Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Filosofi & psykologi
Eli Göndör (red.)
Religionen i demokratin
Ett politiskt dilemmas återkomst
Timbro | 170 s | Isbn 9789175669144
Recensent: Håkan Arvidsson
Religion och demokrati går inte att förena

Jonathan Lindström redovisar i denna bok sin egen strävan att förstå varför vi har ett medvetande och upplevelsen av ett jag. Boken är pedagogisk och författarens egna argument är intressanta, även om han borde ha jämfört dem mer med andra medvetandeteorier.

Frågan om religionens roll och ställning i samhällslivet är ingalunda ny. Den har sitt ursprung i upplysningstidens och renässansens begynnande vetenskapliga genombrott och i den debatt om förhållandet mellan tro och vetande som därefter följde. Under den modernisering som den västliga världen genomgått under de senaste tre-fyra seklerna har religionen trängts tillbaka. En mer likgiltig hållning till dess budskap har fått fäste hos vår tids människor. Visserligen gifter vi oss, döper våra barn och låter oss fortfarande begravas i kyrkans regi, men för det stora flertalet är det också allt. Från att ha varit en väsentlig del av det offentliga livet har religionen förvisats till det privata livets sfär. I Europa spelar kyrkorna och religionen nästan ingen roll i det politiska liv som styr samhällsutvecklingen.

Dess plats som överdomare när det gäller frågor som rör vad som är rätt och riktigt eller vad som är lämpligt och olämpligt, har övertagits av det mänskliga förnuftet. Genom denna sekularisering har den enskilda människan blivit herre i sitt eget hus. Denna process diskuteras från en rad olika vinklar i antologin Religionen i demokratin. Det förefaller som om de flesta författarna är eniga när det gäller beskrivningen av Europa som en sekulär kultur, även om några av författarna tycker sig ana en religiös renässans vid horisonten.

Bidragen i antologin är mycket skiftande när det gäller ämnesval, problematisering och delvis även när det gäller slutsatser. Nathan Shachar och Thomas Gür ger en solid orientering om religionens ställning i stat och samhälle i Sydamerika respektive Turkiet. I Sydamerika som traditionellt varit katolskt alltsedan de spanska och portugisiska erövrarna tog kontinenten i besittning, förlorar den katolska kyrkan i dag terräng till aggressivt missionerande evangeliska kyrkor från Nordamerika. Således är Pingströrelsen ett av de snabbast växande samfunden på kontinenten. De nya evangeliska kyrkorna tycks enligt Shachar flytta in i det tomrum som uppstått efter de marxistiska och revolutionära ideologiernas abdikation. De predikar till skillnad från den etablerade vanekatolicismen ett budskap som rymmer ett livsinnehåll och en personlig kontakt till Gud.

Religionen i Demokratin är en upplysande bok. Den reder ut och klargör utmärkt de skillnader i religionens ställning som föreligger mellan olika kulturer och diskuterar insiktsfullt de problem som ofta uppstår då en religiös världsbild konfronteras med modernitetens anda och föreställningsvärld. Inte minst Thomas Gür lyckas på ett utmärkt sätt reda ut den extremt trassliga situationen mellan påbjuden och lagstiftad modernitet och den islamska väckelsen i Turkiet. Ändå tycker jag att inte någon av författarna lyckas fånga den mest känsliga och besvärliga frågan. Är det över huvud taget möjligt att förena den moderna demokratins världsbild och människosyn med religionens?

För min del, det är lika bra att deklarera tydligt, anser jag att det är omöjligt, åtminstone om man hoppas på en harmonisk förening, och om man med religion avser de stora monoteistiska religioner som i dag behärskar den moderna världen, det vill säga kristendomen, islam och judendomen.

Vari ligger då problemet när det gäller föreningen religion och demokrati? Det måste göras klart att demokratin, liksom hela den modernisering ur vilken demokratin föds och växer sig stark, sker i en ständig kamp och konflikt med kyrkans och religionens världsbild. Det är denna gamla fientlighet som gör det så svårt att förlika de båda parterna i ett någorlunda fredligt modus vivendi. Det har endast varit möjligt genom att någon av parterna urvattnas och förbleknar till oigenkännlighet. I Europa och särskilt i de skandinaviska länderna är det religionen och kyrkorna som fått slå till reträtt. Inför det skarpa angrepp som religionen utsattes för av den skandinaviska kulturradikalismen tvingades kyrkans eller kyrkornas företrädare till en diskussion på förnuftets villkor och den diskussionen hade man inga förutsättningar att klara sig oskadd ifrån.

Varför gick då kyrkans företrädare med på dessa villkor? Bland annat därför att angreppet riktades mot deras egen vetenskap, nämligen teologin. Kulturradikalerna hävdade med brutal skärpa att teologin, som hade en egen fakultet vid universiteten, inte hade där att göra, att man vid de teologiska fakulteterna försvarade vidskepelse, magi och allmänt hokus pokus under förevändning att det var vetenskap. Det var falsk varudeklaration och därför borde de teologiska fakulteterna bort från universiteten. Mot den typen av angrepp blev kyrkan tvungen att försvara sig, inte med trosartiklar, utan genom att försöka göra sin tro vetenskapligt acceptabel. Det var och är en omöjlig uppgift. Under 30-, 40- och 50-talet böljade diskussionen i våra främsta medier och kyrkan fick oavbrutet stryka på foten.

Det var denna diskussion om tro och vetande som grundlade vår tids blaserade sekularitet och slutgiltigt förvisade religionen till privatlivets sfär och befriade den från den offentliga roll den tidigare hade haft. Präst blev ett yrke som vilket som helst annat. Kyrkans präster behövde inte ens tro, men belönades i gengäld med strejkrätt.

Har då religionen återkommit och på nytt vuxit till ett dilemma för den moderna demokratin? Jag tror att påståendet är delvis sant. Med den omfattande migration som skett under senare decennierna har vi mottagit en mängd invandrare från starkt religiösa icke-europeiska kulturer, i synnerhet från den islamska världen. Deras religiösa värld har aldrig upplevt kulturella brytningar av den typ som upplysningen var i Europa. Den religion de fört med sig till sina nya europeiska hemländer gör ingen skillnad mellan andligt och världsligt, mellan politik och religion, och religionens makt och inflytande kan inte begränsas till den privata livssfären. Den har större anspråk än så. Den vill och kräver att få genomsyra hela samhället. Dess ideal är ett andligt herradöme, något som en gång också var kristendomens ideal.

I dag har vi genom århundraden av strider och kritik av den religiösa makten och det religiösa samhällsidealet kommit till en situation där kyrkan är fri att tala till människorna i deras egenskap av privata medborgare. Den kan också förkunna ett budskap som har politiska förtecken, men måste då finna sig i att bli bemött med politiska förnuftsargument. I det sekulära Europa och speciellt i det sekulära Skandinavien har förnuftet segrat i envigen mellan tro och vetande. Det är förvisso inte någon obetingad slutseger, men för den stora majoriteten av medborgare betyder religionen och dess trosföreställningar mycket lite. De tendenser till en nyandlig väckelse som i dag kan iakttas är fortfarande marginella och saknar inflytande över det politiska livet, men om de stärks kan de självfallet bli ett hot mot den, på förnuftet baserade, demokrati vi i dag hyllar.

De problem som möter den europeiska demokratin har två källor, dels den islamska tron som inte gärna vill låta sig hänvisas till det privata livets domäner och som kräver en orimlig respekt för trons vidskepelser. Den tål knappast någon kritik eller något ifrågasättande av sin Gud, hans påbud eller av sin tros sanning. Den vägrar att utsätta sig för samma prövning som kristendomen har utsatts för under mer än fyra århundraden. Av den orsaken kommer islam att regelbundet kollidera med det demokratiska samhällets ideal. Den kollisionen är allvarlig eftersom det inte bara är en religiös konflikt utan också en politisk och kulturell.

Konflikten med den islamska tron är nästan exakt densamma som den demokratin utkämpat med kristendomen. Naturligtvis finns det olika typer av islamsk tro. Det finns i dagens debatt en tendens att likställa islam med den fundamentalism som tror att terror är vägen till en bättre värld. Det är naturligtvis en nidbild och det är inte detta problem jag diskuterar. Jag diskuterar islam som ett kulturfenomen med andra ideal och värden än de som demokratin och moderniseringen tillkämpat sig.

I de båda essäer som tydligt tangerar frågan om religionens förenlighet med demokratin och som skrivits av Susanne Wigforts Yngvesson och Lars Dencik har Yngvesson utgångspunkten att vi lever i en postsekulär värld. Jag vet inte vad hon menar med begreppet postsekulär, om det inte bara är ett trivialt konstaterande att de flesta samhällen på vår planet är religiösa till sin karaktär. Om hon däremot menar att demokratin spelats över av en religiös väckelse i demokratins traditionella kärnländer är begreppet nonsens. Relationen mellan demokrati och religion är detsamma som det varit sedan modernitetens seger och religionens roll i demokratiska samhällen är och bör förbli marginell.

Yngvesson refererar till en diskussion mellan den förre påven Benedictus och Jürgen Habermas, där Habermas kritiserar demokratin för att ha blivit tom och i behov av en vitalisering genom en väckelse, kanske en religiös. Jag tvivlar inte på att Habermas verkligen sagt detta. I mina ögon har han alltid haft en kritisk syn på de västliga demokratierna och nu när man inte längre kan hoppas på en socialistisk väckelse sätter han sitt hopp till att en annan och högre makt kan reformera demokratierna ur deras andliga och politiska misär. Det är en tankefigur som i grund och botten innebär ett förkastande av demokratin, dess filosofiska och politiska grundval liksom dess människosyn. Det är den gamla utopiska drömmen om en konfliktfri värld, ett harmoniskt paradis vid tidens slut, då alla pusselbitar, både de som man inte kunnat hitta och de som aldrig funnits, har fallit på plats.

I vår historiesyn och i vårt självmedvetande uppfattar vi tvärtom denna modernistiska och förnuftsstyrda värld som vår största kulturella triumf. Den har banat väg för ett samhälle som erkänner individuella rättigheter, som hävdar att människor skall vara likar och att de äger rätt att fritt välja sin livsbana så länge den håller sig inom lagarna. Dessa värden är givetvis kulturella, inte etniska, nationella eller något annat, utan just kulturella. I och med att de är kulturella kan de förändras, de kan både förstärkas och försvagas. De kan till och med förloras och därför värnar vi om dem som omistliga.

Det innebär att de måste försvaras, ty på dem vilar vår demokrati, vårt rättsväsende och vår människosyn. Det betyder att de inte är förhandlingsbara och att de således sätter en gräns för varje tänkbar form av kulturell integration. De kulturer som söker sig till demokratins värld måste acceptera och respektera dess värden som grunden för varje möjlig integration. Det betyder att varje möjlig integration måste bygga på en individuell assimilering. Det är givetvis inte fråga om ovillkorlig eller undantagslös assimilation. Alla har fortsatt sin fulla rätt att i det privata livet tillbe vilka gudar de vill, äta och klä sig som de önskar och hylla vilka ideal som helst, men i det offentliga livet måste varje Gud, varje ideologi och varje heligt värde ge vika för det sekulära förnuftets herravälde. Det innebär att så snart man vistas på offentlighetens torg och där vill göra sin röst hörd måsta man lita på sitt förnuft. Att åberopa sina värdens helighet, deras sakrosankta ursprung skall inte, får inte och kan inte ha någon betydelse.

Det är, som Lars Dencik konstaterar, att det är ”när himlen förbinds med jorden” som helvetet bryter lös. Men är det inte egentligen vad all religion syftar till – att genom en förbindelse mellan himmel och jord skapa en andlig och självtillräcklig helhet?

När detta är sagt måste det också framhållas att bokens stora och viktiga förtjänst är att den så klart och entydigt visar att den moderna och demokratiska världen i dag är den trängda, isolerade och marginella delen. De flesta av jordens samhällen är fortfarande religiösa, med ett starkt trosliv och de förefaller inte vara på väg mot den demokratiska modernitet vi har format i Europa. Snarare går de i motsatt riktning.

Håkan Arvidsson är historiker.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet