2/2016

Enligt Stefan Fölster kommer den pågående robotiseringen att få genomgripande följder för hur vi lever våra liv. Hans framställning är mycket intresseväckande och balanserad även om han på ett par områden tycks skönmåla utvecklingen.

Det är något som inte stämmer med dagens makroekonomi. Hur än riksbanker – det gäller inte minst den svenska – försöker höja inflationstakten för att få mera fart på ekonomin misslyckas man. Det gamla beprövade knepet att sänka räntan fungerar inte. Trots att sedelpressarna går varma och styrräntan ligger på minus händer ingenting. För cirka femton år sedan och just före IT-kraschen talade många sig varma för att en ”ny ekonomi” hade anlänt. Det var fråga om en ekonomi där snabb produktivitetsökning parad med ökad global konkurrens ledde till prisfall och att ekonomin inte uppträdde på det sätt som man var van vid. De gamla ekonomisk-politiska instrumenten tycktes inte fungera längre. Men sedan kom IT-kraschen och några år därefter bostadsbubblan och finanskrisen. Makroekonomerna kände sig åter som på mammas gata. Men är det i stället nu som vi erfar den nya ekonomin? Är det digitalisering och robotar som ännu för femton år sedan inte fått tillräcklig styrfart som nu förändrar våra ekonomier på ett grundläggande sätt?

Det är i alla fall så som Stefan Fölster resonerar i sin nya bok Robotrevolutionen. Enligt författaren, som har ett förflutet som chefsekonom hos Svenskt Näringsliv och numera verksam vid Reforminstitutet, kommer den pågående robotiseringen att få genomgripande följder för hur vi lever våra liv. Det handlar om vilka jobb vi kommer att ha i framtiden eller om vilken vård och utbildning som kommer att erbjudas. Men det handlar även om hur välfärden kommer att fördelas liksom om nya sociala klyftor. Alltså är det inte bara makroekonomin som står på spel.

Det är lätt att instämma med Fölster om att diskussionen om robotisering i populära medier och bland politiker i alltför hög grad förs i svartvita termer: himmel eller helvete. De som talar emot lockar fram dystopier i linje med Huxleys Brave New World, Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain för att beskriva en kallhamrad värld styrd av galna diktatorer och med en hop förslavade medborgare. Andra pessimister talar om en värld där de flesta jobb har försvunnit och människorna driver sysslolöst omkring. De som talar för robotiseringen talar i stället om hur mycket bättre vården av äldre kommer att bli, hur säkrare diagnostisering och behandling av sjukdomar blir, hur skolan blir bättre och att det skapas mera meningsfulla jobb och mera fritid (i stället för tråkigt hushållsarbete). Fölster menar att båda sidor gör sig skyldiga till väldiga överdrifter. Robotåldern blir helt enkelt vad vi själva gör den till. Liksom med alla andra tekniska genombrott har den positiva och negativa sidor.

Det är även lätt att instämma med Fölster i att de förändringar vi ser som en följd av digital teknik och robotar kommer att bli genomgripande. För två år sedan gav han ut en skrift där det påstods att hälften av alla jobb skulle automatiseras inom 20 år. Nu är han ännu mera precis, 52 procent. För dem som står inför att bytas ut mot en robot eller en facklig ombudsman låter inte detta precis som musik. Men Fölster menar med all rätt att detta inte behöver betyda att vi blir arbetslösa. Vi kan förstås göra andra saker som inte går att robotisera. Men vad som är ännu viktigare är att robotiseringen skapar nya uppgifter som måste utföras. Världen kommer inte bli mindre krånglig med robotar – kanske tvärtom. Samtidigt innebär det förstås en gigantisk omskolningsprocess till nya typer av jobb med tydliga vinnare och förlorare. Också i vidare mening kommer nya klyftor i samhället att uppstå. En del kommer kanske samtidigt att avta. Fölster talar sig varm för att gamla och sjuka kommer att kunna få bättre vård och att de blir mera rörliga än tidigare med nya tekniska lösningar. Samtidigt medger han att det finns tydligare förlorare, i synnerhet de som har svårt att anpassa sig till allt det nya.

Fölsters bok är alltså inte till hjälp om man snabbt vill bestämma sig för om robotiseringen är himmel eller helvete. Åtminstone i öppna demokratiska samhällen kan vi välja hur vi skall använda den nya tekniken och kunna reglera dess avigsidor. Robotiseringen är ingen obönhörlig kraft som ersätter mänsklig mental kapacitet, politiska eller etiska val. Däremot varnar författaren för en viktig sak som han kunde ha betonat ännu starkare: nämligen att robotoptimisterna underskattar det faktum att alla inte är goda därute och ser ny teknik som en möjlighet att i första hand gynna hela mänskligheten. Tvärtom skapar den nya tekniken ökade möjligheter att lura, försnilla och styra över oss. Den stora mardrömmen är förstås onda hackare som beordrar robotar att göra oss illa när vi litar på deras tjänstvillighet. Dessutom är det ju även fortsättningsvis så att trots all robotisering lever vi kvar i ett kapitalistiskt marknadssamhälle. Därmed finns det fortsatt starka krafter som vill få oss att konsumera det vi inte behöver via de nya möjligheter som ny teknik erbjuder. Fölster blir närmast utopisk när han beskriver de möjligheter som en ny bytesekonomi erbjuder när vi kan dela tjänster och utnyttja många tjänster nästan gratis (strömmad musik och bilder) eller nya tjänster såsom Airbnb (logi) eller Uber (taxi och annat), gärna betalade med Bitcoin. Att detta främst skulle gynna människor med låga inkomster i marginalen känns inte trovärdigt. De som i första hand kommer att gynnas är ägarna av dessa bolag.

Ett annat område där Fölster förefaller att skönmåla handlar om robotars förmåga att göra saker bättre än människor. Det är sant och visst att maskiner har en så hög kapacitet att processa information och kalkylera att de oberoende av vilka spel man än sätter upp nästan alltid vinner över mänskliga spelare. Men är det verkligen så att robotar skapar bättre inlärning hos barn eller att de är bättre kirurger än mänskliga sådana? Frågan är om det inte finns en hel del som talar för människor här. I skolan eller på sjukhuset kan robotar säkert på ett förtjänstfullt biträda mänsklig kraft och tanke. Men alla smarta maskiner styrda av digital teknik bygger på sannolikheter hämtad från tidigare erfarenheter. Vanligtvis räcker det för att uppnå ett fullgott resultat. Men vad händer om det osannolika inträffar att en svart svan seglar in? Det är inte givet att en människa alltid vore bättre än en robot då. Men frågan måste ställas och fördjupas.

Till detta kommer alltså även den etiska dimensionen. Vill vi människor vårdas av maskiner när vi blir gamla även om de kan le och känns varma när man tar på dem? Dessutom finns det mycket som talar för behovet av mänskliga möten. Är det verkligen bättre att högskoleutbilda sig på nätet (till exempel i form av Moocs, Massive Open Online Courses) eller att i fysisk form sitta på ett seminarium med andra studenter som kan ge sammanhang och perspektiv, även om inte föreläsaren är top notch? Ger inte det faktum att människor är långt ifrån perfekta ytterligare en dimension? Frågan är om vi verkligen skulle trivas i robotåldern. På denna viktiga fråga ger oss Fölster inget direkt svar i en annars balanserad och mycket intresseväckande framställning.

Lars Magnusson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.