Konstarterna & medier

Restauratör av traditionella former

Svenska tonsättare – Daniel Börtz
Sara Norling

Gidlunds
267 sidor
ISBN 789178449651

| Respons 3/2018 | 9 min läsning

Daniel Börtz, född 1943, är en särling som tidigt fann sin egen röst och som har blivit en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare. Han tillhör en generation som efter 60-talets gränsöverskridande experiment återgick till de traditionella formerna. Hos honom utgår allt från det klingande musikaliska. Sara Norlings biografi kan varmt rekommenderas till dem som vill ha en fördjupad bild av vad som driver Börtz musikaliskt.

Daniel Börtz är en av Sveriges mest kända tonsättare, inte bara en av de mest etablerade utan just känd. Men genom musiken, ska understrykas. Få verk har fått så mycket uppmärksamhet som operan Backanterna, samarbetet mellan Börtz och Ingmar Bergman som 1991 gick upp på Kungliga operan i Stockholm och innebar Bergmans återkomst som operaregissör efter ett par decenniers frånvaro. Några år senare, 1998, hade Marie Antoinette premiär på Folkoperan. I dag är den efter Karl-Birger Blomdahls Aniara den näst mest framförda moderna svenska operan. Få levande tonsättare har nått ut så brett som Börtz.

Sara Norling, tidigare recensent på Dagens Nyheter och numera på Sveriges radio P2 har skrivit en fin biografi över Daniel Börtz. Boken ingår i Kungliga Musikaliska Akademiens serie med tonsättarbiografier. Framställningen är kronologiskt upplagd med fokus på verken. Dessa beskrivs ingående, lättfattligt och intresseväckande när det inte blir för långt. Levnadsteckningen rör mest barn- och ungdomsåren och när kompositionsstudierna i Stockholm rör sig mot sitt slut, kantrar framställningen över mot det verkbiografiska. Så sker rätt snart, för genombrottet kommer tidigt. Redan 1970, vid 27 års ålder har Börtz i tät följd fått beställningar på, komponerat och fått uruppfört den så kallade ”Kafka-trilogin” (Voces, In memoria di…, Josef K) som etablerar Börtz som sin generations store orkestertonsättare.

De växer upp, får sin utbildning och tar de första professionella stegen under ‘rekordåren’ i Sverige, med allt vad det innebär av ekonomiska resurser och kulturella satsningar på bredden och höjden.

Börtz var släkt med den svenska modernismens ”fader”, tonsättaren Hilding Rosenberg (den första biografin i serien, 2007), för vilken han också tidigt tog lektioner. Som litet barn uppslukades han fullkomligt av klassisk musik och komposition. Norling menar att han redan som elev på ”Ackis” (Kungliga Musikhögskolan) var ”färdig” som tonsättare. Siktet var tidigt inställt, han var liksom predestinerad. Börtz är en särling som tidigt fann sin egen röst. Han tillhör också den generation tonsättare som blivit den mest framgångsrika och kommit att utgöra navet i den samtida svenska konstmusiken. Hit hör även Anders Eliasson och Sven-David Sandström. 

De är också 40-talister och det kan kanske vara på sin plats att fundera ett ögonblick över vad detta kan ha inneburit för deras etablering. De växer upp, får sin utbildning och tar de första professionella stegen under ”rekordåren” i Sverige, med allt vad det innebär av ekonomiska resurser och kulturella satsningar på bredden och höjden. ”Det var en tid då man tog allting för givet”, minns Börtz, och kallar sig och studiekamraterna på musikhögskolan i Stockholm för ”guldgossar” (på den här tiden fanns det inga kvinnor på kompositionslinjen). Det fanns pengar, allehanda resurser, och världsnamn som den ungersk-österrikiske tonsättaren György Ligeti var regelbundet på besök. De oerhört svåra körpartierna i Josef K, som alltså innebar sista steget i denna brådmogne tonsättares första etablering, var inget som avskräckte Eric Ericson inför uruppförandet på Stockholms konserthus. Det var bara att köra. ”Ingenting tycktes omöjligt”, konstaterar Börtz. 

Tiden från slutet av 60-talet och ett par decennier framåt är onekligen kulturhistoriskt intressant. Inför i princip varje verk blir Börtz intervjuad i facktidskrifter och dagspress. Han uppmärksammas av radio, både framföranden och dokumentärfilmer visas i tv, damtidningar skriver reportage. Under denna tid professionaliseras Föreningen Sveriges Tonsättare och yrkeskåren tar steget till att bli en kulturpolitisk lobbygrupp som tar ton i kulturdebatten. Norling skriver om allt detta, men utan djupare analys. Relationen verk, karriär och förutsättningar behandlas inte annat än som stoff för framställningen av Börtz konstnärliga produktion.

Börtz utvecklade tidigt en egen stil med förankring i både den svenska högmodernismen och romantikens orkester. Hans genombrott handlar som alltid också om att vara rätt person vid rätt tillfälle. Men det som skapar tonsättaren Daniel Börtz är också ett nätverk av kollegor i en alltmer professionaliserad miljö som dessutom sitter på resurser. Om Börtz 70- och 80-tal var symfoniskt går 90-talet och framåt i musikdramatikens tecken. Detta är verkformer som kräver resurser, det räcker inte med bra musik.

Det finns en annan intressant sida hos Börtz och hans generation. De utgör ”restauratörerna” i svenskt musikliv. Jag har för mig att kompositören Gunnar Valkare tidigt använde denna term när han diskuterade just denna generation, som efter 60-talets experiment med konstnärliga gränsöverskridanden återgick till de traditionella konsertformerna. Utan att referera till en sådan estetisk pendling bekräftar Norling indirekt detta genom att citera äldre intervjuer och egna samtal med Börtz. Han provade på, men föll aldrig för elektronisk musik och såg mest en återvändsgränd i politiskt motiverad konst. För Börtz utgick allt från det klingande musikaliska, närmare bestämt från hantverket, traditionen och historien. Detta löper som en röd tråd i alla de intervjuer där Börtz uttalat sig genom åren.

Norling talar om Börtz som tidigt förankrad i ”den svenska modernismens huvudfåra”. Det är en nyckelformulering som säger något om den plats Börtz och generationskamrater, ”restauratörerna”, haft i svenskt musikliv. Till skillnad mot vad många svenska musikkritiker hävdat i ett par decennier, är det faktiskt denna måttligt radikala modernism, som även företrätts av Börtz lärare som Blomdahl och Ingvar Lidholm, som beretts utrymme i svenskt kulturliv och i den kritiska receptionen. Med undantag för några år under 60-talet då det handlade om radikalmodernism eller avantgarde, är det så det ser ut än i dag. Jag lägger ingen värdering i detta (och man kan faktiskt uppskatta musik och konst ur skilda läger), men ser man denna Börtz-biografi i ett vidare perspektiv, står det klart att den förhärskande bilden av ett hårt radikaliserat konstmusikklimat som först på senare år öppnats upp för det klassiskt sköna och stilistisk pluralism, knappast stämmer. 

I sin genomgång av Börtz verk varvar Norling egna analyser med uttalanden av tonsättaren. På så sätt presenteras en fin balans mellan de olika tolkningsperspektiven. Börtz stora intresse för bildkonst och arkitektur berörs flera gånger. Ändå är dessa bakgrunder märkligt frånvarande i analysen. Norling skriver om hur skisser i form av grafiska förlopp senare översattes till toner. Processer av detta slag hade det varit intressant att få läsa mer om. Det är också påfallande hur litet det står om hans många år som lärare i komposition på Musikhögskolan i Stockholm, eller om gästprofessuren på Rice University i Houston. Vad betydde dessa kontinuerliga möten med den samtida musiken för Börtz skapande? Men kanske var Börtz som sagt just ”färdig”.

Bilden av Börtz musik och ställning fördjupas genom Norlings ymniga refererande av recensioner. Med tanke på omfattningen av detta känns den totala dominansen av storstadspressen litet skev. Med sin resurskrävande orkestermusik har Börtz visserligen alltid varit en storstadskomponist. Men han har också komponerat kammarmusik, som Norling också behandlar och i den inkluderade verkförteckningen ser man att många verk uruppfördes på andra orter: Kristianstad, Karlskoga, Eskilstuna, Siljansnäs, Vimmerby, Skellefteå och så vidare. Under ”rekordåren” bildas och etableras också Rikskonserter, som spelat en oerhört betydande roll för konstmusikens spridande till mindre städer och orter. Det är svårt att skatta vilken roll denna organisation hade för just Börtz karriär och etablering i landet. Men som sagt är Daniel Börtz som konstnär etablerad på gränsen till att vara känd. Och det genomslag han, eller hans musik, haft under fyrtio år är ett mediefenomen i sig. Detta är en aspekt som möjligen kunde varit värd att belysa litet mer ingående.

De befinner sig en bit från de radikala strömningarna, samtidigt som de utvecklar en både tidlös och egenartad estetik.

När jag bläddrar litet i Tony Lundmans biografi över Börtz generationskamrat Anders Eliasson i samma serie samt läser den recension av boken jag skrev för denna tidskrift (3/2013), inser jag hur lika inte bara dessa böcker är, utan också själva ämnet för framställningarna, tonsättarna. Det rör sig om två generationskamrater som slog igenom tidigt och som båda först och främst utgår från musikens klingande potential. De befinner sig en bit från de radikala strömningarna, samtidigt som de utvecklar en både tidlös och egenartad estetik. Genom åren har de fått mycket uppmärksamhet för sin musik, samtidigt som de varit ”tysta” om annat, som privatliv och kulturpolitik. Det är därför inte så konstigt att de båda biografierna ser ut som de gör, med ett starkt fokus på det klingande-i-sig och hur litet man som läsare får med sig av samhällets och kulturens utveckling i stort och i relation till den analyserade musiken.

Men först som sist kommer den klingande musiken, och en konstnärsbiografi skall i första hand behandla just detta: hur vissa grundelement – som tron på orkestern, hantverket, traditionen, intresset för rösten, ideologiska ställningstaganden och teman som den utsatta individens förhållande till makten och de stora sammanhangen samt relationen kvalitet och budskap, tradition och förnyelse – tidigt kom att etableras hos Börtz och hur detta genom åren manifesteras i verk. Det är något som Norling presenterar på ett övertygande sätt. Önskar man en fördjupad bild av tonsättaren Daniel Börtz, vad som driver honom musikaliskt och hur han tänker kring musik, kan jag varmt rekommendera Norlings biografi. Vill man samtidigt få en förståelse för eller bild av konstens förutsättningar under Sveriges i särklass mest förmögna och kulturellt framåtsträvande tidsepok krävs det dock att man också läser litet mellan raderna.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Andreas Engström

Andreas Engström är kulturjournalist, kritiker och curator inom samtidsmusik. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist