Retoriken är inte bara retorik utan också etik

Peter Adler framställer på ett tidstypiskt sätt retoriken som en serie knep som en talare kan tillgripa i en pressad situation och betraktar etiken som sekundär. Men redan Aristoteles påpekade att det också finns en kunskapssökande sida hos retoriken och traditionellt har den betraktats som medskapare av en etik.

Vi upplever sedan ett par decennier en renässans för retoriken som disciplin. I skolan har man tagit in retorikundervisning i klassrummen, på universiteten finns särskilda institutioner för retorik, och det examineras doktorer i ämnet. En ny yrkeskår – retorikkonsulter – har etablerats och konkurrerar med PR-konsulter och medierådgivare om konsultuppdrag och uppdragsutbildningar. Dessutom har var och en som intresserar sig för politik och offentlig debatt sett en ny typ av kommentatorer, retorikexperten, som anlitas för att analysera och bedöma makthavares framträdanden.

Man kan notera liknande tendenser i våra skandinaviska grannländer, men i Sverige har retorikkonsulter, retoriska coacher och andra mediestrateger en klart mer framträdande ställning i det offentliga. Som Kjeldsen & Bakken har visat (Rhetorica Scandinavica, nr 65, 2013) är retorikexperterna i Norge och Danmark till övervägande del forskare knutna till universiteten, medan en retorikexpert i Sverige typiskt sett är just en retorikkonsult, ibland med bakgrund som journalist, reklamare, medierådgivare eller med en retorikkonsultutbildning i bagaget. I mångt och mycket är det nog dessa retorikexperter som definierar retoriken i allmänhetens ögon. Ett annat fönster mot retoriken finner vi förstås också på bokmarknaden, där det finns ett överflöd av introduktionsböcker till såväl retorikens teori som till övertygandets praktik, med skiftande syn på vad retorik är för något och hur denna ”konst” ska läras ut.

Jag tänker på detta när jag läser Peter Adlers Ordets makt – En guidad tur genom retorikens landskap. Adler är retorisk coach och talskrivare med förflutet inom reklambranschen, och han vill förmedla praktisk kunskap hämtad från den klassiska retoriken och författarens egen yrkeserfarenhet. På många sätt är Adlers bok typisk för en i dag allmän uppfattning av retoriken, och det ligger därför ett värde i att diskutera den.

På många sätt är Adlers bok typisk för en i dag allmän uppfattning av retoriken, och det ligger därför ett värde i att diskutera den.

Här presenteras en relativt smal definition av retoriken: ”att övertyga åhörarna om att talaren har rätt”. Adler vill skilja retoriken från det han kallar ”estradspråk”, som mest handlar om att demonstrera ett vackert språk eller en känsla, inklusive högtidstal, eftersom det inte enligt Adler får publiken att se ”verkligheten på samma sätt som talaren”. Ordets makt är mer inriktad på retoriken som en serie ”knep” som talaren, försatt i en pressad situation, kan använda. Som författaren själv påpekar är det alltså i viss mening fråga om en ”manipulationsteknik”. Detta påverkar framställningen i boken på alla plan. Exempelvis definieras den inom retoriken breda kategorin ”tankefigurer” inom stilläran (tänk er: retoriska frågor, liknelser, livfulla beskrivningar, låtsad tvekan etcetera) som ”retoriska knep som går ut på att man gillrar fällor för motståndaren eller genom en tankeprocess leder in åhöraren på en viss tolkning av verkligheten”.

Retoriken blir i denna tappning som synes snarast strategiskt inriktad. Vi känner igen perspektivet från tv och andra medier som lånar in retorikexperter för att kommentera dels vilka ”knep” som användes, dels om talaren ”lyckades”: vem ”vann” debatten! En konsekvens är att retoriken bara blir meningsfull som en resultatdriven praktik: att övertala den specifika mottagaren.

Men vad göra om man hamnar inför en mycket fientlig publik? Adler återkommer till problemet. Inför ett auditorium med ”uppfattningar grundade på en förvriden logik” bör man många gånger helt enkelt avstå från att tala. Jag kommer att tänka på alla situationer då makthavare nöjer sig med en ”ingen kommentar”. Valet att inte tala är förvisso ett säkert strategiskt och många gånger vinnande förhållningssätt i utsatta situationer, men som ett återkommande råd i en handbok om retorik framstår det som krasst.

Enligt den klassiska retoriken har talaren huvudsakligen tre övertygelsemedel: vi övertygar med vår person, ethos (om vi framstår som trovärdiga, välvilliga och sympatiska är publiken mer benägen att acceptera vårt budskap), med de känslor som vi skapar hos publiken, pathos (om vi vill uppmana till bistånd till nödställda kan exempelvis medlidande vara en viktig känsla att uppbåda) och vi övertygar med den sakliga argumentationen, logos. Det var Aristoteles som först lanserade denna triad och han menade att de alla var essentiella för att övertyga, men den del som han till allra största delen ägnar sin Retoriken åt är den sakliga argumentationen.

Den del som får störst utrymme i Adlers handbok är övertygande genom talarens karaktär. Här får läsaren många exempel på betydelsen av ethos i historiska talsituationer, men också praktiska tips: svär inte, klä dig ”med marginal” (så att du inte står alltför informellt klädd inför ett auditorium), använd aldrig en arg eller hånfull ton etcetera. Här blandas kloka råd med mera subjektivt värdeladdade anvisningar om hur man kan ”sätta sitt ethos”, typiska för vår tids syn på status och hur denna ska kommuniceras. Adler menar till exempel att fyra ”skrytreferenser” kan vara lagom (det vill säga referenser till ens högre utbildning, till ens stora erfarenhet på området och liknande), och ger tips om hur man diskret kan lägga in sådana referenser med en så kallad sipprande meritlista.

Avsnitten om logosargumentationen är tillika praktiskt inriktade. Författaren definierar (felaktigt) det vida retoriska begreppet logos som ”den beviskälla som innehåller obestridliga fakta”, när det som sagt mera allmänt handlar om tankar och idéer som hör till saken och hur de formuleras som argument. Men författarens inriktning på ”fakta” är ändå principiellt intressant. När exempel på god argumentation ska visas ligger tyngdpunkten oftast på kvantifierbara förhållanden – han varnar för argument utifrån värderingar.

Till viss del är dessa avsnitt mycket användbara, men för en handbok i retorik saknar jag en mera ingående diskussion av det som traditionellt har präglat teorin om logosargumentationen: dels läran om ”platser” (topiken), det vill säga vilka typer av rationella förklaringstyper, idéer, teman och språkliga uttryck som brukar anses produktiva för att finna och sedan utforma argument, dels läran om ”entymem”, det vill säga retorikens egen argumentationslära, hur man argumenterar med (ur logiskt synpunkt) förkortade argument, med underförstådda premisser.

Vem är då retoriken till för? Ordets makt tycks rikta sig till dem som i yrkes- eller föreningslivet måste tala inför publik, och då i första hand till personer i ansvarspositioner. I författarens egna fiktiva exempel utgår han ofta från personer med maktställning – rektorn, företagsledaren och liknande – och de kniviga situationer som de kan tänkas behöva ta sig ur. Jag hade gärna sett fler exempel på situationer där talaren befinner sig också i ett socialt underläge och alltså måste finna sätt att övertyga genom att överbrygga också denna hierarkiska skillnad.

Ordets makt präglas av en liberal uppfattning i politiska och ekonomiska frågor och en mera kulturkonservativ grundsyn. Alla handböcker ger förstås mer eller mindre direkt uttryck för värderingar och det är i princip bra med ideologisk mångfald också bland retorikhandböcker. När vissa stilfigurer eller argumenttyper ska exemplifieras görs detta ofta genom politiska positioner av typen ”minska bidragen”, ”sänk skatten” och ”motverka könskvotering i bolagsstyrelser”. I ett avsnitt argumenterar han för att den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin blev missförstådd och hennes karaktär ”kapad” av motståndarna. I ett annat avsnitt ger han uttryck för konservatism i språkvårdsfrågor (ordet ”mediums” svenskanpassade pluralböjning ”medier”, med den bestämda böjningsformen ”medierna”, förespråkade av gängse svensk språkvård, betecknas som ”språkvandalisering”). Det ligger i Adlers stil att strössla dylika kommentarer i texten.

Slutligen kan man fråga sig vilket förhållandet är mellan retorik och etik i Adlers handbok. Med retoriken har traditionellt följt ett starkt etiskt imperativ, även om det har kommit att suddas ut i och med att retoriken i allmänt tal fått en negativ betydelse (”det är ’bara’ retorik”). Det har ibland formulerats som att retoriken alltid är medskapare av en etik genom att det som uppfattas som övertygande i regel är det som folk i allmänhet uppfattar som moraliskt. Ibland har man på ett annat sätt menat att en retoriker – om denna ska betraktas som en sådan – bör vara en god person som talar etiskt ansvarsfullt, annars är den bara en ordvrängare.

Adler bekänner sig till dem som betraktar retoriken som konsekvensneutral. Ordets makt kan användas både till gott och ont, varför frågan om etik blir sekundär, enligt författaren. Men givet att ordet är en makt och att den kan användas på ett omoraliskt sätt, finns det då inte ännu större anledning att diskutera talarens ansvar och de retoriska knepens etiska halt?

Här uppvisar Adler en dubbel bokföring som möjligen är oundviklig om man vill vara kunden till lags, samtidigt som man vill leva upp till retorikens ideal om den goda talaren. Han använder och förespråkar manipulativa knep – till exempel den av Adler omåttligt omhuldade ”bandwagon-effekten” (som går ut på att man fingerar ett medhåll hos publiken: ”vi är nog många som …”, ”jag och många med mig…” som nödvändigt inte finns där) – som han på andra ställen beskriver som en fallasi, det vill säga logiskt felslut.

Jag tror att Ordets makt kan ha sitt värde som en inspirationsbok för talare som har ärende upp i talarstolen. Boken innehåller en lång rad säkert värdefulla tips, men som helhet är handboken dock tämligen splittrad i dispositionen, full av livfulla utvikningar som inte alltid fungerar som pedagogiska exempel (den långa utvikningen om Churchills tandproteser och general Pattons livsöde i all ära) och därtill upprepas ofta beskrivningar av retoriska regler eller personliga råd. Förlagets baksidestext beskriver den som en potentiell lärobok, vilket jag vill avråda ifrån: om man söker efter korrekta beskrivningar och stringenta definitioner av retoriska begrepp, bör man vända sig till andra, mera vederhäftiga handböcker.

Men en ännu viktigare synpunkt är denna: är inte retoriken mer än manipulation? Det som påverkar oss, som får oss att identifiera oss med vissa verklighetsbeskrivningar eller omdefiniera vår syn på världen, får vi verkligen syn på det genom Adlers perspektiv på retoriken? I vår hypersnabba multimediala tid tycks beskrivningen av de övertygande kommunikationsmedlen kräva en bredare beskrivning av medlen för övertygande. Och när det gäller retorikens uppgift: när Aristoteles definierade retoriken betonade han uttryckligen att dess uppgift ”inte är att övertyga eller övertala” utan att det handlar om förmågan att ”uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” (min kursivering). Definitionen är gammal, men poängen med distinktionen är att visa att det också finns en intellektuell och kunskapssökande sida hos retoriken, något som måste föregå talet. Kunskapen om hur språket fungerar, hur vi begreppsliggör vår verklighet och hur vi påverkas av ordets makt kan hjälpa oss att handla klokare gentemot varandra, vilket är en god utgångspunkt för en talare. Vi kan därigenom dessutom få verktyg att kritiskt granska tal och symbolyttringar, att kort sagt förstå de kommunikationsformer som präglar oss. Det är sannerligen en inte oväsentlig uppgift i vår tid.

Jon Viklund är forskarassistent i retorik vid Uppsala universitet.