Historia

Rasforskning – vetenskapens tragedi

Skallmätaren. Gustaf Retzius – Hyllad och hatad
Nils Uddenberg

Fri Tanke
544 sidor
ISBN 9789187935848

| Respons 6/2019 | 12 min läsning

Gustaf Retzius (1842–1919) uppfattas i dag ibland som en centralgestalt bakom skapandet av den vetenskapliga rasismen, jämförbar med nationalsocialismens ideologer. Utan att vara apologetisk nyanserar Nils Uddenberg i sin biografi bilden av Retzius, som politiskt spelade en viktig roll i de liberala kretsarna i Stockholm vid 1800-talets mitt. 1800-talet uppfattas ofta som en mörk tid för vetenskapen, men Uddenberg påminner om att problemet snarast var det motsatta. Forskarna var snarare bländade av sina nya förmågor. Det var en tid av vetenskaplig optimism som inom sig bar fröna till en chockerande arrogans.

Han var tredje generationen i en svensk vetenskaplig dynasti, svärson till en av nyckelfigurerna i det liberala genombrottet i svensk politik under första halvan av 1800-talet. Hans hustru var en ledargestalt i den tidiga internationella kvinnorörelsen. Som skrivande ägare av en av de stora politiskt progressiva liberala huvudstadstidningarna var han en politisk maktfaktor i det sena 1800-talets svenska offentlighet. Hans, rättare sagt hustruns, förmögenhet gjorde honom till en finansiär av både forskning och socialpolitik. Han backade upp det med vetenskaplig prestige som landets förste professor i ett nytt medicinskt forskningsfält. Som en av ”De aderton” satt han till sist som skiljedomare för det nationella litterära landskapet. Han och hustrun grälade om vetenskap, politik och samhällsfrågor i lika delar som inga andra och till slut med i stort sett alla i sin omgivning i sekelskiftets Stockholm. Han var Gustaf Retzius.

Honom har Nils Uddenberg ägnat en lika matig som insiktsfull biografi, Skallmätaren. Omfånget till trots, nästan femhundra sidor, har Uddenberg vinnlagt sig om tillgänglighet. Han har gjort en del rimliga val för att begränsa och skärpa fokuset. Perspektivet är i hög grad knutet till det Stockholm som i slutet av 1800-talet kunde behärskas till fots och till paret Retzius, deras vänner och fiender (med tiden allt fler) i huvudstaden. Det är det biograferade objektets ”tankar och känslor” han sökt och sedan förmedlar, som Uddenberg skriver. Författaren är högst medveten om sina urval och diskuterar dem i boken avslutning.

Mitt inledande försök till presentation av gestalten pekar på ett av problemen med en biografi över Gustaf Retzius. Ett produktivt, varierat, offentligt liv skulle i sig ha avsatt en avskräckande dokumentation och paret Retzius förstärkte det genom ett projekt av självmonumentalisering. Bakom monumentet har Uddenberg hittat en människa, och det som var botten i Retzius är botten i oss alla. Givet att Gustaf Retzius i dag mest är associerad med så kallad fysisk antropologi – titelns ”skallmätning”, 1800-talet typiska anatomiska rasforskning – kan det uppfattas som inte helt oproblematiskt.

Uddenberg har valt att direkt brottas med de problematiska delarna av Retzius eftermäle, nästan så att de fått större utrymme än de hade i ett tidstypiskt vetenskapligt mångsyssleri. Tidigare biografer har ibland placerat detta i ett eget kapitel, ett reservat för en ”dålig” Gustaf Retzius i förhållande till en ”god”. Uddenberg skriver utan åthävor ihop motsägelserna med den noggrannhet som krävs för att övertyga.

För Gustaf Retzius har i dag delvis ett fruktansvärt rykte. Intrycket kan bibringas av en central skapare av den vetenskapliga rasismen, en gravplundrande, likskändande, skallmätande rasbiolog, en ideolog för svensk raslig överlägsenhet, jämförbar med nazismens ideologer. Och allt detta trots att Retzius, vilket blir tydligt i Uddenbergs framställning, genom sina allmänna politiska och sociala ställningstaganden var en rätt osannolik kandidat som nordisk-arisk rasideolog.

Inte så att hans verksamhet på något vis var oskyldig. Uddenberg skyggar på inget sätt för hans antropologiska undersökningar och det återkommande temat kranieletande. Någon apologi är det aldrig fråga om. Vad hans biografi emellertid indirekt pekar på är att ett eventuellt falskt medvetande, ett slags svensk ”Svart Legend”, kan vara under uppbyggnad. Enligt denna skulle den vetenskapliga rasismen vara Sveriges arvsynd mer än andra länders. Det framstår som en reaktion på, och en invertering av, en tidigare populär, lika ohållbart överdriven, uppfattning om den ”Moraliska supermakten Sverige”. (Det som förenar perspektiven är övertygelsen om Sveriges världshistoriska betydelse, om än av diametralt motsatta orsaker.)

Det paradoxala är att Gustaf Retzius i sin egen samtid var en progressiv, radikal liberal. Han var en tydlig offentlig företrädare för en ideologi som i samtiden kanske hade passerat sin första våldsamma revolutionära fas, men likafullt var det radikala alternativet. Hur Retzius med tiden förlorade den rollen är en del av en livstragedi som Uddenberg tecknar. Men först lämnar han en välkommen redogörelse för de politiskt progressiva kretsarna i Stockholm, till vilka Retzius otvetydigt hörde, decennierna kring 1800-talets mitt.

Allt finns med i framställningen. Läsaren tar del av Retzius uppväxt som son till en berömd och beundrad fader, som var vigd åt vetenskapen som ett löfte och en börda och tragedin som faderns tidiga bortgång innebar. Gustaf Retzius strävan att etablera sig akademiskt, samarbetena med nyckelpersoner som efterhand surnade över prestige och pengar finns också med. Uddenberg skildrar mötet och äktenskapet med landets rikaste arvtagerska, Anna Hierta. Som dotter till Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta var hon dessutom arvtagare till ett liberalt progressivt idéarv. Uddenberg berättar om parets tragedi i form av ett sent missfall och barnlöshet, samt deras större resor tillsammans, deras altruistiska verksamhet, men också deras med tiden i tilltagande grad fejder, och den alltmer uppskruvade sedlighetsniten hos dem båda. I framställningen ingår också Gustafs frånträde från sin akademiska karriär, när han i kraft av privatförmögenheten blev fri forskare i sviterna av Sveriges fortfarande antagligen bittraste akademiska fejd: Oftalmologistriden på Karolinska Institutet, som implicerade monarken och fällde ministrar.

En av bokens förtjänster är det sätt på vilket den visar i hur hög grad Gustaf Retzius värld, liksom alla hans samtidas, var en kvinnovärld. Det erbjuder ett modernt korrektiv till den traditionella biografiska formens fokus i en vetenskapsmannabiografi. Det underlättas delvis av att hans eget äktenskap var av det för tiden mindre konventionella slaget. Anna Hierta Retzius var landets mest eftertraktade arvtagerska, med tiotals friare som alla fått korgen. Genom sitt sociala engagemang, både nationellt och internationellt, är det fullt möjligt att hon i samtiden var en mer känd offentlig person än maken. Samtiden visste att de var ett radarpar och att utmaningen oftast inte var att övertyga Gustaf utan att vinna Annas gillande.

Den gåta som vidlåder paret Retzius är hur de kunde hamna så fullständigt på kant med hela sin samtid.

Äktenskapet var symbiotiskt till en grad som Uddenberg försiktigt kvalificerar som (i alla fall med tiden) ett fall av en ”folie à deux”, ett delat vansinne. Gustaf och Anna skapade delvis en egen värld och odlade en samsyn som gradvis ledde till bittra konflikter, isolering och till sist till direkt förlöjligande av dem båda. Och alla tendenser turboladdades av det sätt på vilket pengar i sig privilegierar. Förmögenhet har alltid erbjudit en frihet att moralisera över de mindre bemedlande, inte minst supplikanter. Paret Retzius gjorde det alltmer hejdlöst och tondövt. Det ger villkoren för de avslutande kapitlen i biografin, ett av dem passande döpt till ”De hatade”. Den gåta som vidlåder paret Retzius är hur de kunde hamna så fullständigt på kant med hela sin samtid. Som tidigare biografer konstaterat, och som Uddenberg i sin tur utreder, är det fortsatt oklart hur ett par med starka progressiva ideal och de ekonomiska möjligheterna att omsätta dessa praktiskt, kunde göra sig så fullständigt urarva på socialt kapital.

Att 1800-talet var ”en mörk tid” vetenskapligt är det tröttaste av bildspråk som ofta omger problematiska delar av dess vetenskapshistoria, särskilt den vetenskapliga rasismen. Intrycket kan bli att man verkligen trevade runt i halvdunklet. Uddenberg undviker inte bara de utslitna klichéerna, utan gör tydligt att problemet snarare var det omvända. Forskarna var bländade av sina egna nya förmågor, av vetenskapens framsteg. För dem var världen inte mörk, den var genomlyst på sätt som tidigare generationer aldrig hade kunnat drömma om. De hade öppnat fönster ned i den ”djupa historien”, till en förhistoria med särpräglad, utdöd flora och fauna. Anatomins medicinska värde hade dessutom bekräftats genom systematisk obduktion vid de stora sjukhusen, vilken dokumenterade alla de sätt på vilket sjukdom förstör människokroppen. Det var en tid av vetenskaplig optimism som inom sig bar fröna till en chockerande vetenskaplig arrogans. Paralleller kan dras till vår egen tid.

Flera kapitel i boken – ”Född in i vetenskapen”, ”En virtuos vid mikroskopet” – gör tydligt att Gustaf Retzius och hans valda vetenskap, anatomin och särskilt histologin (mikroskopisk vävnadslära), ingick i en internationell forskarvärld. Ändå har Uddenberg medvetet valt att inte fördjupa sig där. Ambitionen har snarare varit att täcka de offentliga och de i efterhand mer moraliskt tvetydiga verksamheterna, tidningsmannaskapet och den fysiska antropologin. Möjligen har det delvis medfört en försutten chans. Anatomin var den disciplin som för 1800-talet definierade själva vetenskapligheten i tidens medicin. Ett huvudfokus på den kunde sannolikt har givit i alla fall en del skillnader i betoning. Nyckeln till Retzius antropologiska undersökningar, hans ”skallmätning”, kan vara att förstå dem som en del av den samtida anatomiska forskningen.

Det är förstås a priori orättvist att efterfråga en annan undersökning än den gjorda. Men med Uddenbergs val betalas ett pris. Delar av vad som nu betonas som en fråga om personlighet och karaktär interagerade i Retzius fall med vetenskapliga ideal och metoder. Framför allt gäller det hans måttfullhet i omdömen, hans ovilja att spekulera teoretiskt, något Uddenberg tydligt lyfter fram. (Till exempel utmärkte sig Retzius undersökningar och jämförelser av kvinnors och mäns hjärnor i samtiden genom att inte finna några egentliga skillnader.) Delar av detta framstår nu som eventuellt mer självständiga ställningstaganden än de kanske var. Retzius verkade i en tid när hans rasforskning, den fysiska antropologin, gått in i en period av självprövning och odlade ett påfallande strikt ideal av baconsk induktion (ett ideal av ”rent” faktasamlande, där naturens inre ordning till slut borde framträda så att säga av sig själv). Inte så att man slutat tro att ”ras” var av största betydelse, men man var (åtminstone de intellektuellt hederliga) samtidigt pinsamt medvetna om att begreppet ”ras” saknade vetenskaplig definition.

Anatomernas behandling av dem skedde i strid med alla det omgivande samhällets normer. Anatomin var direkt normbrytande och dess utövare var medvetna om det.

Att följa den anatomiska forskningens praktiker, och dess infrastruktur, kan öppna för andra perspektiv. Retzius var anatom och anatomin dras med en arvsynd. Dess förutsättning var tillgång till de dödas kroppar för kunskapsutveckling. Anatomernas behandling av dem skedde i strid med alla det omgivande samhällets normer. Anatomin var direkt normbrytande och dess utövare var medvetna om det. Läkarutbildningens dissektioner var en initiationsrit, en erfarenhet som skilde läkaren från andra människor. Fanns det en absolut gräns att överskrida så låg den redan från början bakom dem. Hur långt de sedan valde att gå varierade, men det legitimerades av det vetenskapliga framsteget. Det ger förutsättningarna för ett slags vetenskaplig tragedi, där de gjorda valen dömer dem i eftervärldens ögon. Det är närmast övertydligt för den fysiska antropologin, kraniologin i synnerhet, som Gustaf Retzius odlade i fadern Anders Retzius efterföljd. Det har också avsatt konkreta samlingar som följt oss in i samtiden. De ligger kvar vid de medicinska fakulteterna, och inte bara i vårt land, om någon skulle få det intrycket. De är spridda över hela Europa och därutöver, i stort sett varhelst en medicinsk fakultet var aktiv på 1800-talet.

Dessa aspekter av 1800-talsanatomins hunger efter lik, preparat, skelett och kranier, både av människor och djur, både samtida och som fossil, blir inte riktigt en del av den biografiska framställningen. Det är litet av ett försatt tillfälle, eftersom Retzius verksamhet hade kunnat speglas i den. Delvis har detta möjligen att göra med hur biografen valt att förhålla sig direkt och personligt till de problematiska delarna av Retzius forskning. Återkommande bryter författaren in och kommenterar och resonerar om Retzius förehavanden och bevekelsegrunder. Nu är Uddenberg en klok skribent och hans tolkningar är informerade och övertygande. Självkritiskt diskuterar han också möjligheten av att han själv understundom skulle kunna vara alltför förlåtande gentemot Retzius. Som en allmän rekommendation kan läsaren med förtroende acceptera hans tolkningar. Den begränsning i perspektivet som kan anas ligger i själva närheten till den biograferade personen. Implikationerna av Retzius form av rasforskning, av samlandet och av samlingarna som kommunicerande kärl spridda över västvärldens vetenskapliga centra, blir egentligen inte föremål för undersökning. De finns nämligen kvar och generar i dag allt fler frågor och debatt om eventuell återlämning eller begravning, och om de ens kan och skall visas upp.

Däremot illustrerar Gustaf Retzius biografi något centralt om den vetenskapliga rasforskningens historia. Direkt ond vilja har sällan varit utmärkande. Understundom fokuseras på individer som nästan är ”för bra” skurkar genom sin personlighet eller politik. Ledaren för den svenska etnografiska expeditionen till Australien i början av 1900-talet, Erik Mjöberg, kombinerade vetenskapligt resande med litterära ambitioner, i vilka han levde ut nietzscheanska övermänniskofantasier i iscensatta övergrepp gentemot ursprungsbefolkningen. Hans expeditionskamrat Laurell tillgrep ursprungsbefolkningens kvarlevor i lika hög grad, men utan Mjöbergs avgrundsdjupa förakt. Om övergreppen berott enbart på attityden hos världens mjöbergar hade problemet varit mindre, men urbefolkningens gravar var lika tomma efter båda, oavsett deras motsatta attityd.

Gustaf Retzius befinner sig även han framgent just i den sortens tillstånd av moralisk tvetydighet. Hans gärning, inte minst som rasforskare, blir inte mindre problematisk bara för att den bedrevs utan något påvisbart personligt agg eller i ond tro. Det minskar nu på inget vis läsbarheten eller angelägenheten i biografin över honom. Nils Uddenberg har skrivit vad som för överskådlig tid bör bli den auktoritativa behandlingen av en av de personer kring vilket mycket av berättelsen om den svenska vetenskapliga rasismen kretsar. Och Retzius visar sig dessutom ha varit så mycket mer.

Publ. i Respons 6/2019
TEMA | Integrationsdebatt

Olof Ljungström

Olof Ljungström är docent i idéhistoria, verksam vid Enheten för medicinens historia och Kulturarv – Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark