Rysslands sökande efter nationell identitet

Shaun Walker vill kartlägga försöken att fylla den ryska statstanken med ny innebörd. En av bokens stora förtjänster är att han tydligt visar att Putins storryska politik väcker genklang hos delar av befolkningen. Det problematiska med boken är att Walker, utan att vara riktigt öppen med det, hyser betydande sympati för den storryska synen.

Det råder ingen brist på böcker som beskriver och analyserar ”Putins Ryssland.” Anna Politkovskaja och Lilia Shevtsova var tidigt ute, Masha Gessen, Stig Fredrikson och Catherine Belton – bland många andra – har på senare år givit sina bidrag i försöken att skildra det moderna Ryssland som vuxit fram under Vladimir Putin. Shaun Walker, under tio år Moskva-korrespondent för The Independent och The Guardian, skrev sin bok sedan han lämnat Ryssland – som ett slags bokslut.

Boken skiljer sig från många andra böcker om Putin och dagens Ryssland. Den handlar nästan inte alls om Putin, som snarast är en bifigur i Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor, som nu givits ut på svenska (originalet utkom 2018). Temat i boken är sökandet efter en nationell identitet i Ryssland, ett stort och viktigt ämne som kan angripas på många sätt. Han säger sig vilja kartlägga Vladimir Putins ”försök att fylla den ryska stats- och nationstanken med ny kraft, innebörd och mening”. Det handlar således om den ryska självbilden, ursprunget till politiken, både inrikes och utrikes. Men han bryr sig då inte alls om de statliga satsningarna på patriotisk fostran, inte om riktlinjerna för en förändrad historieskrivning i skolorna, inte heller om de skol- och ungdomsorganisationer som staten tillskapat under senare år och som stödjer den numera officiella ideologin, patriotismen. Han bryr sig knappast om de ortodoxa katedralerna (utom Frälsarkatedralen) eller statyerna, de minnesmärken som rests över offren i det första världskriget, över vapentillverkaren Michail Kalasjnikov eller Alexander III, med sentensen ”Ryssland har bara två allierade – sin armé och sin flotta” på postamentet. Walker är journalist och han intervjuar.

Walker är inte vem som helst. Det var han som inför världen i augusti 2014 rapporterade om att ryska militärfordon korsat gränsen till Ukraina. Han var på plats och såg dem. Boken börjar också i östra Ukraina, i staden Torez där han intervjuar en av de krigsherrar som understöds av Ryssland. Han kallas ”rumänen”, en gång rysk officer, nu ”chef för kontraspionaget vid ministeriet för statssäkerhet i Folkrepubliken Donetsk”.

Boken är uppdelad i fyra delar. Den första delen försöker sätta utvecklingen i ett sammanhang, med början i Sovjetunionens upplösning och Tjetjenienkrigen. Den andra delen utspelar sig 2014 och fokuserar på de olympiska vinterspelen i Sotji och den illegala annekteringen av Krim. Del tre ägnas helt åt kriget i Donbas och boken avslutas med kapitlet som litet lakoniskt kallas ”Efter kriget.” Därefter följer en epilog skriven 2019 i Budapest, Walkers nya stationeringsort.

Och han skriver flyhänt och inkännande, med mängder av fina detaljer som skapar närvaro och igenkänning för varje Rysslandsresenär. Han far över hela Ryssland och Ukraina och skildrar människors syn på alltifrån Tjetjenienkrigen till minnet av Gulag. I ett av de mer berörande avsnitten intervjuar han Olga Gurejeva, en kvinna som överlevt lägervistelser i Gulag. Han sitter i hennes lilla lägenhet i Magadan och får henne att berätta. Hon föddes 1928 i en by i västra Ukraina, som sedan under andra världskriget ockuperades av Tyskland och därefter återtogs av Röda armén. Hon greps misstänkt för kollaboration och landsförräderi och dömdes till tjugo års förvisning. Olga var oskyldig, men nattliga förhör och misshandel bröt ner henne. ”Till slut var jag halvdöd, alldeles svart av svullnader, mörbultad som en köttbit. Efter fyra månader orkade jag inte stå emot längre, jag skrev under allt de lade fram.” Olga blev rehabiliterad 1993.

De flesta Gulagöverlevare vill inte berätta och den officiella historieskrivningen accepterar, slätar över och förminskar dessa erfarenheter. Numera är det segern i Stora fosterländska kriget som ska lyftas fram och hjältedåden som ska hyllas.

När hon berättat sin livshistoria skäms Walker för att han förmått henne att återuppleva alla tragedier, men han är också upprörd. De flesta Gulagöverlevare vill inte berätta och den officiella historieskrivningen accepterar, slätar över och förminskar dessa erfarenheter. Numera är det segern i Stora fosterländska kriget som ska lyftas fram och hjältedåden som ska hyllas. Walker träffar också en fyrtioårig historielärare i Magadan, Larisa, för att få en bild av skolans undervisning om Stalintiden. Hon menar att allt kan försvaras av krigsinsatsen och att resten var ”olyckliga bieffekter”. Smakar det så kostar det, var hennes inställning.

Här är en av bokens stora förtjänster. Walker visar på ett tydligt sätt att den officiella historieskrivningen har en mylla att växa i, att Putins storryska politik väcker genklang hos delar av befolkningen. Det tydligaste exemplet är givetvis annekteringen av Krim och kriget i Donbas.

Walker tillbringar mycket tid med Aleksander Chodakovskij, en ukrainsk före detta elitsoldat som ställde sig på Rysslands sida när kriget bröt ut. Han är ”ordförande i säkerhetsrådet för Folkrepubliken Donetsk” när de möts och har ett kontor högst upp i det före detta kolministeriet, en pampig stalinistisk byggnad vid Lenintorget. Att Chodakovskij sedan dess lämnat styret i Donetsk nämns inte. De två håller kontakten och träffas så ofta Walker kan, och det är uppenbart att Walker uppskattar sin tio år äldre samtalspartner. Han är ”vältalig och beläst”. I hans arbetsrum, fyllt av ikoner och en byst av Felix Dzerzjinskij, Tjekans grundare, diskuterar de saknaden efter Sovjetunionen, Lev Gumiljovs filosofi om eurasianismen och Vladimir Majakovskijs diktning. Walker tycks nästan ha hittat en själsfrände, Chodakovskij sätter ord på något han själv erfarit i den postsovjetiska världen: ”att lockelsen till det sovjetiska förflutna främst är ett uttryck för ett missnöje med nuet, inte för en sann längtan tillbaka.” Nu har inte Walker själv någon erfarenhet av Sovjetunionen, han kom till Ryssland första gången år 2000. Annars är det möjligt att han kunnat föra detta resonemang vidare, granska dess bärighet och skillnaden mellan retorik och verklighet. I porträttet av Chodakovskij och skildringen av kriget i Donbass visar Walker sina sympatier tydligast.

Visserligen möter han representanter för den ukrainska sidan och ägnar även en del av ett kapitel åt krimtatarerna, men det görs mest som pliktskyldigast. Han träffar Mustafa Dzjemilev, ledare för krimtatarerna, som berättar hur han blev uppringd av Vladimir Putin 2014. Det är samma berättelse, för övrigt, som Dzjemilev berättade när han framträdde på Utrikespolitiska institutet i maj 2016. Putin förklarade att om han stödde den ryska annekteringen skulle krimtatarerna få det mycket bättre under Ryssland. ”Tack”, svarade Dzjemilev, ”om Ni bryr er om oss så mycket så föreslår jag att Ni drar tillbaka era soldater från Krim och i övrigt vänder Er till regeringen i Kiev för förhandlingar.” Då, enligt Dzjemilev, ändrades samtalstonen drastiskt. Han själv hamnade i Kiev och tillåts inte återvända till Krim. Mejlis, krimtatarernas parlament, stängdes senare helt. Och krimtatarerna, som deporterats under andra världskriget och inte under tövädret efter Stalins död fick återvända till sitt område under tövädret som de flesta andra folkgrupper, står nu åter utan hem.

Men Walker har mer sympati med den storryska synen och här ligger det problematiska med hans bok. I ivern att skildra den ena sidan och den andra sidan, att inte ta ställning insmyger sig ändå ett ställningstagande. Ingenstans nämner Walker att Ryssland med vapenmakt ändrat gränserna i Europa. Inte heller nämner han att startskottet till invasionen i Donbass var ett uttalande av Putin på en presskonferens i april 2014. Han drog då historiska paralleller till tsartiden och talade om Novorossija, ett område som bestod av Charkov, Lugansk, Donetsk, Cherson, Nikolajev och Odessa. Det var obegripligt, menade Putin, att dessa områden givits till den Ukrainska rådsrepubliken, när Ryssland vunnit dem genom en rad erövringar.

Walker väljer att inte alls ta upp striderna i Debaltseve i januari 2015, då den ryska militära närvaron steg från några tusen till uppskattningsvis 10 000 man (se till exempel Sutyagin, Igor. ”Russian Forces in Ukraine”, RUSI Briefing Paper, March 2015). Ryska luftlandssättningstrupper var på väg mot Mariupol i augusti 2014, men greps. Denna elitstyrka hade enligt rysk sida ”gått vilse”. Inget av detta tar Walker upp. Det kan tyckas märkligt, eftersom han var en av de första västerländska journalister som rapporterade om rysk militär närvaro i Ukraina. Så varför denna tystnad kring uppenbara fakta?

Att inte skildra det postsovjetiska Ryssland i svart och vitt utan nyansera så mycket det går och att lyfta fram enskilda människor och deras öden är ett tilltalande upplägg, som samtidigt ger upphov till en mängd frågor.

Walker säger sig inte vilja ”ursäkta den politik som förts under Putins tid i Kreml” och inte vilja ” ifrågasätta just Putin” – vilket kan anses vara en journalistiskt anständig hållning och kanske även en befriande inställning. Att inte skildra det postsovjetiska Ryssland i svart och vitt utan nyansera så mycket det går och att lyfta fram enskilda människor och deras öden är ett tilltalande upplägg, som samtidigt ger upphov till en mängd frågor. Går det att vara neutral och undvika att ta ställning? Vilket pris har denna syn att sanningen ligger någonstans mitt emellan? På vilket sätt bidrar denna förmenta objektivitet, där viktiga fakta utelämnas, till den nyansering Walker eftersträvar? Han resonerar inte alls om dessa spörsmål, vilket är synd. Läsaren lämnas med en bismak av en bok som skildrar – trots att det nog inte var meningen – kriget i Ukraina med mest sympati för den imperiala ryska synen. Bäst hade varit om Walker varit ärlig med det – då hade en i övrigt givande bok blivit ännu bättre.