2/2016

Bo Sigrell använder Aksel Sandemoses författarskap för att belysa narcissism. Det är spännande läsning för den som vill veta mer om detta fenomen, men samtidigt innebär det en reducering av Sandemoses verk. All forskning om denne stora författare som inte stödjer Sigrells spår är också utelämnad.

Professorn i psykologi, psykoanalytikern och läroboksförfattaren Bo Sigrells nya bok handlar liksom flera tidigare om narcissism. Med hjälp av Aksel Sandemoses författarskap ger han litterära exempel på fenomenet. Som lärobok om narcissism har texten flera förtjänster. Författarens förtrogenhet med begreppet gör texten avklarnad.

Sigrell menar att tre av Sandemoses romaner hänger samman. Olika teman blandas i En flykting korsar sitt spår och Det gångna är en dröm och får ett slags upplösning i en tredje, Varulven. Sigrell hävdar vidare att Sandemose nog knappast var medveten om han skrev de sanna berättelserna eller inte och pekar på Sandemoses närhet till Freud. Det gäller det omedvetna och kampen mellan det goda och onda i var och en, hur man upprepar konflikter från barndomen och det ständiga triangeldramat.

Spännande läsning är detta för den som vill ha en snabb väg till vad narcissism är och samtidigt få smakprov på en stor nordisk författares texter. Däremot reser Sigrells bok två forskningsetiska problem. All den sandemoseforskning som inte styrker Sigrells spår är utelämnad. Hans syfte att göra en lärobok om narcissism med hjälp av Sandemosecitat kan ursäkta detta. Men mycket av det han kommer fram till har diskuterats grundligare på annat håll.

Ett större forskningsetiskt problem är vilka konsekvenser en text som Sigrells får för traderingen av ett författarskap. Genom denna uppsättning frusna ögonblick ur Sandemoseprosan reduceras ett betydande författarskap. Förvisso visar Sigrell med all önskvärd tydlighet på de sylvassa skildringar av narcissistiska tankegångar som förekommer i författarskapet.

Men citaten är lösryckta och ingen betydelse tillmäts vem i fiktionen som uttalar eller tänker det återgivna. Enligt min mening är det dock snarare i en process i En flykting korsar sitt spår och Det gångna är en dröm som läsarens omedvetna kan möta författarens omedvetna i och med att något sker. Om det inte fanns någon sådan process skulle det bli alltför tyngande med En flyktings låt vara välskrivna, men grandiosa och ibland puerila kverulerande och alltför rörigt med den brutna kronologin i Det gångna är en dröm. Storheten i dessa processuella insiktsromaner ligger inte minst i att de ställer läsaren inför ett lösningsarbete, inför någon form av process, som bidrar till någon form av utveckling, och – inte minst – till någon form av ljus i mörkret. I Varulven är begärsstrukturen annorlunda; här har i mina ögon snarast den unge narcissisten blivit vuxen och kan därmed inte bryta igenom sin egen narcissism, för att använda Sigrells eget resonemang. Varulven har därmed en begärsstruktur där målet för begäret är Erling Vik själv. Min syn på Felicias roll i romanen avviker därför starkt från Sigrells.

Att skriva vetenskaplig text är att göra jobbet, att fullfölja resonemangen, att problematisera och dra slutsatser. I och med Bo Sigrells bok Aksel Sandemose och narcissism blir det plötsligt angeläget att ge Sandemoses romaner, så träffsäkra angående den mänskliga naturens baksidor och förtjänster, en renässans. När vår samhälleliga etik blivit märkt av narcissism till den grad att vi inte längre hyllar värden som empati och medmänsklighet, när vi inte längre förstår etiken i att erkänna den andres ansikte, utan i stället påbjuder förhandling på alla arenor, behöver vi åter läsa Sandemose. Att ge honom en ny renässans, och ta fram det nyanserade i denna på ytan så onyanserade författare, att kännas vid hans estetik och inte stanna vid enskilda formuleringar, känns som en viktig angelägenhet. Det åligger oss andra sandemoseforskare att göra något åt den saken, och att varmt tacka Sigrell för påminnelsen.

Anna Forssberg är universitetslektor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet.