Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

3/2014

Tema: Den nya selfieskheten. Skapar de digitala nätverken en ny narcissism?
Ekonomi
David Stuckler & Mia Poletto Andersson (övers.) & Sanjay Basu
Åtstramning till döds
Om en ekonomisk doktrins misslyckande
Natur & Kultur | 252 s | Isbn 9789127135833
Recensent: Lars Magnusson
Rätt om krisens hälsoeffekter men förenklat om dess orsak

Det är lätt att instämma i vad författarna skriver om den ekonomiska krisens effekter på folkhälsan men svårare att hålla med om att orsaken till detta är en viss ekonomisk ­doktrin. Det är inte säkert att det i alla lägen funnits alternativ till åtstramning.

Från den berömda amerikanska psykologen Maria Jahodas banbrytande arbete kring den stora depressionen under 1930-talet kan vi lära oss mycket om hur långa ekonomiska kriser drabbar befolkningars fysiska och psykiska hälsa. Det handlar inte bara om arbetslöshet och mindre i plånboken. I lika hög grad drabbas hälsan när arbetslösheten stiger och de offentliga utgifterna sjunker i samma takt som skatteintäkterna. Epidemier och sjukdomar härjar och självmordstalen stiger.

I sin uppmärksammade Åtstramning till döds – Om en ekonomisk doktrins misslyckande beskriver de båda socialmedicinska forskarna David Stuckler och Sanjay Basu – den förre britt och den andre verksam i USA – hur ohälsan kraftigt stigit i de länder som sedan 1990-talet drabbats av omfattande ekonomisk kris och arbetslöshet. På så sätt handlade inte Rysslands härdsmälta under mitten av 1990-talet, de sydostasiatiska tigerekonomiernas kris i slutet av samma decennium eller Argentinas statsbankrutt vid det senaste sekelskiftet bara om pengar eller inkomst. I stället kan de peka på omfattande hälsoeffekter i form av sjunkande medellivslängd – i Ryssland sjönk den från 64 till 57 år bara mellan 1991 och 1994 och har bara sakta börjat öka igen – samt utbrott av epidemier och farsoter. När man inte längre har råd att vaccinera människor eller låta dem gå till läkare blir effekterna katastrofala.

Författarna hävdar att mycket av detsamma även inträffat i Europa som ett resultat av 2008 års finansiella kris och dess fortsättning. Med utgångspunkt i en omfattande empiri – mängder av epidemiologiska studier presenteras i en omfattande notapparat – kan författarna visa hur den utdragna ekonomiska krisen lett till avsevärda försämringar när det gäller fysisk och psykisk ohälsa i flera av de länder som drabbats särskilt hårt. Alltså stiger självmordsfrekvensen särskilt i södra Europa, till exempel för grekiska män mellan 2007 till 2009 med tjugo procent. I samma land och i närliggande Makedonien utbröt malariaepidemier och frekvensen av infektioner som är resistenta för antibiotika har stigit kraftigt. Den ekonomiska krisen är alltså inte bara skadlig utan också dödlig.

Att konstatera detta med omfattande data är gott och väl. Men författarna har som titeln antyder ytterligare en ambition med sin bok. De vill visa att det inte är den ekonomiska krisen i sig som är det farliga utan en särskild sorts politik som följt i dess spår, åtstramningarna och nedskärningen av offentliga budgetar. Det är förklaringen till att vissa länder drabbats så mycket hårdare av ohälsa än andra. När det gäller Sydostasien jämför de till exempel mellan Thailand och Malaysia. I Thailand medförde den snabba minskningen av BNP under 1998 med trettio procent (!) en omedelbar reaktion i form av nedskärning av offentliga insatser till exempel när det gällde hälsovård. I grannlandet Malaysia tog man det lugnare och tillät ett omfattande budgetunderskott. Här har följderna i form av ohälsa inte blivit så omfattande som i Thailand. Särskilt Internationella Valutafonden (IMF) får en känga av författarna. Det var i synnerhet denna organisations krav på offentliga besparingar i länder som Thailand och Sydkorea som gjorde den ekonomiska krisen så dödlig. I Malaysia, som vägrade att ställa upp på IMF:s krav och följaktligen fick klara sig självt, blev hälsoeffekterna inte så omfattande.

Även 2008 års kris har drabbat olika, menar författarna. Här gör de jämförelsen mellan Island och Grekland. Om det var något land som drabbades hårt av den finansiella härdsmältan så var det väl Island, menar de. BNP sjönk som en sten när isländska banker som hade gjort vidlyftiga globala affärer föll samman som korthus. Men till skillnad från många andra länder lät Island sina banker gå i konkurs. Envist har man också vägrat att betala notan till alla sparare världen över som förlorade pengar i konkursen. Man sparkade sin statsminister (Geir Haarde) och höll en folkomröstning där 93 procent av Islands befolkning sade nej till att reglera sina bankers skulder. När det gäller folkhälsan kan författarna konstatera att några försämringar för Islands del inte går att spåra sedan 2008.

Tvärtom då förstås när det gäller Grekland. Dess regering har följt den så kallade trojkans (IMF, ECB och EU) krav på allmänna neddragningar för att erhålla lån och stöd. Dessa har inte minst drabbat hälso- och sjukvården. Trojkans krav har varit att utgifterna för hälsovård skall minska från tio till sex procent och sjukhusens budgetar har i många fall skurits ned med en fjärdedel. Därmed har ohälsotalen stigit, livslängden minskat och självmorden ökat.

Det är lätt att instämma i att ekonomiska kriser ofta slår hårt mot ohälsan men svårare att svälja att detta enbart har med en viss ekonomisk doktrins effekter att göra. Författarna är mycket initierade folkhälsoforskare men kanske inte lika bra ekonomer. Självklart är det mycket troligt att åtstramningar leder till ökad dödlighet och stigande ohälsa, men man måste samtidigt fråga sig varför dessa åtstramningar över huvud taget  kommit till stånd. Handlar det bara om ett envist fasthållande vid en misslyckad doktrin? Om IMF:s illvilja och trojkans oförstånd? Så enkelt är det tyvärr inte.

Den största boven i dramat som ledde fram till 2008 var den finansiella bubbla som blåstes upp under 2000-talet och som bottnade i en på tok för lättsinnig inställning hos kapitalmarknadens aktörer. Gamla sanningar om riskvärderingar och kapitaltäckningskrav sattes åt sidan. Resultaten blev den hjärtinfarkt som drabbade den globala banksektorn på hösten 2008. Följden blev att regeringarna pumpade upp bankerna med en enorm likviditet så att de inte skulle falla. När denna likviditet sedan letade efter lämpliga investeringsobjekt upptäckte den snart att vissa länders statsfinanser var usla. Därmed steg dess aptit på höga räntor och resten är historia. Lärdomen är förstås att finansiella bubblor är förskräckliga och effekterna i högsta grad oberäkneliga.

Men kunde man inte då ha fört en annan politik än åtstramning? Är det inte mot all logik att genomföra åtstramningar i en tid då efterfrågan borde få öka och jobben bli fler? Och visar inte exemplet Island att man kunde ha gått en annan väg? Invändningen mot det senare är förstås att Island är ett mycket litet land och att effekterna troligtvis blivit mycket mera omfattande om även de stora ländernas banker tvingats att gå i konkurs 2008. Vilka följderna hade varit av detta får vi aldrig veta.

Samtidigt måste det sägas att inte minst Europas regeringar har gått för långt när det gäller besparingar. På samma gång som man bromsar måste man gasa en smula. Alla länder har inte heller behövt bromsa, till exempel Tyskland eller Sverige. Bland det sämsta man kan spara på är hur som helst – och här är det lätt att instämma i Stucklers och Basus slutsats – sådant som hälsovård. Skall ekonomierna kunna växa igen behövs friska människor. Bördan av de neddragningar som behövs för att sätta en krisdrabbad ekonomi på fötter behöver inte heller vara så ojämnt fördelad som den ofta är i dag.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 3/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet