Politik & samhälle

Rotlöshetens brödraskap

Pojkarna och de ensamma poliserna
Katia Wagner

Natur & Kultur
264 sidor
ISBN 9789127145061

| Respons 3/2017 | 10 min läsning

Gatubarn är i dag en del av det svenska samhället. Katia Wagner riktar ljuset mot en obekant del av vår sociala karta med hjälp av några utvalda pojkars öden, men hon belyser också bristande samverkan mellan myndigheter. En fråga som dock förblir obesvarad är hur man hjälper dem som inte vill ta emot någon hjälp.

Gatubarn. Barn och ungdomar som lever skyddslösa på gatan, i ett laglöst tillstånd med droger, kriminalitet och människohandel som vanliga inslag. I ett svenskt sammanhang klingar orden främmande, nästan fiktivt, men gatubarn är numera en del av vår sociala karta. De finns mitt i bland oss. Och det beror inte så mycket på fattigdom och sociala klyftor i landet, utan är en följd av den globala rörligheten, migrationsströmmar, fjärran staters politik som sätter människor i rörelse samt en konsekvens av att svenska regelverk inte är anpassade efter de nya omständigheterna i Sverige. Katia Wagners bok Pojkarna och de ensamma poliserna, ett medryckande socialt reportage, skildrar just några av alla de i våra städer vandrande gatubarnens vardag. De ungdomar som läsaren möter är unga killar som i likhet med tusentals andra unga migranter sökt sig till Europa och Sverige utifrån föreställningen om Europa som de förverkligade drömmarnas högborg. De kommer i hopp om ett bättre liv eller med målet att skicka hem pengar till anhöriga i nöd.

Katia Wagner. Foto Renç Schulthoff

Wagners bok koncentrerar sig på några utvalda öden, hon går in på djupet, följer dem och låter dem bli megafoner för många utsatta gatubarn som behöver vuxenvärldens stöd. Att Wagner är en skicklig skribent står utom tvivel. Hon har därtill gjort sin research genom att röra sig i samma miljöer som de barn vilkas tillvaro hon berättar om, genom att lära känna dem och genom att vara den osynliga flugan på väggen i de rum där avgörande beslut fattats, frustration uppstått och människor bit för bit brutits ner. Wagner låter sin läsare följa med på en resa där några unga migranters liv, drömmar, livsöden, ambitioner och utsatthet skildras detaljrikt. Parallellt med berättelsen om pojkarna löper skildringen av två poliser, som oförtröttligt och utan att få något egentligt erkännande i den egna kåren eller offentligt, kämpar för att rädda dessa unga undan misär och få bort dem från gatorna.

Ambitionen med Wagners bok är emellertid vidare än så, även om de ungas öden, och den emellanåt dramatiska ton varmed de beskrivs, ständigt finns där som en fond gentemot vilken läsarens frustration och känslor kan projiceras. Wagner belyser nämligen lika mycket de bristande samverkansstrukturerna mellan olika myndigheter i Sverige, luckorna i olika lagar samt den ibland låga ambitionsnivån hos en del aktörer som omger unga migranter. Boken rör sig ständigt mellan den enskilda personen och systemet och söker sig ständigt till skärningspunkten mellan fakta och subjektiv återberättelse.

En av bokens stora förtjänster, även om Wagner inte har det som huvudmotiv, och kanske rentav skulle invända mot att någon uppfattar det så, är att den, betraktad ur ett större samhällsperspektiv, ger inblick i framväxten av ett nytt socialt landskap i Sverige.

För den insatte är Wagners berättelse om de nordafrikanska gatubarnens livscykel lika bekant som beklaglig. Dessa unga människors liv har präglats av våld, vanmakt, droger, spruckna drömmar, kriminalitet, besvikelser, vuxenvärldens uteblivna stöd och följaktligen styrts av instinkten att ständigt överleva snarare än att leva. Wagner söker upp roten och ursprungskontexten för detta. Ogifta kvinnor i Marocko som blir gravida överges nämligen ofta av männen eftersom de riskerar fängelse för olagligt sex om de tar på sig faderskapet. Kvinnorna å sin sida söker inte hjälp och väljer att inte registrera utomäktenskapligt födda barn för att undvika straff. Detta betyder i praktiken att flera hundra tusen barn och ungdomar lever utan id-handlingar i Marocko och har därmed inte tillgång till utbildning eller möjlighet att skaffa bostad eller ett lagligt arbete i det egna hemlandet. För dessa barn och unga, som ständigt matas med rykten och föreställningar om Europa, blir denna kontinent sinnebilden för frihet och värdighet, och det får dem att bege sig ut på en resa till drömmarnas rike.

I Sverige och många andra europeiska länder anses dock de marockanska ungdomarna sakna asylskäl och de får således avslag på sina asylansökningar. Dessa ungdomar, som under inga omständigheter vill återvända hem, pendlar då mellan olika europeiska länder, tar de jobb de får för att klara vardagen, ägnar sig åt kriminalitet och lever ett liv som kantas av laglöshet och där de kan utsättas för människohandel med sexuella syften. Hela Europa blir deras hem, men inget land blir någonsin deras egna rum där de kan slå rot. Rotlösheten och avsaknaden av fasta hållpunkter i tillvaron ersätter de med transnationella nätverk, en form av broderskap, där de rör sig mellan olika länder för att finna och leva med varandra, samtidigt som de är medvetna om att de inte får stanna permanent någonstans. Det är i den livscykeln läsaren finner några av gatubarnen i Wagners bok.

Hon hänvisar till en rapport från Länsstyrelsen i Stockholm, utgiven 2012, där 155 barn hade identifierats som misstänkta offer för människohandel mellan 2009–2012. En tredjedel av dessa barn var unga migranter. I en uppföljning 2015 visade det sig att antalet misstänkta offer hade stigit till 210 och att 64 procent av dem var unga migranter. Wagner visar vidare, utifrån en genomgång av 70 misstänkta fall av människohandel av minderåriga i Sverige mellan 2012–2015, att det i 40 av fallen, varav något fler än 20 är pojkar, misstänks den unga ha utsatts för människohandel med sexuellt syfte. Övriga anmälningar har gällt tvångsarbete eller tiggeri.

Wagner aktualiserar en fråga som förblir obesvarad, trots att hon flera gånger snuddar vid den: hur hjälper man någon som inte vill ta emot den hjälp som erbjuds. Wagner skriver i fallet med de marockanska barnen att ”deras plan är inte att söka asyl. De ska vidare. Kanske till Kanada. Eller Norge. Ingen av dem är intresserade av boende eller skola”. Hon återger ett tal av Christian Frödén, en av de poliser som arbetar oförtröttligt med att hjälpa dessa ungdomar, där Frödén säger att: ”de har levt länge som gatubarn […] många är mycket brottsaktiva… Det är så de livnärt sig när de rest genom Europa. Det är så de har klarat sig. Det fortsätter i Sverige fast det finns hjälp och andra möjligheter” och tillägger att ”vår erfarenhet är att boende och mat inte primärt är vad de vill ha. Det är därför de avviker från boenden, till exempel i Norrland. De är vana vid sin frihet på gatan”. Frågan som infinner sig, och som vållar både frustration och uppgivenhet hos dem som professionellt arbetar med dessa ungdomar, är hur man hjälper någon som håller sig utanför systemet och inte vill ta emot den hjälp som erbjuds. Lösningar på det problemet, förankrade i en svensk kontext, levereras inte av Wagner, trots att fördömanden av olika myndigheters ageranden inte utelämnas. Orden ”de ensamma poliserna” redan i titeln illustrerar just den biten ganska väl.

En av bokens stora förtjänster, även om Wagner inte har det som huvudmotiv, och kanske rentav skulle invända mot att någon uppfattar det så, är att den, betraktad ur ett större samhällsperspektiv, ger inblick i framväxten av ett nytt socialt landskap i Sverige. Problemet med gatubarn och unga migranter som vistas olagligt i landet kommer inom de närmaste åren att vara en av våra största samhällsproblem. I takt med att allt fler ensamkommande ungdomar skrivits upp i ålder och fått avslag på sina asylansökningar har många av dem avvikit genom att antingen söka sig till andra länder, där de inte får stanna med tanke på att de redan ansökt om asyl i Sverige, eller genom att gå under jorden här i Sverige. Enligt Migrationsverkets rapporter har cirka 25 000 personer avvikit sedan 2011 utan att myndigheterna vet var de befinner sig. Den siffran beräknas vara uppe i 50 000 personer fram till 2021. Det är många människor, däribland många barn och unga, vilkas liv är på väg att slås i spillror.

Samtidigt är detta något som får samhälleliga konsekvenser. Frågan som Wagner aldrig uttalar, men som den vaksamma läsaren säkerligen ställer sig, är vad detta får för konsekvenser både för de enskilda individerna och för samhället som helhet. Jennie Sells, volontärsarbetare hos en marockansk hjälporganisation, anser inte att det är en hållbar lösning att låta de marockanska pojkarna som kommer till Sverige etablera sig här. Hon menar att insatserna i stället bör riktas mot Marocko med syftet att barnen ska gå i skola och att systemet med folkbokföring underlättas, ”men framförallt måste kvinnorna få förutsättningar att behålla sina barn, registrera dem vid födseln och kunna försörja sig”, säger Sells. Det behövs alltså hjälp och förebyggande åtgärder på hemmaplan. Klarar vi av sådana politiska beslut i migrationspolitiken? Hur gynnar man de unga på bästa sätt? Hur rimmar kortsiktiga insatser här och nu med målet att långsiktigt och på en mer generell nivå hjälpa dessa barn och unga? Dessa frågor förblir obesvarade, vilket är förståeligt då de inte utgör huvudsyftet för Wagner, men det hindrar inte läsaren att själv fundera kring dem.

Jag kommer på mig själv med att med jämna mellanrum lägga ifrån mig boken, inte för att den är obehaglig, även om den stundtals dröjer vid obehagliga detaljer, utan mer för att få distans. Wagner har ett tydligt mål med det hon vill förmedla, hon väljer sina ord noga och använder rakt igenom ett tonläge som avser att väcka känslor. Det blir nödvändigt att låta boken vila mellan varven, samla tankarna, värja sig mot känslorna för att försöka se kritiskt på ett projekt som trots goda föresatser och viktiga budskap bär på en tydlig agenda och en tydlig ton av misstro mot myndigheter. De unga pojkarnas öden väcker även den mest hårdnackade persons känslor till liv. Men för de läsare som har förmågan att känna sympati för sina medmänniskor och samtidigt kan förhålla sig sakligt till samhällsfrågor, är känslornas ständiga närvaro, tonen av misstro och den moderligt uppläxande tonen aningen besvärande. Läsningen av Wagners bok blir en ständig kamp mellan känsla och förnuft. Som läsare bör man därför emellanåt stanna upp, kanske just när läsningen är som mest känsloväckande, och reflektera över tonen i det förmedlade budskapet och vilken avsikten är.

Det vore emellertid orättvist att inte rekommendera boken till fler läsare. De som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med unga migranter finner i den värdefull information om hur man i ett tidigt skede kan uppfatta signaler på exempelvis människohandel. Boken riktar också ljuset mot den del av vår sociala karta som trots sin skrämmande natur är obekant för många. Wagners bok är mångbottnad och bistår läsaren med många olika viktiga perspektiv och frågeställningar, beroende på vilka glasögon läsaren har på sig.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson