1/2016

Johansson Heinö menar att vi i högre grad måste acceptera mångkultur på riktigt, även när det handlar om att bevara omoderna sedvänjor och hierarkier. Han ser USA och Kanada som förebilder, men är det realistiskt att anta att anglosaxiska institutioner kan överföras till Sverige?

Baksidestexten till boken Farväl till folkhemmet skapar förväntningar. Författaren skall presentera ”en ny berättelse, som utgår från det Sverige som växer fram”. Den sägs frigöra ”de ideologiska och intellektuella vägval vi står inför”. Andreas Johansson Heinö lyckas bättre i sin andra ansats. Även om boken kunde ha gått litet mer på djupet så är den en pedagogisk genomgång av några viktiga principer i integrationsdiskussionen. Det är inte i första hand en debattskrift som presenterar en genomarbetad lösning. Det är inte en bok som gör dig euforisk eller förbannad. Men den gör dig i alla fall något klokare.

Andreas Johansson Heinö disputerade 2009 på avhandlingen Hur mycket mångfald tål demokratin? – Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Han har sedan dess främst varit knuten till näringslivets tankesmedja Timbro, där han fortsatt att diskutera och skriva om integration ur ett ganska lågmält, statsvetenskapligt perspektiv. Johansson Heinö är en seriös debattör och en respekterad röst i de flesta läger. För tre år sedan gav han ut boken Gillar vi olika? – Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen och nu har han alltså skrivit ytterligare en bok på samma tema.

Det är utmärkt att en akademiker som är specialist på ämnet bidrar till den annars stundtals överhettade integrationsdebatten. Johansson Heinö skriver pedagogiskt och hans resonerande stil hör hemma i en svensk-amerikansk statsvetenskaplig tradition. Han är genomgående analytisk och trogen de akademiska idealen. Att författaren är verksam på Timbro har inte heller fått honom att kompromissa med sakligheten. Johansson Heinö saknar visserligen inte politisk hemvist, men den är i högre grad formad av den moderna statsvetenskapens, i bredaste mening, liberala förhållningssätt till samhällsfrågor, än av näringslivets dagspolitiska agenda.

Farväl till folkhemmet är uppdelad i två delar. De tre första kapitlen är en historisk genomgång av den svenska efterkrigsdebatten kring integration, med tonvikt på de senaste decennierna. De tre sista kapitlen är mer analytiskt hållna och här presenteras bokens huvudsakliga teser. Den historiska genomgången är visserligen långt ifrån ointressant. Det nära förflutna kastar ett välbehövligt ljus över den dagsaktuella debatten i dessa frågor. Ändå gör den långa historiegenomgången (som omfattar drygt hälften av boken) att framställningen blir framtung. Det dröjer länge innan Johansson Heinö kommer till saken. Boken hade tjänat på antingen ett kortare historieavsnitt eller ett längre totalformat.

Som titeln på boken antyder menar Johansson Heinö att vi måste överge en gammal samhällsordning och de sanningar som hör samman med den. Man anar en plädering för fler marknadslösningar runt hörnet. Men även om författaren knappast har något emot en mindre välfärdsstat och definitivt vill se lägre trösklar in på bostads- och arbetsmarknaden, så är huvudpoängen en annan. Folkhemsprojektet möjliggjordes av, och byggde i hög grad på förutsättningen, att vi hade en svensk kulturell och etnisk homogenitet. Vad det innebar att vara svensk var något outtalat och självklart. Att svensk politik under så många decennier dominerats av diskussioner kring ekonomiska spörsmål är delvis en följd av att de underliggande kulturella värderingarna inte varit någon stridsfråga. Klasskampen må ha varit grundläggande, men ändå inte ytterst. Först när vi vet vilka vi är kan vi strida om fördelningen kring de ekonomiska resurserna.

Vi svenskar har inte riktigt velat inse att dessa grundläggande kulturella förutsättningar förändrats under de senaste decennierna. I dag står vi därför inför ett skriande behov att mer tydligt formulera vad svenskhet är för något. Här är Johansson Heinös tes att vi bör knyta ett nytt begrepp om svenskhet till medborgarskapet. Han vill bryta med folkhemmets etniska och kulturella enhetsstat och ersätta den med en ”medborgargemenskap”, baserad på uttalade rättigheter och skyldigheter mellan stat och individ. Johansson Heinös ideal är ett uppgraderat medborgarskap som garanterar ett rättighetsskydd mot majoritetsförtryck och tvångsassimilering men samtidigt ställer högre krav på den som ska erhålla svenskt medborgarskap. Tanken är att en sådan ordning ska främja både tolerans för olikheter och inkludering i samhället.

Hur Johansson Heinö resonerar blir mest konkret när han tar upp frågan om separata kvinnotider på offentliga badhus. Till skillnad från flera borgerliga debattörer menar han att det offentliga bör tillmötesgå denna typ av krav – i det här fallet från en religiös minoritet – så långt som möjligt. Staten bör försöka tillgodose det nya mångkulturella samhällets behov så länge de inte strider mot individuella rättigheter. Att de flesta av oss inte delar synen att kvinnor och män bör bada separat är inte ett skäl för att säga nej till sådana krav. Att under en mindre del av det kommunala badhusets öppettider utestänga män från bassängerna är alltså helt i sin ordning. Det innebär att medborgare som annars aldrig skulle besöka simhallen får en möjlighet att göra det.

I detta fall är en pragmatisk lösning välkommen för att slippa ställa minoriteter inför valet av fullständig assimilering eller egenvald isolering, menar Johansson Heinö. Att däremot med hänvisning till liknande kulturella skäl befria elever från skolans simundervisning är att gå för långt. Då bryter man mot elevernas rättighet till en fullvärdig undervisning. Man skulle förstås lika gärna kunna tala om en skyldighet i det senare fallet och i praktiken är det kanske inte alla gånger så tydligt vad som ska betraktas som rättigheter/skyldigheter respektive paternalism och anpassning.

Det är dock tydligt hur Johansson Heinö vill föra in rättighetsperspektivet i debatten. En av hans huvudteser är att vi utifrån ett liberalt rättighetsperspektiv i högre grad måste acceptera mångkultur på riktigt, även när uttrycken för den kan beskrivas i termer av social segregation eller innebär ett bevarande av omoderna sedvänjor och hierarkier. Politikens grundinställning bör vara laissez-faire så länge inga individuella rättigheter kränks.

Johansson Heinö är inspirerad av invandrarländer som USA och Kanada. På ett principiellt plan förefaller hans plädering för ett mer konstitutionellt och rättighetsorienterat synsätt också rimligt mot bakgrund av den snabba förändring som Sverige genomgått. Samtidigt kan man inte låta bli att tvivla över realismen i att överföra anglosaxiska institutioner till Sverige.

Johansson Heinö skriver själv att den svenska utvecklingen är unik. Sverige har på ett par generationer gått från att vara ett mycket homogent land med låg invandring till ett land med Europas procentuellt sett största utomeuropeiska befolkning och den högsta immigrationen i västvärlden. Det har gått snabbt och politiken har, i den mån den över huvud taget varit planerad eller diskuterad, i varje fall inte varit särskilt förankrad i bredare lager. En generös migrationspolitik har likställts med framtidsorientering och upplysning, centrala ideal i det utvecklingsoptimistiska Sverige. ”Vi låg före opinionen” svarar till exempel Olof Palme på en fråga i slutet av 1970-talet om han haft folket med sig i frågan.

Den generösa immigrationspolitiken har varit en naturlig del av konceptet ”föregångslandet Sverige”, som en senare statsminister valde att kalla det. Tron på den svenska statsindividualismens inneboende, självklara lockelse och förmåga att omvandla alla kulturella värden till modernitet har varit orubblig. Det är en inställning vissa skulle kalla övermodig eller rentav naiv, och som inte bara skapat en reaktion hos stora delar av ursprungsbefolkningen utan faktiskt även försvårat integrationen. Insikten att invandringen kräver en omställning av landet har helt enkelt inte riktigt velat inställa sig. Målet för varje människa på jorden måste ju vara att vilja bli svensk!

Johansson Heinö talar om den ”frihetliga paradoxen”. Sverige har som världens mest frihetliga och öppna land fått en stor flyktinginvandring från länder med betydligt mindre frihetliga värderingar. I vilken mån ska dessa invandrare tvingas att bli lika frihetliga som den genomsnittlige svensken? Eller ska Sverige i frihetens namn bli mer pluralistiskt på riktigt och acceptera förekomsten av mindre frihetliga levnadssätt?

Besläktat med den här frihetsparadoxen är det janusansikte som Sverige visar upp gentemot både nyanlända, och inte längre så nyanlända, invandrare. Å ena sidan västvärldens mest generösa flykting- och välfärdspolitik och en aldrig sinande ström av högtidstal om värdet av mångkultur, tolerans och valfrihet. Å andra sidan en sluten, informell och konformistisk kultur som ställer höga krav på anpassning för att verkligen bli accepterad. Diskriminering, regleringar och högt ställda krav och standarder har bidragit till svårigheterna för invandrare att ta sig in på bostads- och arbetsmarknaden och inte sällan huggit dessa dubbla budskap i sten.

Här finns mycket kvar att skriva och forska om för den hugade samhällsvetaren. Eftersom vi befinner oss mitt i ett dramatiskt skede i den svenska migrationspolitikens historia är det svårt att se hur alla dessa paradoxer ska falla ut. Det är just nu ganska många bedömare i västvärlden som betraktar den svenska utvecklingen med stort intresse.

Johansson Heinös bok ger knappast svar på hur vi ska bemästra den pågående flykting- och migrationskrisen. Den säger inte heller mycket om de framtida sociala och ekonomiska konsekvenserna av det nuvarande flyktingmottagandet eller hur dessa utmaningar konkret ska hanteras. Däremot presenterar Farväl till folkhemmet ett sätt att tänka principiellt kring integrationsfrågorna. Det är en bra utgångspunkt för en diskussion som egentligen bara har börjat, trots att den pågått i flera decennier.

Håkan Boström är doktorand i ekonomisk historia och ledarkrönikör i Göteborgs-Posten.