Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

4/2016

Tema: Vilka ideal ska få blomstra vid våra universitet? Hur långt kan New Public Management drivas och är Humboldttraditionen lösningen?
Historia
Eva Queckfeldt
Romerska kejsardömet
Från Augustus till Konstantin den store
Historiska media | 255 s | Isbn 9789175452715
Recensent: Örjan Wikander
Roms historia är inte bara dess kejsares

En ny populär översikt ger liv åt de romerska kejsararnas historia och tillfredställer vår tids personfixering kring antikhistoria. Men boken saknar fördjupande resonemang och nuddar bara vid ytan kring periodens viktigaste frågor.

De gångna två hundra åren har bevittnat en successiv och obeveklig tillbakagång för studiet av de klassiska språken och antikens historia i skolor såväl som på universitetsnivå. Men antiken kastar långa skuggor och medvetenheten om dess betydelse för dagens värld lever envist kvar. De senaste decenniernas bokutgivning, inte minst i vårt eget land, vittnar om ett förvånande starkt intresse och det inte bara inom den övre medelklass som länge utgjort den klassiska bildningens kärntrupp. Översättningar av antika författares verk, liksom tematiska och allmänhistoriska skildringar, har presenterats i en omfattning, som faktiskt överträffar 1800- och 1900-talets produktion.

Eva Queckfeldt, som 2014 gav ut en bok om den romerska republiken, har nu publicerat en fortsättning om romerska kejsartiden, från Augustus makttillträde cirka 30 f.Kr. fram till Konstantin den stores död 337 e.Kr. Det är en lättläst bok, skriven på ett klart, lättflytande språk och väl korrekturläst. Författaren underbygger och förklarar de fakta som presenteras, men skildringen störs något av mängden av retoriska frågor och onödiga moralkakor. Upplägget är traditionellt kronologiskt – ofrånkomligt då samlingsbegreppet ”det romerska kejsardömet” omfattar perioder av drastiskt olikartad karaktär.

Erik Gustaf Geijer hävdade en gång att Sveriges historia är dess konungars. Queckfeldt å sin sida förklarar uttryckligen att ”Roms historia är förvisso inte dess kejsares”, men dessa (och diverse andra personer) utgör mycket påtagligt bokens kärna. Kejsarnas personliga egenskaper, deras sätt att utöva sin makt, är och förblir författarens allt överskuggande intresse. Ändå har hon befriat texten från åtskilliga personhistoriska notiser genom ett lätthanterligt ”persongalleri”, som på närmare tjugo sidor presenterar 88 av de män och kvinnor som figurerar i boken.

”Det finns säkert läsare som tycker att ekonomi, krigföring, religion, förhållandet till andra kulturer, litteratur eller filosofi kunde ha behandlats utförligare. Jag kan bara hålla med – men det finns inte plats för allt.” Var och en som själv skrivit populärhistoria förstår Queckfeldts dilemma och till slut måste det vara varje enskild författares rätt att själv välja vad som skall tas med. Många överhoppade ämnen dyker också upp här och där, men de är inte lätta att finna, då boken bara har personregister. Det bör emellertid framhållas att Queckfeldts personfixering har en positiv sida. Som hon på flera ställen påpekar, är en stor del av antikens efterliv centrerat kring enskilda individer, i synnerhet kejsarna och deras hustrur. Giftmörderskan Livia, den galne Caligula, den utsvävande Messalina, den grymme Nero och filosofen Marcus Aurelius har alla blivit arketypiska inslag i den antikbild som förts (och fortfarande förs) vidare av romanförfattare som Henryk Sienkiewicz och Robert Graves, liksom av diverse kompositörer och filmskapare. För den som vill lära känna den historiska bakgrunden litet bättre har Queckfeldts bok åtskilligt att erbjuda.

Det finns egentligen bara ett område där jag anser att Queckfeldts urvalsprinciper märkbart begränsar den helhetsbild som hon vill förmedla till sina läsare: de ekonomiska förutsättningarna för uppbyggandet och vidmakthållandet av imperiet, inte minst basnäringen jordbruket (som berörs i korthet) och de tekniska framsteg som gjorde erövringarna möjliga (och knappt berörs alls). Författaren talar ibland om inflationen och en ekonomi i fritt fall, ”med alla de konsekvenser detta innebar för den vanlige medborgaren”. Men vilka dessa konsekvenser var får läsaren endast vaga antydningar om.

”Det är inget vetenskapligt verk som föreligger här. Jag har inte bedrivit någon egen forskning, jag kommer inte med omtolkningar av antika källor och jag ifrågasätter inte tidigare forskares rön.” Det är i grunden ett förnuftigt förhållningssätt, då Queckfeldt till professionen är allmänhistoriker och inte antikvetare. Ändå skulle man gärna ha sett en något större frimodighet från författarens sida. Hon är uppenbarligen väl påläst i sekundärlitteraturen, men också i centrala antika källor. Visserligen har felfinnaren åtskilligt att hämta, men det rör sig mest om obetydliga detaljer, som inte på något avgörande sätt förminskar bokens värde.

Som historiker för Queckfeldt vettiga kausalitetsresonemang. Hon betonar det till synes självklara – men ofta bortglömda – faktum att samtiden inte hade facit för den historiska utvecklingen och hon varnar för oförsiktiga och ytliga paralleller med senare tiders händelser. Gott så. Men hennes i grunden lovvärda försiktighet drivs ofta väl långt och alltför många resonemang avslutas med ett för läsaren frustrerande ”Vi vet inte” eller ”Det lär vi aldrig få veta”. Om än ofta sant, skulle många nog lika ofta välkomna en diskussion om dessa frågor, som kunde ge honom/henne något bättre förutsättningar för egna spekulationer.

På vissa sätt är Queckfeldts bok en besvikelse. Men den har också uppenbara förtjänster. Även om den bara nuddar vid ytan, är den medryckande, ibland till och med något av en bladvändare. Och kanske innehåller den just det, som en ”bildad allmänhet” söker.

Örjan Wikander är professor emeritus i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds Universitet.

 

– Publ. i Respons 4/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet