Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

5/2012

Tema: Ju tätare en stad är desto bättre sägs det vara. Men denna optimism skyler över en rad problem med urbaniseringen.
Konstarterna & medier
Hannes Råstam
Fallet Thomas Quick
Att skapa en seriemördare
Ordfront | 403 s | Isbn 9789170376047
Recensent: Ester Pollack
Så skapade psykiatri, rättsväsende och medier en svensk seriemördare

Hannes Råstams bok är en svidande vidräkning med svenskt rättssystem, psykiatriska behandlingsideologier och inställsamma medier. Thomas Quick gav medierna ett oöverträffat stoff om sadism, pedofili och kannibalism och de utnyttjade beredvilligt den dramatiska potentialen.Utrymme för källkritiskt ifrågasättande fanns inte. Råstams bok övertygar men är inte invändningsfri. Källhänvisningar saknas och ibland gestaltar Råstam sitt stoff på ett sätt som gör att texten liknar en novell. Man hade också gärna sett att han dröjt vid de motsägelsefulla bilder av Quick som växer fram. Ena dagen är han en intelligent manipulatör, andra dagen en missbrukare som inte vet vem eller var han är.

Hannes Råstams 400-sidiga opus Fallet Thomas Quick är spännande läsning. Som en välskriven pusseldeckare drivs den framåt av försöken att lösa alla de gåtor som historien om Sture Bergwall, alias Thomas Quick, rymmer. I juni 2008 besöker Råstam för första gången den man vi länge betraktade som Sveriges (ende) seriemördare på Rättspsykiatriska regionsjukhuset i Säter. Skälet till besöket är den idé han fått att göra en dokumentär, inte om Quick, utan om den extremt infekterade debatt som fallet gett upphov till.

Han har inga ambitioner att reda ut skuldfrågan eller sanningshalten i kritikernas påståenden om att alla bevis saknar värde och att Quicks erkännanden var framfödda av en kraftigt drogad psykpatient med hjälp av en särskild sorts minnesterapi. Under Råstams tredje och fjärde besök i september 2008 kommer så den stora överraskningen: Sture Bergwall tar tillbaka alla sina erkännanden. Han säger att han varken begått de åtta mord sex enhälliga tingsrätter dömt honom för eller något av alla de andra han så villigt erkänt.

För Hannes Råstams del kommer det hela att sluta med tre dokumentärer för SVT:s Dokument inifrån och så boken, ett slags testamente, eftersom författaren själv hunnit avlida i cancer när den publiceras. För Sture Bergwalls del leder det till ansökningar om resning. En grupp åklagare har under överåklagare Björn Ericsons ledning i skrivande stund prövat och friat honom för fem av morden, tre återstår att pröva.

Råstam återger hur han redan från början förberett sig noga och läst igenom alla domar samt artiklar i ärendet, ett mycket omfattande material. Han träffar också ett antal involverade personer, till exempel Gubb Jan Stigson, den journalist vid Dala-Demokraten som ihärdigast av alla har hävdat Quicks skuld. Han talar också med Leif G. W. Persson, som tillhör lägret av kritiker och som fört debatten om rättshaveri i många år. Särskilt betydelsefulla blir dock några samtal med den pensionerade kriminalkommissarien Jan Olsson. Han var ansvarig kriminaltekniker för två av mordfallen som Quick kom att dömas för: morden på det holländska turistparet i Appojaure 1984 och mordet på den israeliske turisten Yenon Levi 1988. Jan Olsson menar att Quick omöjligen kunde ha begått dessa mord. Råstam sammanfattar Olssons resonemang i tre huvudpunkter: 1) Utredarna har bara tagit hänsyn till sådant som belägger Quicks historia, annat har sorterats bort. 2) Samma åklagare och samma förhörsledare arbetade med samtliga mål och ett osunt beroendeförhållande skapades mellan dem och Quick. 3) Tvåpartsförhållandet havererade, ingen kamp mellan åklagare och försvarare kom till stånd, eftersom Quicks advokat Claes Borgström inte agerade som ifrågasättare. Jan Olsson råder Råstam att fundera på om Quick ”någonsin lämnat en enda uppgift som polisen inte redan kände till?”. Den frågan blir styrande för Råstams systematiska undersökning av de åtta mord Quick dömts för.

Genom boken får vi följa hur Råstams nyfikenhet långsamt vaknar. Han ställs inför så många underligheter, såsom att Quick har fria permissioner, fri tillgång till medier, får extrem tillgång till framför allt bensodiazepiner men också andra droger, samtidigt som han utreds för flera mord. Svårigheterna att undersöka saken visar sig vara betydande, men Råstam ger sig inte. Det är genom att lägga ett kronologiskt pussel, genom att följa händelserna i tiden och sätta samman allt slags material i tidsföljd, som samband mellan det ena och det andra kan identifieras.

Ibland snubblar han över viktiga ledtrådar, som när han läser ett förhörsprotokoll där ett samtal mellan förhörsledaren Seppo Penttinen och Quick återges. Penttinen säger: ”Jag ringde ju upp dig då och sa att det inte var så trovärdigt.” Detta sägs när Quick på ett helt felaktigt sätt har beskrivit de mord på det holländska paret han säger sig ha begått tillsammans med en medhjälpare. I förundersökningsmaterialet finns Penttinens minnesanteckningar som ger ett annat intryck. Här framstår det som om förhörsledaren endast passivt tagit emot Quicks felaktiga uppgifter - ingenting bär vittne om att han själv tagit initiativet, ringt upp Quick och påpekat problemet. Den här typen av analyser av skeenden där författaren jämför olika materialgrupper med varandra och där man som läsare inte kan dra andra slutsatser än Råstam själv, blir väldigt övertygande.

Tre frågor väcks tidigt i läsningen och kvarstår vid dess slut: hur är det möjligt med denna typ av behandling, inklusive permissioner, för en patient som är misstänkt för mord? Hur är det möjligt att tillåta att en och samma förhörsledare genomför alla förhör under alla mordutredningar? Hur kan domstolarna bortse från bristerna? En sorts svar ger boken i sin beskrivning av hur olika personer som deltar i Quick-utredningen eller blir del av Quick-kommissionen som tillsätts 1998 faller ifrån. Bara de troende blir kvar. Liksom material som strider mot Quicks berättelser rensas ut, rensas också poliser och andra som lanserar mothypoteser ut. Det som kommer till domstolen är ett friserat material.

Skulden till rättshaveriet och myndighetsövergreppen på Bergwall/Quick fördelar Råstam mellan psykiatrin, rättsväsendet och medierna. Det är i samspelet mellan dessa som seriemördaren modelleras fram. Där fanns läkarna och terapeuterna, med den behandlingsideologi som betonar bortträngda minnen och möjligheten att nå fram till dessa. Sture Bergwall sågs som ett barn som blivit sexuellt utnyttjat av sina föräldrar och som i vuxen ålder genom morden gestaltade dessa övergrepp. Han bar såväl förövaren (fadern) som offret (barnet) inom sig och sökte lindring genom att begå egna våldshandlingar. Att den pedofile karaktären utvidgade sitt register och även mördade flickor och kvinnor (tre norska fall) förklarades som hämnd på modern. I Quicks oändliga terapisamtal konstruerades den ena hemskheten efter den andra, det var här bekännelserna om mord uppstod. Genom terapeuten förmedlades erkännandet (när tiden ansågs mogen) till polisen. Först då kunde polisen påbörja ett utredningsarbete.

I de beskrivningar Råstam ger av processen blir det terapeuterna som avgör vilka fall som ska komma polisen till kännedom i vilket skede. Minnesarbetet är extremt påfrestande för patienten Quick, han behöver ständig påfyllning av ”medicin”. Den forna missbrukaren får stora doser bensodiazepiner, men också andra typer av droger, som tycks omvandla honom till ett monster - men av beskrivningarna att döma till ett lydigt och lyhört monster. I beskrivningarna av den påtände Quick, den totalt neddrogade som i vallningsvideorna knappt kan stå på benen, som emellanåt morrar som ett vilt djur och skapar skräck i den åhörarskara som vid några av rättegångarna får ta del av spektaklet, uppstår en fråga. Quick är intelligent, han tolkar terapeuterna och han tolkar polisen. Det är så han förstår när han till exempel pekat ut fel mordplats, fel mordredskap och fel märke på den bil som han påstår sig ha färdats i. Han läser Dala-Demokraten dagligen, han skaffar sig mängder av andra tidningar, han ber norska journalister skicka hela serier som skrivits om honom (vilket de villigt gör utan att någon på Säter eller inom polisutredningen finner skäl att stoppa tillflödet) och samtidigt är han ett neddrogat vrak. Bilden av missbrukaren som inte vet var han är eller vem han är, råkar emellanåt på kollisionskurs med bilden av den extremt förslagne mytomanen som genomskådar subtila signaler och duktigt läser på om olika fall för att utnyttja kunskaperna i bekännelsesyfte. Ena dagen nykter manipulator, andra dagen onykter galning. Kanhända är det just så han kan beskrivas, men jag hade gärna sett att Råstam uppehöll sig något vid dessa motsättningar.

Genom hela boken löper också berättelsen om mediernas roll. Till polisens förtret händer det flera gånger att Quick bekänner nya mord i medierna. Kommer det inte via terapeuterna så kommer det via journalisterna. I flera fall tycks också pågående polisutredning läcka och Quick kan skaffa sig en god överblick över läget utan större ansträngning. I andra fall konkurrerar olika medier om att få exklusivt material från Quick genom intervjuer. Quick utnyttjar situationen och kräver betalt. I den debatt som uppstått efter publiceringen av Råstams bok har exempelvis den norska tidningen VG berättat att Quick ville ha 20 000 kronor, men nekades. Dagbladet medger att Quick fick betalt i form av en ny PC. Men ingen i (dåvarande) ledningen säger sig ha ansvar för detta. Det är troligen rätt många andra som också betalat för ensamrätt till närkontakt med monstret.

När Råstam inleder den första delen av sin bok återger han ett välfunnet citat av en Expressen-journalist från 1994: ”När man vet den fruktansvärda sanningen om vad Thomas Quick gjort med sina offer - och när man hört hans djupa, djuriska vrål - finns bara en fråga: Är han verkligen en människa?” Under 1990-talet gav Thomas Quick medierna oöverträffat stoff om sadism, pedofili och kannibalism. Seriemördare var annars en amerikansk specialitet, definierad av FBI under 1980-talet. Nu hade Sverige fått sitt eget monster och under ett decennium som var besatt av ett intresse för våldsbrottslighet passade hans historia sällsynt väl. Utrymmet för källkritiskt ifrågasättande av Quicks bekännelser eller minnesterapins roll i dramat fanns inte. När jag 2001 publicerade min avhandling om medier och brott använde jag Quick-historien som illustration av mediernas förmåga att utnyttja den dramatiska potentialen och skapa sensation utan kritisk analys.

Hannes Råstam beskriver sig själv i boken som en journalist som arbetar med metoder som är mödosamma och tar tid. Han liknar på många sätt forskaren i sitt sätt att vrida och vända på materialet och hålla öppet för att ens förhandsföreställningar kan komma att motsägas av empiriska resultat. Det jag saknar - detta är en vanlig invändning från forskarhåll - är referenser. Jag får lov att tro Råstam på hans ord om det han läst och sett, men ingenstans kan jag få en uppfattning om var fynden gjorts, hur omfattande källmaterialet är, vilka han intervjuat. Journalister som skrivit böcker av den här karaktären brukar invända att referenser förstör berättelsens flyt och struktur. Mitt svar är att referenser kan ges på olika sätt, de behöver inte finnas som störande fotnoter eller parenteser. En avslutande förteckning över de viktigaste källorna är till exempel en möjlighet. Och när det gäller berättelsens hållbarhet har jag ytterligare en invändning mot Råstams bok: det finns inslag i texten som mer liknar en novell. Vissa scener levandegör han genom att vara den allvetande berättaren som återger repliker och stämningslägen hos aktörerna. I början av boken finns en rymningsscen återgiven på det sättet. När han beskriver offret Thomas Blomgrens sista dygn förflyttas vi på samma sätt in i novellens värld, liksom när han berättar om unge Charles Zelmanovits sista dygn med party och förälskelse i Piteå 1976. Det är medryckande, men är det sant? Det är förstås en svår avvägning vilka friheter till gestaltning som är rimliga. Några av Råstams gestaltningsförsök gör åtminstone den här läsaren mer fundersam än övertygad.

Sture Bergwalls historia har som få kluvit rättsdebattörerna i två läger. Den kluvenheten kvarstår ännu i dag, även om styrkeförhållandet mellan lägren förskjutits radikalt. En säregenhet är att samtliga debattörer är av manligt kön, många av dem färgstarka personligheter i offentlighetens ljus. Det avspeglar delvis den manligt dominerade värld som rättssystemet ännu utgör. Men var är de kvinnliga polisutredarna, domarna, åklagarna, de kvinnliga terapeuterna, de kvinnliga journalisterna i diskussionen?

Hannes Råstams bok, avslutad med hjälp av Mattias Göransson, har i hög grad bidragit till förnyad diskussion. Hans analys pekar på mekanismer som gör rättsövergrepp möjliga, som skapar en blindhet i systemet och får förfärande konsekvenser. När advokat och åklagare är överens och tvåpartsförhållandet upphävs återstår domstolens ansvar. Men när domstolarna abdikerat från rollen att se till att vi har fullständiga utredningar till grund för målen, något Maciej Zaremba pekat på (DN 2012-09-10), vad har då hänt med vår rättsordning? Insikten om att domstolen ser på sitt utövande som ren teknik tycks svår att hantera, också för en justitiekansler.

Sammantaget menar jag att Hannes Råstam övertygar. Hans bok är en svidande vidräkning med svenskt rättssystem, med övertro på diverse behandlingsideologier och med de samtidigt inställsamma och kommersiella mediernas roll i uppmärksammade rättsfall. Alltför få journalister är av Råstams kaliber.

Ester Pollack är docent i journalistik, fil. dr i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet/JMK. Hon disputerade på avhandlingen En studie i medier och brott.

– Publ. i Respons 5/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet