Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Merete Mazzarella
Själens nattsida
Om Mary Shelley och hennes Frankenstein
Atlantis | 251 s | Isbn 9789173537063
Recensent: Dick Claésson
Romanen blir symptom och författaren patient

Söker man en lättillgänglig bok som ”förklarar” Mary Shelleys roman Frankenstein och ger en översiktlig ingång till författarinnans liv kan Mazzarellas bok vara givande. För den som är bekant med ämnet finns det inga större överraskningar.

Den 30–31 augusti 1890 förrättas en undersökning i en sal i Viareggios hamn. Åtta vittnen ska höras: minnen framlockas, detaljer skärskådas, geografiska koordinater för den bevittnade händelsen bestämmas. Ett fotografi förevigar de åtta: sju män och en kvinna. Alla är åldrade, fårade, böjda av livet. Raffaele Simonetti, Antonio Canova, Raffaello Canova, Francesco Simonetti, Carlo Simonetti, Francesco Pietrucci, Giacomo Bandoni (på bilden barfota), Maria Giudi (sittande). De är fiskare, sjömän, havets arbetare. Ord för ord och mening för mening avlockas de sina vittnesmål.

Protokollföraren registrerar utsagorna. De åtta förhörs om enskildheter och detaljer. En femårig gosses minnen, sextioåtta år efteråt. En fjortonårings hågkomster: ett helt liv mellan ynglingens upplevelser och den gamle mannens minnesbilder. Vad såg ni? Var stod ni? Vad minns ni?

Händelserna som de åtta bevittnade i augusti 1822 beskriver ett slags slutpunkt för poeten Percy Bysshe Shelley, Edward Williams och Charles Vivian. Men när Shelleys båt Ariel förliser utanför Viareggio och stormen kräver sina tre liv, är det också början till slutet för den romantiska epokens mest glansfulla tid. Efterspelet till förlisningen (den bärgade båten, kropparna som sköljs upp på stranden, likbålen där Byron, Trelawny och Hunt agerar vänner, sörjande, officianter) blir till ikoniska slutscener i ett drama som från första början är medvetet iscensatt av diktare, förläggare, kritiker, salongslejon. Och snart är även Byron borta, för alltid stelnad till gest i en grekisk tablå.

Det finns ingen anledning att fördjupa sig i de ohyggliga detaljerna. Den som är intresserad kan med fördel uppsöka Guido Biagis långa artikel, ”The Last Days of Percy Bysshe Shelley”, i Harper’s New Monthly Magazine, april 1892. Edward Trelawnys starkt romantiserade och groteska minnesbilder utgör den ena grundpelaren i Biagis redovisning, nogsamma dokumentstudier i italienska arkiv utgör den andra. I artikeln återfinner man vittnesförhören i sammandrag och detaljerade redogörelser för hur platsen för Shelleys likbegängelse återfinns, dessutom fotografier (fotografiet på de åtta vittnena är hämtad från Biagis artikel). Det är en klinisk text, en iskallt passionerad kulmen på ett drygt halvsekels förgudligande av Shelley, Byron, Keats. Kulten blir genom Trelawny och Biagi direkt forensisk, präglad av en extrem naturalism. Biografins legend bestås sitt nödvändiga offer, sitt likbål.

Det är i mytens värld som den romantiska epoken lever vidare. Myten kräver ett starkt biografiskt fokus, och de efterlevandes hågkomster (framför allt Trelawnys) tecknar den värld mot vilken skådespelet om de romantiska diktarna spelas upp. De tre – Shelley, Byron, Keats – får till slut sällskap i detta legendens panteon av en fjärde diktare: Mary Shelley. När Ariel förliser har Mary Shelley nästan trettio år kvar att leva. Detta liv går att se som ett efter, som ett i en mening postumt diktarliv, för alltid präglat av likbålets eldslågor. Det är Trelawnys hand som sträcks in i den glödande askan och fattar tag om Shelleys hjärta, men det är mellan sidorna i Mary Shelleys exemplar av den döde makens Adonaïs som reliken finner sin slutliga vila. Efter hennes död finner man ”a tiny silken bag containing the ashes taken by her from the fatal urn” (Biagi, s. 782). En sida i boken har vikts kring denna silkespåse samt runt resterna av Shelleys hjärta.

Mary Shelley ägnar många år av sitt liv åt kulten kring sin döde man. Hon redigerar dikter, brev, efterlämnade anteckningar. Hon blir den döde poetens grindvakt och ljusbärare. Ett mått av ”anständig försiktighet” går att urskilja i hennes gärning. Den devota gesten passar kanske den sörjande änkans ställning bättre, och poetens våldsamma uttalanden om tro och kärlek ges en mjukare inramning i efterklangens medvetet dämpade eko.

I en mening kan Mary Shelley sägas vara det sista vittnet. Likbålet såg hon inte, men i snart sagt allt annat var hon inte endast närvarande utan i allra högsta grad deltagande. När hon dör 1851 försvinner den sista som från händelsernas inre bevittnat det som legenden omfattar. Till skillnad från de åtta, som förevigades framför kameran 1890, finns inget fotografiskt porträtt bevarat på Mary Shelley. Det vi har är några måleriska avbildningar. Och hur vi än försöker skåda in i de målade ögonen så når vi inte djupare än ytans hårt spända fernissa. Den sublima rysning inför historiens till synes omättliga avgrundsdjup som framkallas genom fotografiet-som-vittne, och som Roland Barthes beskriver i La chambre claire (”Jag ser de ögon som såg kejsaren”), infinner sig inte. Kanske borde vi lära oss något av denna brist, av denna fullkomliga onåbarhet?

Merete Mazzarellas bok Själens nattsida handlar om Mary Shelley och om hennes roman Frankenstein; Or, The Modern Prometheus (1818). Mazzarellas bok kan enklast beskrivas som en resonerande, kåserande och vindlande resa genom ett biografiskt och ett litterärt landskap. Med Mazzarella rör vi oss sömlöst från liv till verk och från verk till liv. Vi förflyttar oss från dåtid till nutid, från det förflutnas verklighet till romanens distinkta skuggvärld, från analysens och tolkningens självklara handfasthet till den postuma psykologins mjukare våtmarker. Bokens essäistiska tonfall bidrar till intrycket av ett resonerande flöde. Mazzarella är en driven författare och närmar sig ämnet med entusiasm. Här finns en lång läsning av Frankenstein, som i praktiken återberättar romanens handling med ett fjäderlätt lager av tolkning till läsarens fromma. Här återfinns skissartade resonemang kring filmatiseringar och dramatiseringar av romanen, inflikade närmast som lättsamma exkurser.

Men Mazzarellas egentliga fokus är och förblir Mary Shelley och hennes monster, hennes Varelse. Frågor om vad det innebär att vara människa, och att vara (eller kallas) ett monster, löper genom boken som återkommande rottrådar, inflätade i biografiska resonemang och anekdotstinna redogörelser för Mary Shelleys liv. Mazzarella återkommer hela tiden till Marys liv, till det som livet tycks avslöja om romanen och till det som romanen tycks avslöja om livet. Den biografiska legenden är stark, och i Mazzarellas bok avger den ett eko som ställvis överröstar analysen.

Det är förstås mycket lätt att som läsare och forskare kapitulera inför hettan som legenden kring de romantiska diktarna avger. I dess närhet smälter det kritiska motståndet bort, och liv och verk kan tyckas falla samman till ett glänsande allkonstverk. Delvis är det också så det är; myterna kring diktarna och deras verk är ju även de ett slags levande konstverk vilka gör att gränserna mellan liv och verk är svåra för eftervärlden att upprätthålla. Ett kliniskt och i allt väsentligt distanserat förhållningssätt till verken, där dessa ställs utanför sin tid och den kontext i vilken de uppkom, vore förstås lika litet önskvärt som ett alltigenom empatiskt, inkännande och psykologiserande förhållningssätt. För vad säger man egentligen, som uttolkare, om man som Mazzarella konstaterar om människan och författaren Mary Shelley: ”Genom sin Varelse kom hon för en gångs skull åt att leva ut de känslor hon annars förträngde”?

Där står vi och betraktar porträttet av författaren. Vi ser in i hennes ögon, dessa målade ovaler som tycks berätta allt om henne. Vi läser hennes verk, hennes brev, hennes dagböcker. Och vi tror oss känna henne, tror oss om att kunna tränga restlöst in i hennes själ, in i hennes innersta känslospel och nattvåndor. Det är naturligtvis inte endast omöjligt, en ren tankevilla, det är dessutom att beskriva som tarvligt och förmätet. Hur kan vi med seklers avstånd tala om en annan människas förträngda känslor? Ovanligt är det knappast, att den senkomne litteraturvetaren lägger den försvarslöse författaren på analysens soffa – men osmakligt.

Som läsare kan man känna ett starkt obehag när man närmar sig de sekelgamla redogörelserna för Shelleys likbål. Varför denna besatthet vid kroppens förgänglighet? Varför denna närmast nekrofila inlevelse i förruttnelse och kroppslig förödelse? Men diktarens förgudligande, diktarens apoteos – den symboliska förvandlingen från människa till gud eller helgon – kräver den fullständiga fysiska upplösningen av det mänskliga, det förgängliga. Legendens anekdoter förvandlas till exempelsamling och diktarens kvarlevor till reliker. Obehagligt, javisst, men begripligt: en närmast religiös praktik. Transfigurationen måste beskrivas.

För Mazzarella är i stället ögonblicket då liv och verk faller samman till en förklarad helhet det analytiska målet. Romanen Frankenstein reduceras under resans gång till en uppsättning symptom, och författaren-människan Mary Shelley till patient. Återkommande är reflektioner om vad Mazzarella egentligen tycker om ”Mary”. Det här är det personliga tilltalets första fälla, en lätt genomskådad ansats till ett slags subjektivt, intimiserande ”avståndstagande” som spelar vår samtids hunger efter tyckande i händerna och den är för läsaren relativt enkel att ignorera. Att låta romanens tendens och tema utgöra bevis på författarens eventuella psykiska besvär är en fälla av en helt annan kaliber. Där slår järnkäftarna till hårt och skoningslöst kring den sköra kropp som är konsten.

Synd är också att Mazzarellas förhållande till tidigare forskare är så oförlöst. Att skylla Richard Holmes – en av den moderna biografins skickligaste och mest stilsäkra utövare, därtill vid sidan av Hermione Lee den kanske mest medvetne av biografer – för att skriva en ”i överkant detaljrik” biografi över Shelley blir mest ett snålt och onödigt nålstick. Hade det varit bättre för Mazzarellas del om Holmes valt bort detaljrikedomen till förmån för – ja, vad? Och varför tillåta sig skadeglada kommentarer som dessa, om en åldrande Ray Kurzweil? ”Den transhumanistiskt inspirerade Googlechefen Ray Kurzweil som vill leva i evighet är nu sextiosex. Det är möjligt att ohjälpligheten trots allt hinner fatt också honom en vacker dag. Åtminstone den danska journalist som intervjuade honom häromåret noterade att han var ganska andfådd och rörde sig långsamt.” Ironin är här minst sagt trubbig och lämnar en föraktfull bismak efter sig. Mazzarellas bok hade tjänat på en större vaksamhet inför sådana infama stilgrepp: hon kan bättre. (Att boken dessutom innehåller ovanligt många rena korrekturfel bör delvis läggas på förlagets skuldkonto. Vid en eventuell omtryckning får man hoppas att Atlantis kostar på den en kompetent korrekturläsare.)

För den som är nära bekant med Mary Shelleys Frankenstein erbjuder Mazzarellas bok knappast några större överraskningar eller några oväntade insikter. Här finns förtjänster av introducerande art; om man är ute efter en lättillgänglig bok som ”förklarar” Frankenstein eller erbjuder en översiktlig ingång i Mary Shelleys liv så kan Mazzarellas bok säkert erbjuda en enkel utväg. Samtidigt bör det påpekas att Frankenstein inte är en bok som kräver denna ingång. Ett första steg för att bekanta sig med romanen är knappast att läsa Mazzarellas bok utan att läsa romanen. Endast mycket få romaner från tidigt 1800-tal lever ett lika självklart liv i vår samtid som Frankenstein, och den gör det i kraft av en sinnrikt modern och mästerlig språkdräkt samt genom det våldsamt nyskapande innehåll den förmedlar. Den står med andra ord rätt bra på egna ben. Och vill man sedan veta mer om Mary Shelley och hennes tid, lära känna hennes anförvanter och bundsförvanter, vänner och fiender, älskade och älskare finns det andra texter att läsa. (De flesta av källtexterna finns dessutom fritt tillgängliga via olika digitala textarkiv.) Nog kan det finnas en marknad för en skickligt framställd svensk monografi över Mary Shelleys liv och verk och om kretsarna hon för en tid tillhörde. Men den återstår att skriva.

Dick Claésson är fil. dr i litteraturvetenskap samt redaktör vid Litteraturbanken.se.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet