Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

3/2012

Tema: Sveriges historia vill återupprätta syntesen, men det krävs tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig syntes.
Politik & samhälle
Masha Gessen
Mannen utan ansikte
Brombergs | 416 s | Isbn 9789173373814
Recensent: Gudrun Persson
Ryssland under Putin har blivit en totalitär stat

Den ryska journalisten Masha Gessen försöker i sin bok besvara frågan om vem Vladimir Putin egentligen är. Hon tecknar ett porträtt av ett råskinn som bokstavligen slog sig fram och som förblivit en hämndlysten liten man. Men hennes skildring är inte trovärdig på alla punkter.

När den då nästan okände Vladimir Putin kandiderade till posten som Rysslands president år 2000 ställdes i Davos frågan: ”Vem är Mr. Putin?” Den ryska delegationen, som skulle svara, blev tyst. Ännu tolv år senare, när han nu valts för en tredje mandatperiod, ställs samma fråga. Inte mycket är känt om Putin som person, och det som finns är noga kontrollerat av honom själv och hans stab. I övrigt har frånvaron av öppenhet och trovärdig information lett till otaliga rykten och diverse konspirationsteorier. Masha Gessen, rysk journalist, försöker i Mannen utan ansikte besvara frågan om vem Putin egentligen är. Hon tecknar ett porträtt av ett råskinn som bokstav­ligen slog sig fram på gatorna i Leningrad, en yngling som var besatt av att komma in i säkerhetstjänsten och som sedan i vuxen ålder lyckades manövrera sig fram till Rysslands mäktigaste post.

Hur gick det till när Putin omvandlade sig själv från trogen sovjetisk tjänsteman till förment demokrat? Enligt Gessen var det ständigt frågan om ett cyniskt maktspel, drivet av ett fåtal personer runt Putin och som lurade främst Väst att Ryssland leddes av en man som trodde på demokratins framtid i sitt land. I själva verket är han, enligt Gessen, en liten och hämndlysten man. Hon ställer också en diagnos på honom: hon menar att han lider av pleonexia, den omättliga lusten att äga det som tillhör andra. Till yttermera visso menar hon att det faktum att Dmitrij Medvedev utsågs till efterträdare kan ha berott på att denne var ännu kortare än Putin. Boken, som Gessen skrev på engelska, har ännu inte kommit ut i Ryssland. Det är klart att Vladimir Putin inte kan uppfatta den som något annat än personligt förolämpande. Masha Gessen är bosatt i Moskva, men har dubbelt medborgarskap i Ryssland och USA, och tillhör en liberal, politiskt medveten släkt, med rötter i de reformer som pågick i Ryssland i början av 1900-talet.

Boken består av tre, sammanvävda delar: ett psykologiskt porträtt av Putin, en politisk skildring av dagens politiska system samt egna iakttagelser. Det är i de egna skildringarna som den journalistiskt drivna Gessen kommer till sin rätt. Hon beskriver till exempel hur det gick för Garri Kasparov, den världsberömde schackspelaren, när han sommaren 2005 gav sig in i politiken för att ”återställa den ryska demokratin”. Gessen är med på en del av resan och skildrar hur Kasparov, som åtnjöt stort förtroende i breda folklager, reser till Beslan, Vladikavkaz, Rostov-na-Donu, Stavropol. Det hela blir Kafkalikt. Möteslokalerna han bokat går plötsligen inte att använda, polisen hjälper äggkastande tonåringar att fly från platsen, det chartrade plan han skulle ha använt blir stående eftersom ingen flygplats ger landningstillstånd, hotellrumsbokningar annulleras i sista stund. Undan för undan marginaliseras Kasparov, och hans politiska organisation förmår inte växa. Gessen skriver att ”även ett världsberömt geni börjar framstå som en smula löjligt när han tvingas gå omkring i ketchupfläckiga kläder, åka hyrbil och hålla alla sina tal ute på gatan inför folk som råkar passera”. Detta är en illustrativ bild som förklarar varför det inte finns någon verkligt seriös opposition till Putin och maktpartiet Enade Ryssland i dag. De som försökt har konsekvent drivits ut i marginalen.

Vad som hände Marina Salye, ledande politiker i S:t Petersburg i början av 1990-talet, är belysande. Salye, som var en mycket populär demokratiförespråkare under perestrojkan och sedermera invald i Leningrads stadsfullmäktige, hade undersökt korruptionsanklagelserna mot Putin år 1992. Hon fann att åtminstone 100 miljoner dollar skulle ha utbetalats av staden för livsmedel som aldrig kom fram. Alla kontrakt hade passerat Putins skrivbord, men fallet utreddes aldrig av åklagarmyndigheten. Salye flyttade sedan till Moskva där hon var en av de få kritiska rösterna mot Putin i presidentvalet år 2000.

Gessen fick långt senare en intervju med Marina Salye, som då hade lämnat Moskva. Gessen hittade henne på landsbygden, med 25–30 mil till närmaste storstad, efter en tolv timmar lång bilfärd, varav den sista halvtimmen på en nästan oframkomlig väg. Där levde hon i en by med totalt sex invånare. Hon berättade att hon tio år tidigare, strax efter Putins tillträde som president, hade varit på ett möte där ”en person” deltog. Efter mötet åkte hon direkt hem och började packa för flytten. Vem personen var framgår inte, men Marina Salye skrämdes till tystnad. Hon dog i mars 2012.

Enligt Gessen har Putins Ryssland blivit en fullfjädrad totalitär stat, som gränsar till tyranni. Hon återger de sedan länge kända ryktena om att det var säkerhetstjänsten, FSB, som låg bakom bombattentaten i Moskva, Bujnaksk och Volgodonsk hösten 1999. I attentaten miste nära 300 människor livet. Därtill hittades ytterligare en bomb som desarmerades i staden Rjazan några veckor senare. Gessen antyder att Putin skulle varit hjärnan bakom dessa händelser så att hans position som landets räddare mot terrorister i Kaukasus skulle kunna byggas upp. Men här är hon ute på hal is för hon har inga källor att stödja sig på. Hon bortser också från att en annan journalist som är kritisk till Putin, Julija Latynina, hävdar att det finns starka bevis för att attentaten utfördes av jihadister från Tjetjenien. Alternativa förklaringar får inte plats hos Gessen, och det undergräver hennes trovärdighet.

Gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva i oktober 2002 behandlas på samma vis. En grupp tjetjenska terrorister höll drygt 800 personer gisslan i drygt två dygn innan specialstyrkor med hjälp av gas ryckte in. Samtliga 40 av gisslan­tagarna och ytterligare 129 människor dog. Ryska myndigheter har blivit hårt kritiserade – också internationellt – för sitt sätt att sköta dramat, särskilt när det gäller användningen av gas. Här är det lätt att hålla med Gessen, men hon driver det hela längre och menar – åter utan trovärdiga källor – att det är bevisat att terroristerna aldrig bar på riktiga sprängladdningar utan att de var attrapper, samt att myndigheterna borde ha begripit det.

De fasansfulla händelserna i Beslan, när över 1 000 skolbarn togs som gisslan på skolårets första dag, den 1 september 2004, blir i Gessens tappning ytterligare ett bevis på Putins omänsklighet. Terroristerna som tog gisslan krävde självständighet för Tjetjenien. Upplösningen kom två dagar senare den 3 september då över 300 människor dog när gymnastiksalen exploderade och ryska specialstyrkor bröt in. Återigen är det lätt att kritisera de ryska myndigheterna för att inte ha gjort allt för att rädda människoliv och att hela räddningsoperationen var illa skött. Men Gessen går längre. Hon anser det klarlagt att de ryska specialtrupperna i båda gisslandramerna gjorde ”allt de kunde för att kriserna skulle få ett så bloddrypande slut som möjligt”. Förklaringen är enligt Gessen att de ryska styrkornas ”mål var att skapa största möjliga fruktan och skräck. Detta är terroristernas klassiska tillvägagångssätt, och i den meningen kan man tveklöst hävda att Putin och terroristerna agerade i samförstånd”. Där har hon lämnat sanningssökandet och blivit demagogisk.

Även det psykologiska porträttet vilar i hög grad på Putins egen levnadsteckning, knappast en oberoende källa. Hans närmaste krets kommer Gessen naturligt nog inte åt. Hon är medveten om det, men skriver så här apropå ett rykte som gjort gällande att Putin adopterades bort vid nio års ålder av en georgisk kvinna: ”Men det är omöjligt att vare sig bevisa eller vederlägga adoptionsteorin; det är inte heller nödvändigt: det är ett oemotsägligt faktum att Vladimir Putin, oavsett om han var adopterad eller ej, med den tidens mått var ett mirakelbarn.” Ett sådant förhållningssätt är att lämna läsaren i sticket – och att göra sig själv en otjänst.

Icke desto mindre avslutas boken i en optimistisk ton och Gessen är åter till sin fördel. I epilogen skriver hon om protesterna inför dumavalet i december 2011. Här är nerven tillbaka och med sin skarpa blick och närvaro tecknar hon bilden av den medelklass som tröttnat på maktens arrogans. Den utbredda politiska apatin bland unga och i medelklassen, som var förhärskande bara något halvår tidigare, är som bortblåst och man börjar intressera sig på allvar – också med ett stort mått av humor. Gessen har själv sedan fortsatt att engagera sig för fria och rättvisa val och ett demokratiskt Ryssland. Hon konstaterar i en skarpsynt observation: ”Problemet med sovjetregimen – och med den regim Vladimir Putin har skapat till dess avbild – är att de är slutna system vars undergång inte går att förutsäga. Det finns inget självklart orsak-och-verkan-samband mellan gatuprotesterna och regimens slutgiltiga fall, eftersom det saknas en mekanism som gör regeringen ansvarig inför folket.”

Det är i detta slutna system som Masha Gessens bok har tillkommit. Mannen utan ansikte är en bok att läsa, diskutera och förhålla sig till. I så måtto är den redan en klassiker.

Gudrun Persson är fil. dr och forskare vid Försvarshögskolan.

– Publ. i Respons 3/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet