Paul Levine, Susanne Berger och Craig McKay, för att nämna några, vilka lyfter fram nya detaljer och nya frågor.

Tyvärr har det även växt fram en annan typ av Wallenberg-litteratur, som kan -kallas den hagiografiska eller mytskapande och som har utkommit redan från början av hans historia. Ett sent exempel på detta recenserades med förödande resultat av Paul Levine i nummer 2 av Respons, men det finns många andra tidigare exempel: för en översiktlig genomgång hänvisas till Levines Raoul Wallenberg i Budapest, särskilt första kapitlet som kritiskt belyser de flesta kvardröjande myterna och missuppfattningarna. En del myter har emellertid verklig grund, Wallenberg var uppenbarligen högt uppskattad av sina nära medarbetare i Budapest, och det finns ett rörande exempel på deras tillgivenhet i den illustrerade version av hans största uppfinning, skyddspasset, ”Der Schutzpass in der Kunstgeschichte”, som de gjorde som en julklapp till Wallenberg 1944 och som reproduceras i sin helhet och i färg i Jangfeldts biografi. Det mesta av mytskapandet är emellertid skadligt, eftersom det förringar den historiska betydelsen av Wallenbergs insats. Uppgiften att Wallenberg skulle ha ”räddat” 100 000 judar är inte bara en grov överdrift, utan skapar en falsk bild av vad detta att rädda judar i Budapest 1944 faktiskt innebar. Alltför ofta när vi tänker på Raoul, ser vi framför oss den käcke arkitektstudenten snarare än den lätt avtärde personen med begynnande flint, som använde sina affärserfarenheter och organisatoriska skicklighet lika mycket som sitt rent fysiska hjältemod för att bekämpa den form av byråkratiska mord som hans tyska och ungerska opponenter praktiserade.

Två nya böcker har publicerats i Sverige i anledning av hundraårsdagen av Raoul Wallenbergs födelse. Bengt Jangfeldts Raoul Wallenberg är den första heltäckande biografin som publicerats i Sverige. Den andra, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” av Ingrid Carlberg, har undertiteln Berättelsen om Raoul Wallenberg. Det finns en viktig skillnad dem emellan. Biografiskrivarens instinkt är att begripliggöra ett liv, att binda ihop de lösa trådarna. Det är, på det hela taget, vad Jangfeldt försöker göra. Men i Raoul Wallenbergs fall är mycket av det tillgängliga materialet möjligen alltför fragmentariskt och motsägelsefullt för att kunna begripliggöras i en sammanhängande form. Därför kanske Carlbergs ”rapport” eller ”undersökning” är mera passande. Vi skall återkomma till denna fråga senare. Den avgörande frågan är emellertid var de befinner sig på en glidande skala som på den ena sidan är hagiografi, på den andra Paul Levine.

Det goda med böckerna är att de båda porträtterar Wallenberg mera som en mänsklig varelse än som ett helgon. Båda bygger på nyare forskning och de har talat med människor som kände honom, framför allt hans i detta sammanhang oumbärliga halvsyster Nina Lagergren. De undviker också hagiografernas vanliga fälla att överdriva eller snedvrida karaktären av hans uppdrag i Budapest. De ger rikliga belägg för att han, samtidigt som han räddade judar, odlade sina affärsintressen och funderade över sin karriär efter kriget. Han förde också ett aktivt socialt liv och gick ut med attraktiva unga damer. Författarna ger också fullt erkännande åt andra personers insatser - personal på den svenska legationen, de viktiga insatser som gjordes av det svenska Röda Korset och det ofta heroiska agerandet av andra neutrala diplomater: schweiziska, påvliga och andra. Ingen som läser dessa böcker riskerar att hamna allvarligt fel när det gäller Wallenbergs personlighet och arten av hans insatser.

Mindre goda nyheter är att ingen av böckerna helt förmår undvika att återskapa Wallenbergmyten. Båda författarna är medvetna om hagiografins fallgropar och det skulle vara orimligt att förvänta sig att de helt och fullt skulle följa Levines stränga normer, för vilken praktiskt taget alla muntliga vittnesmål från efterkrigstiden, särskilt från Förintelse-överlevare, framstår som oanvändbara. Men det finns ställen där de genom urval eller utelämnanden pressar källorna längre än vad som är rimligt.

En fråga som skiljer hagiograferna från historikerna är i vilken utsträckning Wallenberg kände medkänsla inför de tyska judarnas utsatthet före krigets utbrott. I motsats till vad hagiograferna menar, tycks det finnas föga annat än rent anekdotiskt material som stödjer påståendet att han var starkt medveten om sin egen ”judiska” bakgrund (en avlägsen släkting från 1700-talet på sin mors sida) och att han skulle varit mera berörd av de nazistiska förföljelserna än de flesta politiskt medvetna européer vid denna tid. En av hans få dokumenterade kommentarer finns i ett brev till farfadern från januari 1936, där han uttrycker oro över att behöva fara med ett fartyg med tvåhundra judar på väg till en sionistisk konferens i Palestina ”med tanke på vad jag vet om sydafrikanska judar” - med andra ord ett uttalande som i dag är otänkbart, men typiskt för tidens ”vardags”-antisemitism.

Båda författarna citerar detta uttalande, men noterar samtidigt att närmare kontakt med medpassagerarna ledde till en mera positiv attityd - dessa sionister, berättade han för sin mor, var ”oväntat intressanta och trevliga” och senare imponerades han av judiska bosättares insatser i Palestina. Båda författarna motsätter sig det hagiografiska påståendet att hans månader i Palestina öppnade hans ögon för de nazistiska förföljelsernas sanna natur. Jangfeldt är särskilt öppen när det gäller att ta upp frågan om graden av Wallenbergs medvetenhet och pekar på den märkliga frånvaron av någon som helst kommentar till judarnas situation i ett brev som Wallenberg skickade från Berlin 6 december 1938, mindre än en månad efter Kristallnatten, trots att brevet innehåller en detaljerad diskussion av den nya tyska arkitekturen och beskriver ett möte med en SS-medlem och en analys av Mein Kampf, i vilken ”den judiska frågan” helt riktigt beskrivs som Hitlers mest fundamentala trosföreställning. Men när det gäller belägg för ett mer aktivt engagemang förlitar sig Jangfeldt huvudsakligen på ofta citerade uttalanden från sådana som Wallenbergs värnpliktskamrat Ingemar Hedenius, eller den då 16-åriga Viveca Lindfors, även om han är medveten om den problematiska karaktären av en del av detta material.

Carlberg, å andra sidan, använder sig i mindre utsträckning av sådana påståenden och kommer med något som tycks vara helt nytt. Enligt Nina Lagergren återvände deras mor, Maj von Dardel, från en amerikansk resa 1938 entusiastisk efter ett möte med Elsa Brändström (”Sibiriens ängel”), där denna beskrev sitt nya uppdrag att rädda judarna genom att massproducera skyddsbrev, som skulle göra det möjligt för dem att emigrera till Förenta staterna - en idé som Carlberg tror Wallenberg själv kan ha fått höra och lagt på minnet för senare användning. Men hon går sedan för långt och läser in mer i Wallenbergs resa till Berlin hösten 1938 än det tillgängliga materialet ger fog för. Wallenbergs påstådda försök att rädda Dr Philippi, en tysk-judisk ingenjör, som hade en svensk hustru från Gestapo-fångenskap, är ett ämne där även de mest beundrande författarna visat försiktighet. Carlberg noterar deras invändningar till en viss gräns, men hon hävdar att Wallenberg faktiskt åkte till Berlin och beskriver det som hans ”allra första blixt-utryckning”. På ett något sökt sätt kopplar hon ihop Philippi-saken med det långa brev från Berlin som tidigare har citerats och tillskriver avsaknaden av någon kommentar till judarnas situation hans farfars råd till Raoul att hålla ögon och öron öppna men inte berätta något. ”Raoul led med de förföljda tyska judarna, men var samtidigt sin farfars lydige lärjunge.” Det antyds således att Wallenberg medvetet dolde sina sanna känslor och begränsade sig till arkitektur och politik. ”Å andra sidan klappade Raouls hjärta för de förföljda judarna, nu senast för Erich Philippi och hans familj. Å andra sidan ville han försöka förstå den tyska politiken.” Tja, kanske.

När vi går vidare till Wallenbergs rekrytering och hans sex månader långa dramatiska historia i Budapest från juli 1944 till januari 1945, ser vi en liknande skillnad mellan de två författarna. Med sin strävan efter klargörande skär Jangfeldt rakt igenom många osäkerheter. Han hamnar fel ibland, men vi känner åtminstone hans egen ståndpunkt. Carlberg är mera undanglidande, mer villig att ägna tid (i vad som är en mycket längre bok) åt själva bakgrundsteckningen. Detta är ofta en fördel eftersom så många detaljer när det gäller Wallenbergs rekrytering och roll fortfarande är oklara, men onekligen blir det ibland svårt att se skogen för bara träd.

Jangfeldt hävdar exempelvis att Wallenberg väsentligen utförde ett amerikanskt uppdrag och att de äldre UD-tjänstemännen var medvetna om detta, trots de många tvetydigheter som omgav rekryteringen och trots vad som framstår som mycket klara instruktioner till Per Anger, att Wallenberg skulle hålla den svenska legationen fullt informerad om allt han gjorde och att ”varje intermezzo med myndigheterna bör naturligtvis undvikas”. Jangfeldt tror att det var meningen att Anger skulle läsa mellan raderna: Carlberg är mera öppen för tvetydigheterna och påpekar att Anger själv har erkänt att han vid denna tidpunkt inte var medveten om det amerikanska engagemangets omfattning.

Jangfeldt är lika handfast när det gäller ett av de mest omstridda inslagen i Wallenbergs historia: ”Middag med Eichmann”. Trots starka tvivel från Levine och andra historiker om huruvida detta berömda möte över huvud taget ägt rum, tvivlar Jangfeldt inte på de två diplomater som har berättat historien - Lars Berg i sin bok från 1949 och Göte Carlsson i ett tv-program från 1965. Han avvisar skeptikerna i en lång fotnot. Jangfeldt är märkbart vag gällande när middagen skall ha ägt rum, men han undgår den vanliga fällan att identifiera Eichmann med den ”representant för Himmler” som Wallenberg nämner i ett brev till sin mamma den 29 september 1944. Han återger också en uppgift från en intervjuperson, att Wallenbergs glömska om middagen var föremål för allmän munterhet på legationen följande dag. Återigen är Carlberg mera försiktig. Också för henne är ”middag med Eichmann” en alltför bra historia för att gå förbi, men hon behandlar den med större distans och ägnar betydande utrymme åt ”Wallenberg-experternas” tvivel och föreslår att en mera trolig middagsgäst var Obersturmbannführer Kurt Becher, med vilken Wallenberg hade - vilket är klart belagt - regelbunden kontakt och som helt visst var Himmlers speciella sändebud i Budapest.

Det står numera klart att omständigheterna kring Wallenbergs rekrytering och den miljö han rörde sig i - en komplex blandning av affärsmän, funktionärer, spioner och inofficiella mellanhänder av varierande slag - direkt bidrog till hans arrestering av de sovjetiska myndigheterna i januari 1945. Intet av detta var Wallenbergs fel. Han var inte en spion, men han umgicks med spioner. Han genomförde sitt uppdrag med desperat ihärdighet under alltmer farliga omständigheter, han såg fram mot Röda arméns ankomst inte bara som en befriare utan också som en möjlighet att utveckla sin ambitiösa plan för en efterkrigsrekonstruktion i Ungern och återställande av judiska tillgångar. Hans kolleger hade till och med föreslagit ett namn: ”Wallenberg-institutet för bistånd och återuppbyggnad”, vilket, som Jangfeldt antyder, slutligen skulle ha gjort honom till ”en riktig Wallenbergare”. Han hade ingen klar uppfattning om djupet av den sovjetiska misstron mot det neutrala Sverige vid denna tidpunkt av kriget - med dess av socialdemokrater dominerade samlingsregering och storindustrialister som hade samarbetat med Tyskland, men nu flirtade med västmakterna. Inte heller kunde han känna till all den lösliga information från källor av varierande tillförlitlighet, till och med kanske inifrån den egna legationen, som gjort hans person till föremål för misstänksamhet.

Wallenberg sände helt felaktiga signaler: hans namn, hans uppdrag (varför skulle storkapitalister vilja rädda judar?), hans uppförande. De kvaliteter som tidigare gett honom framgång - hans öppenhet, hans vilja att ta risker, hans vältalighet - vändes nu mot honom. Han hade klarat sig bland kriminella busar i amerikanska Mellanvästern och charmat nazister, varför skulle samma sak inte lyckas med ryssarna? Men det var helt visst, som Craig McKay har antytt, ”oroväckande orealistiskt” av en svensk juniordiplomat att söka kontakt med en högt uppsatt sovjetisk general. ”Attityden från officerare av högre rang skulle utan tvekan ha varit: 'Vem tusan tror denne snorvalp att han är'.” Förmodligen kunde ingen ha hindrat honom från att söka kontakt med Röda armén vid denna tidpunkt - och, när allt kommer omkring, hans första kontakter med sovjetiska styrkor i Budapest hade långt ifrån varit fientliga. Men det är svårt att undgå intrycket att Raoul Wallenberg i andra avseenden lämnades i sticket av nästan alla som kunde haft verkligt inflytande, både vid tidpunkten för hans rekrytering och efter hans senare försvinnande: amerikanerna, UD, äldre medlemmar i Wallenberg-familjen, utrikesministrarna Günther och Undén, minister Danielsson i Budapest (i hans fall mera efter kriget än tidigare), minister Söderblom i Moskva. Även hans nära affärskollega Dr Lauers beteende kan ifrågasättas i många avseenden.

Vad som hände efter hans arrestering är givetvis en annan sak. Jangfeldt ger en åskådlig skildring av Wallenbergs tidiga fängelsevistelser i Lubjanka, Lefortovo och på andra platser, liksom det svenska diplomatiska sveket som effektivt lämnade Wallenberg åt hans öde. Han är särskilt tydlig när det gäller de faktorer som påverkade den sovjetiska ledningen när de väl insåg att Wallenberg inte var den spion som de hade trott, men att denne nu kände till alltför mycket om systemet inifrån för att kunna släppas fri. Han tror inte att Wallenberg dog av en hjärtattack, som den ökända så kallade Smoltsov-rapporten hävdat, och som så småningom överlämnades 1957 till de svenska myndigheterna. Han anser att Wallenberg dog den 17 juli 1947, inte av naturliga orsaker som tre andra fångar, en holländsk, en österrikare och en amerikan, påstås ha gjort samma år, utan troligen genom gift (en förklaring som framförts av den lömske ”sovjetiske mästerspionen” Sudoplatov). Jangfeldt berör endast i förbigående - Carlberg däremot mycket utförligare - möjligheten att Wallenberg skulle ha varit den mystiske ”fånge nr 7” som förhördes några dagar senare tillsammans med medfångarna Willy Rödel och Wallenbergs chaufför från Budapest, Vilmos Langfelder.

Jangfeldt rör sig snabbt i sin avslutning på några sidor om Wallenbergs familjs långa och plågsamma sökande efter sanningen och kanoniseringen av Wallenberg till ett sekulärt helgon, först i USA och sedan i hela världen, men han lyckas fånga det väsentliga mycket effektivt. Carlberg är som vanligt mer utförlig och går mera in på detaljer liksom tidigare i sin framställning. Hennes egen person blir en del av historien. Boken är fylld av vignetter om olika möten i samband med hennes sökande efter Raoul Wallenberg: Nina som leder henne ner för källartrappan för att visa Raouls samling av tennsoldater; amerikanen som bor i Raouls våning på Brahevägen, som berättar att hans far hade arbetat för CIA och en gång hade hört något om att ryssarna ville byta ut Wallenberg, men att svenskarna inte var intresserade. Ibland lätt förvirrande kommer Carlbergs personliga anslag ändå till sin rätt i hennes näst sista ”intermezzo”, ”Stockholm och Moskva, 2011”. Det börjar med en frustrerande presskonferens med Vladimir Putin och fortsätter med ett konstruktivt samtal med Carl Bildt för att än en gång sluta i frustration på FSB-arkivet i Moskva. Ett litet steg framåt, en blick på Wallenbergs registreringskort från Lubjanka som följs av ett blankt avslag: nej, det är inte möjligt att se förhörsrapporterna ”därför att de också innehåller information om andra människor” etcetera. På denna punkt kan vi alla instämma i Eliasson-utredningens ord: ”Ansvaret för framlyftande av hela sanningen om Wallenberg vilade fram till 1991 på det sovjetiska ledarskapet och vilar i dag på Rysslands ledarskap.”

Och när det gäller Wallenberg som person är båda författarna överens om att vi måste återvända till början av hans liv och hans fars tragiska död tre månader före hans födelse. Raoul blev en projektion av Gustaf Wallenbergs alla förhoppningar på sin döde son. Ironiskt nog gjorde den uppfostran han fick honom dåligt anpassad för en konventionell karriär i Sverige, men unikt kvalificerad för det uppdrag han så småningom fullföljde i Budapest.

Patrick Salmon är chefshistoriker vid Foreign and Commonwealth Office och visiting professor vid Newcastle University. De åsikter som framförs i denna recension är hans egna och representerar inte den brittiska regeringens uppfattning.  Översättning från engelska av Alf W. Johansson

– Publ. i Respons 4/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet