Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Politik & samhälle
Bengt Lindroth
Härlig är Norden
En reporters uppenbarelse
Carlsson Bokförlag | 218 s | Isbn 9789173315357
Recensent: Magnus Vahlquist
Så in i Norden närstående länder

Här sammanfattar Bengt Lindroth sin nästan 50 år långa journalistiska bevakning av Norden. Omdömesgillt och lärt söker han fånga det särpräglat nordiska i politik och samhällsliv, litteratur, musik, konst och mentalitet. Framställningen mynnar ut i en rad kloka råd om hur de nordiska länderna kan stärka sin röst i Europa.

Varför har vi som känner starkt för nordiskt utbyte och nordisk samverkan så lätt att känna oss förfördelade över den bristande förståelse vi möter? Varför verkar vi ha ett behov att försvara det nordiska i en omvärld präglad av globalisering och anglosachsifiering? Varför klagar vi på bristande utrymme för det nordiska i politik, undervisning och medier?

Visst, planerna på en nordisk försvars­union och en nordisk ekonomisk union kraschade brutalt. Det mellanstatliga samarbetsmaskineri som vi fått nöja oss med kan te sig tandlöst även om det tidigt gav oss en gemensam arbetsmarknad och långtgående lagharmonisering. Och det är sant att verklig frihandel mellan de nordiska länderna uppnåddes först genom EFTA och våra olika anknytningar till EG.

Men ändå: med inga andra länder har vi i vardagen så intensiva kontakter som med våra grannländer. Och de är intensivare i dag än någonsin förr, om nu någon trodde något annat. 4,5 miljoner norrmän tävlar med 80 miljoner tyskar om att vara vår största handelspartner, oräknat de norska inköpen i butiker på denna sida om Kölen, som redan de överträffar vår export till länder som Schweiz, Brasilien och Indien. Även Danmark och Finland är viktigare marknader för oss än Frankrike, Kina, Ryssland och Japan. Endast Spanien överträffar Danmark, Finland och Norge som mål för svensk turism i utlandet. Norrmännen ligger i topp bland utländska turister i Sverige. De flesta utlandssvenskarna bor i USA men därefter följer Norge, Finland och Danmark. Inbegripet gränspendlare är Norge det land där flest svenskar finner arbete, 68 000 år 2011. Man bävar inför tanken på hur vår arbetslöshet skulle se ut om inte de norska jobben fanns.

Örestadregionen håller på att bli en realitet, liksom regionerna Haparanda-Torneå och Värmland/Dalsland-Östfold/Hedmark. Eller som en intellektuell norsk ÖB uttryckte det: i den mån det finns naturliga gränser i Norden går de inte vertikalt utefter Torneälv, Kölen och Öresund; de gränserna är bara kvarlevor efter furstarnas krig. De naturliga skiljelinjerna går i stället horisontellt och består av de obygder som skiljer skåningar och smålänningar, telemarkingar och trönder, nylänningar och lapplänningar. Jämtar och trönder har mer gemensamt, var hans budskap, än jämtar och stockholmare eller trönder och finnmarkingar.

Flera undersökningar visar också att svenskarna anser sig stå de nordiska grannfolken närmre än alla andra, långt närmre än till exempel engelsmän och amerikaner vilkas kultur svämmar över oss i tv och på nätet. Ingenstans läses svenska böcker, i original eller i översättning, som i de andra nordiska länderna. Många svenska musiker, konstnärer och skådespelare har där en andra hemmapublik. Alla som har erfarenhet av vidare internationellt samarbete, mellanstatligt eller icke-statligt, vet att i detta är nordisk gemenskap och nordisk samverkan en lika verkningsfull som angenäm realitet.

Varför nöjer sig då så många nordister inte med dessa övertygande fakta? Varför denna besvikelse över att det nordiska hamnat i skuggan av det europeiska och det globala? Är det inte bara så att hälsan tiger still, att det endast är det problematiska som uppmärksammas i media?

Ja, härom och om allt upptänkligt annat nordiskt kan man hämta besked i Bengt Lindroths innehållsrika och tankeväckande Härlig är Norden. En reporters uppenbarelser. Boken utgör ett gediget destillat av 50 års journalistiskt bevakande av Norden. Uppsaliensaren Lindroth har bland annat verkat som politisk redaktör i Expressen och är numera frilansande reporter för P1 och P2 i Sveriges radio. Hans erfarenheter och slutsatser vilar på en bred litterär, musikalisk, historisk och samhällsvetenskaplig beläsenhet och bildning. Lärdomsgiganten Sten Lindroths son har väl förvaltat sitt påbrå. Hans kultiverade svenska kan glädja vilken gammal språkvårdare som helst. Faktauppgifterna, med lätt hand befordrade, verkar väl underbyggda. Felsökaren har föga att hämta.

Lindroth skildrar med känsla och inte utan självironi hur hans egen nordiskhet vuxit fram genom åren. Det började med att hans morfar en vinterkväll 1956 smugglade in honom på Väinö Linnas barnförbjudna Okänd Soldat på biografen Grand hemma i Uppsala. Då bibringades 14-åringen insikten att han tillhörde en större värld än pojklekarnas. Så småningom förde jazzmusiken honom ut i Europa och världen, men när studentupproren kom 1968 upptäckte han att han inte riktigt hängde med på världsrevolutionen. Och blev nordist. Något som förstärktes genom de många årens ”bläddrande bland olika världsbilder”. Han har nu hunnit ”tröttna på både det nationella och det internationella. Men de två glider in i varandra i det nordiska”.

Genremässigt rör sig Lindroths högst personliga framställning i gränstrakterna mellan essäsamling, memoar och debattbok. Huvudspåret utgör uppsökandet av det ofta svårfångat nordiska i konst, musik, litteratur, politik och mentalitet. Och han vill försöka övertyga, gärna yngre generationer, om hur missvisande det är när Norden beskrivs som en plats för kvarsittare eller bakåtsträvare, som när Jonas Thente i Dagens Nyheter suckar över den ”knarriga” företeelsen Norden, den ”trista påtvingade gemenskap” som ”luktar Skansen och 1800-tal”.

Samtidigt påpekar han att definitionen av den nordiska särarten på olika områden i dag kan försvåras av att en mer ytlig etikett ”nordisk” i marknadsföringssyfte ofta klistras på rent kommersiella satsningar. Han fördömer med rätta Stockholms stads oförskämda tilltag att utnämna sig till ”The Capital of Scandinavia”, likaså det svenska socialdemokratiska partiets besynnerliga bedrift att formellt ansöka om – och få! – patent på begreppet ”den nordiska modellen”. Det kan intygas att det är just sådan storsvensk dumhet som många gånger lagt hinder för samarbetet med de andra nordiska länderna.

Lindroths stillsamma och reflekterade lovsång till det nordiska övertygar kanske främst genom sin måttfullhet. Han ger sällan några enkla eller självsäkra svar på alla frågor han ställer kring nordisk kulturell och politisk särart, nordisk samhörighet och nordisk samverkan. Därtill är han alltför erfaren och alltför klok. Bokens styrka är den mångsidiga, sakliga och balanserade belysningen.

Med bokens välfunna undertitel, En reporters uppenbarelser, tycks Lindroth ha ­velat förvarna om att han tänker ta ut svängarna ordentligt, både ämnesmässigt och åsiktsmässigt. Ibland kan man ändå tycka att han delar med sig alltför frikostigt av sin digra intellektuella packning, till förfång för bokens huvudbudskap. Det är inte utan att alla spänstiga sidosprång och fyndiga citat till slut bidrar till en viss snårighet i framställningen.

Är det verkligen i detta verk om det nordiska särskilt relevant att på flera sidor utförligt försöka utreda om Karl-Gustaf Hildebrand – god vän till föräldrarna och Lindroths egen beundrade lärare – i en uppsats 1940 om den holländske filosofen Huizinga gjort sig skyldig till skrivningar som möjligen kan tolkas som att han kanske då ansåg att demokratin kunde förbättras på något litet sätt för att bättre kunna föra kampen mot diktaturerna? Denna utvikning ter sig också i sak så mycket mer onödig som Lindroth själv framhåller att Hildebrand redan i det famösa Bollhusmötet 1939 modigt talat för flyktingarnas sak och i hela sin gärning stått fram som en humanismens och demokratins förkämpe.

Man kan först bli fundersam över Lindroths metod att låta granskningen av vart och ett av de nordiska ländernas särart ta sin utgångspunkt i fem portalfigurer och den roll de spelat för den nationella självbilden i sina länder: Finland får läsaren möta via Mannerheim, Norge via Nansen, Danmark via Grundtvig, Island via Laxness och Sverige via Lindgren, ja, just det, Astrid Lindgren. Och visst är urvalet subjektivt. Men det är livfulla porträtt han tecknar och han får fram mycket tänkvärt ur de ”ideliga obduktioner, omvärderingar och debatter” dessa fem nationella ikoner utsätts för. I förbifarten hinner han också rikta sitt sökarljus mot en rad andra betydande nordiska kulturpersonligheter. Det har blivit till fem uppfriskande essäer som mycket väl kan läsas fristående.

Övertygande utvecklar Lindroth sin tes att det bästa tillfället att förverkliga tanken på ett enat Norden erbjöds – och försattes – under perioden efter Napoleonkrigen och fram till slutet av 1800-talet, ett skede som utmärktes av betydande rörlighet och samhälleliga förändringar och av begynnande folkliga resningar. Det var ju också på den tiden som Italien och Tyskland enades. Han drar ur glömskan fram Carl Jonas Love Almqvists häpnadsväckande framsynta och konkreta vision från 1846 om ett enat Norden, som ett steg mot en europeisk enhetsstat.

Men som alltid är Lindroth snar med att nyansera och påminner om att förutsättningarna för politiska enhetsstävanden var så mycket bättre i det splittrade Italien än i Norden. Kampen mot österrikisk och fransk ockupation av italienska territorier samlade nationen över klassgränserna och ett ännu större mått av språklig samhörighet förelåg. I grunden tycks han dock beklaga att ingen nordisk Garibaldi dök upp för att på hästryggen rida i spetsen för en folklig enhetsrörelse – och inte heller någon Verdi som med musikens kraft enade befolkningen. Kanske vi kan trösta oss med att Norden inte heller fick sin Bismarck?

Hur som helst påminner oss Lindroth gång på gång om vad de nordiska enhetsfiaskona kostat. Han citerar Mannerheims ord efter andra världskriget: ”Sammansvetsad skulle Norden haft alla utsikter att hävda den neutralitet, som dess utsatta länder icke vart för sig mäktade värna.” Och han erinrar om att Erlander såg sammanbrottet i förhandlingarna om en nordisk försvarsunion 1949 som sitt största politiska misslyckande och om att Palme kallade Nordeks förlisning för det största bakslag han råkat ut för.

Lindroth tycks själv höra till de många av oss nordister som menar att ett genomfört Nordek skulle ha kunnat förhandla sig till en gemensam lösning gentemot EG/EU som bättre passat alla fem länderna och som gett oss en starkare röst i Europa. Och dessutom bättre tagit vara på synergimöjligheterna länderna emellan när det gäller ekonomi och forskning.

Därför är det förvånande att Lindroth är så försiktig i sitt ställningstagande till Gunnar Wetterbergs djärva men väl genomarbetade ”realistiska utopi” häromåret om genomförandet, på 20–30 års sikt, av en nordisk förbundsstat. Han återkommer visserligen flera gånger, och i välvilliga ordalag, till Wetterbergs förslag och han vänder sig bestämt mot dem – bland annat Dagens Nyheters ledarsida – som i svepande ordalag avfärdat dem som orealistiska. Lindroth hänvisar till att Wetterbergs idéer – liksom Thorvald Stoltenbergs tankar om närmare försvarspolitiskt samarbete i Norden – nu utreds i de nordiska samarbetsorganen och raljerar över att politikerna försöker stilla sitt dåliga samvete över bristande framsteg i det nordiska samarbetet med så mycket mer omfattande utredande. Ack ja, frestas man instämma, annat var det när drottning Margareta drev igenom Kalmarunionen! Då var det mer verkstad och mindre prat. Likaså när Danmark, Norge och Sverige på 1870-talet bildade den skandinaviska myntunionen med gemensam krona som ersättare för de tre ländernas dalrar. Den fungerade faktiskt väl ända till första världskrigets orostider.

Alltnog, Lindroth tycks inte våga tro att de nu aktuella utredningarna skall lyckas ”öppna den dörr som etthundrafemtio års nordisk historia inte förmått ta sig igenom”. Här låter han, sagt med all respekt, mera som en luttrad diplomat än som en stridbar journalist. Och i denna anda tar han oss ner till vardagen med en rad konstruktiva förslag om hur de nordiska länderna trots allt ska kunna bli starkare i EU, samtidigt som han klokt nog varnar för att där inte finns något utrymme för ett nordiskt block.

En styrka i boken är att författaren så övertygande – och i Almqvists efterföljd – visar att det inte finns någon motsättning mellan det nordiska och det europeiska eller globala, eller för den delen det nationella. Det faktum att nationalhjältarna Mannerheim och Nansen också var övertygade nordister och internationalister lyfts fram som belägg för Lindroths sympatiska credo att den stora världen och den lilla möts i Norden.

Till slut en annan av Lindroths kärnfulla trossatser: Norden ”existerar, som liv och löfte, saknad och fantomsmärta.”

Det är lätt att förstå varför Föreningen Norden utsett Lindroths bok till sin Årsbok 2013. Man får hoppas att den finner många läsare också bland de icke redan frälsta.

Magnus Vahlquist är före detta ambassadör.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet