Politik & samhälle

Roadmovie om kommunismens sammanbrott

Den döende kommunismen
Wolfgang Hansson

Historiska media
351 sidor
ISBN 9789175451435

| Respons 2/2015 | 8 min läsning

Wolfgang Hansson befann sig i händelsernas centrum när kommunistdiktaturerna i Europa föll och det är lätt att förstå hans fascination inför att ha varit med om detta. Men hans analys av förloppet är tämligen konventionell och går inte på djupet.

År 2014 var sannerligen de historiska jubileernas år. Hundraårsminnet av första världskrigets utbrott har knappast undgått någon, knappast heller sjuttiofemårsjubileet av andra världskrigets dito. Medan flertalet av dem som var med vid dessa händelser inte längre är i livet gäller det motsatta för det tredje viktiga minnesåret, 1989. En kylig novemberkväll stod Wolfgang Hansson, då som nu journalist verksam på Aftonbladet, vid Checkpoint Charlie i Berlin och såg det omöjliga hända. Muren föll och med den en världsordning.

Hanssons bok Den döende kommunismen – från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst är ett reportage från denna omskakande tid. Han satt själv med på den presskonferens där Günter Schabowski med det oförsiktiga uttalandet att de nya reselagarna skulle gälla ”sofort”, skickade tusentals människor ut på gatorna och satte stenen i rullning. Detta utgör startpunkten för Hanssons berättelse. Därefter tar boken formen av en östeuropeisk roadmovie när Hansson och hans kollegor försöker följa utvecklingen i spåren, och ibland också ligga steget före. Han knackar på dörren i Prag och där står Václav Havel i strumplästen och bjuder på te. En kort tid senare blir Havel de fria tjeckernas förste president. Hansson knackar på hos Alexander Dubček, Pragvårens legendar, som bjuder på hemgjort vin och resonerar om utvecklingen med den unge Hansson. Så rullar det på. Det är lätt att förstå författarens fascination över att ha varit med om allt detta – insläppt i och i samspråk med själva världshistorien. Hade jag varit med om detsamma hade jag också skrivit en bok.

Perspektivet på murens fall är väsentligen ekonomiskt, maktpolitiskt och sammantaget ganska konventionellt.

Men frånsett fascinationen över att ha varit med i utvecklingen och de personliga, ibland mycket illustrativa anekdoterna, har Hansson inte så mycket att bjuda på. Händelseutvecklingen är känd och någon djupare analys bedriver han inte. Perspektivet på murens fall är väsentligen ekonomiskt, maktpolitiskt och sammantaget ganska konventionellt. Östekonomierna var bankrutta och helt beroende av sovjetiskt stöd, på samma sätt som de politiska regimerna var beroende av militärt stöd. Minnena från Ungern 1956 och Prag 1968 verkade hämmande, men när denna erfarenhet gjordes obsolet av Gorbatjov var det bara en tidsfråga innan förändringarna skulle ske. Under 40-årsfirandet av DDR:s skapande hösten 1989 skanderade folkmassorna taktfast ”Gorbi, Gorbi”. Den nye Sovjetledaren log till svar från sin balkong. Det gjorde inte Honecker. Om han någonsin kunnat le.

De ekonomiska drivkrafterna fick en stor betydelse för händelseutvecklingen även framgent och bidrar i Hanssons berättelse till att förklara varför många i öst bär på en nostalgisk längtan tillbaka till den ofrihet som ändå gav dem jobb. En mödosam uppgift när de båda tyska staterna hade slagits samman var att harmoniera ekonomierna. Det skulle bli en oerhört svår uppgift. I väst hade det sedan Konrad Adenauers och Ludwig Erhards dagar byggts en urstark tysk efterkrigsekonomi, den vi känner som det ”tyska undret”. D-marken var Europas starkaste valuta. Nu skulle det östtyska moraset göras kompatibelt med dessa ekonomiska förutsättningar. Helmut Kohl löste situationen i ett slag och bestämde att den östtyska valutan skulle växlas in mot den västtyska rakt av, alltså ett mot ett. Det verkade i första läget generöst, men gav upphov till enorma problem. Den östtyska valutan var nämligen bara värd en fjärdedel av D-marken. Helt plötsligt fyrdubblades lönekostnaderna i de östtyska industrierna.

Samtidigt sjönk efterfrågan på de östtyska varorna eftersom det nu fanns västtyska att tillgå. För de östtyska industrierna kunde detta i längden inte gå väl – nu hade man ju krav på lönsamhet, precis som alla andra företag på en marknad. Följden blev att arbetslösheten gick från 0 till 20 procent på kort tid. Det blev ett bistert uppvaknande för många östtyskar. Den marxistiska statsdoktrinen hade lärt dem att historien obevekligt gick från kapitalism till kommunism via en revolution som inte var någon tebjudning. Nu fick man i stället uppleva en övergång från kommunism till kapitalism, uppenbarligen inte någon tebjudning den heller. Att ”frihet inte går att äta” är en fras som återkommer i varianter på mer än ett ställe i boken.

Ett liknande uppvaknande finner Hansson i det krackelerande Sovjetunionen. Övergången gav där fritt spelrum åt ett antal skrupelfria personer som tog chansen att berika sig. Roman Abramovitj, som uppges ha tjänat sina första miljoner på att sälja stulen dieselolja via bolag i Kaliningrad, är ett exempel. Michail Chodorkovskij är annars den i Sverige sannolikt mest kände i kraft av sin konflikt med Vladimir Putin. Chodorkovskij var oförsiktig nog att stödja ett antal Putin-kritiker och frångick därmed den tysta överenskommelsen att oligarkerna skulle få behålla sina rikedomar om de inte användes för politiskt oppositionellt arbete. Putin tycks emellertid inte ha litat på överenskommelsen. Strax efter gripandet av Chodorkovskij framlades 227 volymer med anklagelser mot honom. Det är lätt att tro att delar av denna anklagelseakt legat färdig att användas.

Det övergripande fokus på hela Östeuropa till trots, har den östtyska situationen en särskild plats i Hanssons bok. Här finns stora problem men vi möter förvisso också en lyckad ”Ossi” – Angela Merkel. Med tre perioder som kansler kvalar hon nu in i samma exklusiva skara som Adenauer och Kohl. I ett kapitel med just rubriken ”En lyckad Ossi” tecknar Hansson Merkels personliga historia. Faderns fascination för det socialistiska samhällsprojektet förde familjen från Hamburg till öst, där hon fick en ganska skyddad uppväxt på den lantliga prästgård där familjen bodde. Tidigt identifierad som mattesnille – hon tog sig ända till final i en matematikolympiad för att utkora den mest begåvade eleven i Östtyskland – doktorerade hon småningom i kvantkemi och såg ut att gå mot en välordnad tillvaro som östtysk mönstermedborgare. Men sedan gick det snabbt. Hon engagerade sig i oppositionella Demokratischer Aufbruch 1989, året därefter blev hon parlamentsledamot och ytterligare ett år senare var hon minister.

Naturligtvis har Merkels agerande under DDR-tiden varit föremål för intresse. Diktaturer belönar i allmänhet bara sina medlöpare och den som det går bra för kan därför på goda grunder antas ha gjort saker som i det demokratiska tidevarvet är komprometterande. Frågan är hur komprometterande. Självklart var Merkel medlem i FDJ, Freie Deutsche Jugend, det kommunistiska partiets ungdomsorganisation. Själv hävdar Merkel att hon mest sorterade teaterbiljetter, men andra som var med hävdar att engagemanget var djupare än så. Hon var så kallad Reisekader, med andra ord ansedd som så ideologiskt övertygad att hon fick åka utomlands. Vissa har rentav hävdat att hon i denna egenskap förväntades utföra spionuppdrag. Efter krigsslutet 1945 blev det intressant att identifiera personer som haft centrala poster i Nazityskland och ställa dem till svars. På ett liknande sätt utgör ett östkommunistiskt politiskt förflutet en potentiell barlast i det återförenade Tyskland. Det finns mer än en diktatur att göra upp med i den tyska 1900-talshistorien.

Undertiteln på Hanssons bok talar om ”kalla krigets återkomst”. Här hade funnits åtskilligt att säga, men tyvärr är tanken om denna konflikts återaktualisering ganska kort och löst påhängd i slutet av boken. ”Den avgörande skillnaden jämfört med under kalla kriget är att USA och Ryssland inte längre representerar två konkurrerande samhällssystem. Den ideologiska konflikten mellan kommunismen och kapitalismen finns inte längre med i ekvationen. Nu är det ’bara’ inflytande och rå makt man strider om”, skriver Hansson. I en mening har han här naturligtvis rätt. Den ideologiska kärnkonflikten som vi känner den från det kalla krigets dagar ser på många sätt annorlunda ut. Men samtidigt finns också stora likheter som inte endast kan ses i maktpolitiska termer, utan snarare som nya lager på redan befintliga ideologiska troper från just det kalla kriget.

Den ideologiska kärnkonflikt som då höll världen i terrorbalans kretsade kring vilken av konfliktens parter som var av nöden expansionistisk, den östliga eller den västliga. Den västliga och amerikanska synen på Sovjetimperiet var att detta var kommunistiskt totalitärt och i förlängningen strävade efter att lägga hela världen under sig. Om detta inte stoppades skulle stater falla för kommunismen som dominobrickor. Den sovjetiska grundsynen på den västliga kapitalismen var en spegelbild av samma tanke. Ingen mindre än Sovjetstatens grundare Lenin hade själv slagit fast att kapitalismen bar den imperialistiska expansionismen i sitt sköte, och att det därför var kapitalismen som eftersträvade världsherravälde.

Hur stora delar av detta tankegods lever vidare? Hur formuleras det, och av vem? När Putin ser europeiska associationsavtal med forna sovjetrepubliker som ett utslag av västlig expansionism för att ta ett aktuellt exempel, är det då en maktpolitisk reflex eller är det en sovjetkommunistisk ideologisk skolning som går igen? Inte minst i kölvattnet av krisen i Ukraina har dessa överlagringar blivit intressanta att studera närmare. Wolfgang Hansson har inga föresatser att analysera detta på djupet, men det hade varit intressant om han (eller någon annan) försökt bena ut den nygamla kalla krigsretorikens olika beståndsdelar av gammal och ny kultur, ideologi och maktpolitik.

Johan Stenfeldt är fil.dr i historia vid Lunds universitet och författare till boken Dystopiernas seger om svensk ideologisk debatt under efterkrigstiden.


Johan Stenfeldt

Johan Stenfeldt är fil.dr i historia vid Lunds Universitet. Han disputerade 2013 på avhandlingen Dystopiernas seger om de totalitära erfarenheternas betydelse i svensk idédebatt under efterkrigstiden. I Respons skriver han oftast om ämnen som rör politisk idéhistoria och ideologisk debatt, fascism, nazism och kommunism. Han arbetar för närvarande på en komparativ idébiografi om de svenska mellankrigstidspolitikerna Sven Olov Lindholm och Nils Flyg. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg