Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Konstarterna & medier
Sam Nilsson
Kalabaliken på Gärdet
En tv-chefs memoarer
Atlantis | 367 s | Isbn 9789173536264
Recensent: Ester Pollack
Sam Nilsson frågar aldrig om minnet ljuger

Sam Nilsson var tv-chef åren 1981–2000, som innebar en stor omställning för tv-verksamheten. Särskilt mycken kalabalik framskymtar dock inte i memoarerna som ter sig ytliga och tillrättalagda. När han skildrar konflikterna på SVT låter Nilsson helst andra komma till tals för att tolka vad som hände.

Titeln på Sam Nilssons bok tycks anspela på skandaler och spektakel i tv-huset under den forne tv-chefens tid, åren 1981–2000, men av sådant finns mycket litet. Kalabaliken på Gärdet uppstår först efter drygt trehundra sidor när Sam Nilsson ska gå i pension. Det tycks omöjligt att ersätta honom. Tilltänkte efterträdaren Lars Weiss hoppar av uppdraget i sista stund och Sam Nilsson övertalas att bli kvar ett extra år. Men det går inte bättre i nästa varv. Duon Maria Curman och Mikael Olsson blir mycket kortvarig på sin post. Bägge får gå, först Olsson på grund av trassel med personliga skatteskulder, sedan Curman som visar sig äga aktier i konkurrerande MTG, men som också av styrelsen bedöms oförmögen att leda SVT. Med dagens SVT-chef, Eva Hamilton, är dock Sam Nilsson nöjd.

I memoarerna går han kronologiskt tillväga. Berättelsen börjar således i Västerbotten, Bastuträsk, där han föds som son till en banarbetare vid järnvägen, vilken så småningom avancerar till överbanmästare. Mamman arbetar på kafé men blir, som brukligt var vid tiden, hemmavarande, när sonen föds. På moderns sida ingår Sam Nilsson i det som kallats Den stora författarsläkten i norr, en gigantiskt förgrenad släkt med namn som Sara Lidman, P. O. Enquist, Stieg Larsson och Torgny Lindgren. Vi får den omfattande listan presenterad i sin helhet på en av bokens allra första sidor. Det är tydligt att Sam Nilsson vill inordna sig i denna illustra skara. Noggranna förteckningar över människor – det må gälla familj, grannar, vänner, medarbetare inom politiken och journalistiken – visar sig bli ett återkommande grepp genom memoarerna. Som läsare förundras man över Nilssons dokumentationsfrenesi av just dessa delar av verkligheten. Är det ett försök att söka nagla fast minnet i ovedersägliga fakta, att understryka korrektheten i uppfattningen om det förgångna?

Barndomen blir en tid av ständiga förflyttningar i norra Sverige, i banmästarens spår. Trots ombytligheten är livet tryggt i en familj som beskrivs med värme. Över uppväxten vilar dock en skugga. Perioden som skildras är den strax före och under andra världskriget. Lille Sam sitter i banmästarens stuga och iakttar permittenttrafiken, ”tysktågen”, genom fönstren. Sam blir förbjuden att vinka. Han känner tydligt omgivningens rädsla. Här finns fina beskrivningar av vad han ser, av reaktioner och stämningar, ett stycke historia av egna klara minnen. Fantastisk är också hågkomsten av Glommersträsk under 1940- och 50 talet, ett samhälle som Nilsson levandegör igen med alla sina personligheter, affärer, kaféer, taxirörelser, skola, danslokal, biograf, festplats, manskör och orkester. Kombinerat med författarens dokumentationsiver (siffror och andra historiska fakta) blir den första memoardelen till intressant läsning av en svunnen tid.

Det blir realskola och gymnasiegång på större orter där han bor inackorderad, och Nilsson jobbar extra som lokaljournalist redan från 14 års ålder. Han får anställning på Nordsvenska Dagbladet, som trots uppgång läggs ner 1958 när Högerpressens Förlagsstiftelse gör valet att satsa medel på att rädda Smålands Allehanda. Då har han precis hunnit gifta sig med sin gymnasiekärlek och har inrett radhus i Umeå.

I bokens andra del skildras tiden inom politiken. Sam Nilsson värvas till informationsavdelningen på Högerns partihögkvarter i Stockholm, och arbetar parallellt deltid på SR:s nyhetsredaktion. Hur förklarar Sam Nilsson, med sin arbetarklassbakgrund i det röda Norrland sitt politiska val? Med att det fanns förebilder som till exempel Sara Lidmans far Andreas Lidman i Missenträsk, med att det var en protest mot tidens vänsterdominans, med att Högerpartiets ungdomsförbund var roligare och att de flesta skolkamrater var med där och, inte minst viktigt, med att de snyggaste brudarna fanns där. För partiledaren vid tiden, Jarl Hjalmarsson, kände han stort förtroende. Föräldrarna hade dessutom börjat rösta borgerligt ”när Ernst Wigforss infört källskattereformen”. Ingen ideologisk övertygelse sålunda. Om en sådan växer fram så berörs det märkligt nog inte alls i memoarerna. Den politiska analysen lyser för övrigt med sin frånvaro genom hela boken, liksom, förvånande nog, en allmän analys av samhällsutvecklingen.

Under tio år verkar Sam Nilsson inom Högerpartiet, han går från att arbeta med partitidningen Medborgaren till att bli ny partisekreterare under Yngve Holmberg 1966. Denne beskrivs som en durkdriven intrigör. 1970 förlorar Holmberg partiledarvalet och motståndaren Gösta Bohman väljs, men då har dock Sam Nilsson redan lämnat partilivet. Under våren 1969 blir han anställd på Sveriges Radios Centralredaktion. Långt senare, efter valsegern 1976, försöker Bohman locka tillbaka honom till politiken och erbjuder statssekreterarjobb, men Nilsson avstår.

Den tredje delen av memoarerna, om tiden i SR och SVT, har rubriken ”I allmänhetens tjänst”, och det är nog så Sam Nilsson också uppfattat sitt eget uppdrag. Han rekryteras av dåvarande radiochefen Olof Rydbeck, tillsammans med Allan Larsson, socialdemokrat, och Ivar Pettersson, centerpartist, för att få ”journalistisk hög kvalité och god politisk balans” i den redaktion som skulle ”leverera de raka nyheterna” till de nystartade nyhetsprogrammen i TV1 och TV2. Vid tiden är etermedierna samlade i ett enda bolag, Sveriges Radio, som alltså också hyser tv. Det är en politiskt omvälvande period, och SVT är i färd med att bygga upp ett tvåkanalssystem. I synnerhet rekryteringen till TV2 beskrevs som vänsterradikal. Etermedierna kräver nu en ny självständighet. När LKAB-konflikten bryter ut 1969 och den helt nystartade TV2 låter Sara Lidman rapportera från gruvstrejken, blir reaktionerna starka. Också andra tv-program som kritiserar såväl socialdemokrati som fackföreningsrörelse leder till turbulens och konflikter med dess styrelse.

Sam Nilsson vandrar uppåt i hierarkin, avancerar från reporter till ställföreträdande chef på centralredaktionen, vidare till programchef och sedan kanalchef för TV1. 1981 tar han över som SVT-chef. 1992 avvecklas moderbolaget som SVT ingår i och Sveriges Television blir självständigt. Den period Nilsson kommer att leda är en storhetstid för tv, samtidigt som personalnedskärningar krävs. Genom hans beskrivning får man ett intryck av en stadig utveckling av public service-tv med bred politisk uppslutning. Internationalisering, teknikutveckling, avreglering och kommersialisering av mediemarknaden innebar en rad utmaningar. Samtliga politiska partier har förståelse för detta – med ett undantag. Det är Nilssons gamla parti Moderaterna som under Ulf Adelsohns ledning vill lämna marknaden fri åt de kommersiella intressena. Här tar Nilsson kraftigt avstånd från de moderata perspektiven på public service. Själv slåss han länge utan framgång för ett system med betal-tv inom public service. Få hade vid tiden förstått att den typen av intäktsformer skulle komma i den nya medievärld som var under utformning. ”Sannolikt var min käpphäst för tidigt sadlad”, kommenterar Nilsson med memoarernas avstånd till historien.

Men vilken var tv-chefens egen syn på public service-tv roll under den omvälvande tid som åren 1981–2000 utgjorde? Han driver stenhårt målet att SVT ska nå 50 procent av tittarna och utbudet ska vara en kombination av breda, också underhållande, program och smalare, mer riktade sådana. Ett program av det breda slaget, som vållade stor uppståndelse när det lanserades, var Expedition Robinson år 1999, där deltagare tävlade om sympati och överlevnad på en paradisö. Framför allt den del av programmet där ett så kallat öråd successivt röstar ut deltagarna betraktades som mobbings-tv. När en av deltagarna i den första serien efteråt tog sitt liv, blev fördömandena hårda. I Nilssons skildring är programmet en utmärkt idé, dock slarvigt gjord. Efter omgörning blir det ett av SVT:s mest framgångsrika program. Nilsson citerar belåtet ur en bok om kommersiell tv:s framväxt av Håkan Lagher och Love Svenssons: ”Sakta men säkert steg tittarsiffrorna, och i takt med detta förbyttes kvällspressens skallande drev till en hyllande hejarklack.”

När Sam Nilsson skildrar perioden och konflikterna låter han flitigt andra källor komma till tals, i synnerhet i de mest känsliga frågorna. Citattekniken är, liksom namnförteckningarna, ett grepp han använder genom hela boken. Andra får avge omdömen om honom själv, andra får tolka konflikterna. Det är uppenbart att dessa ska förstärka Nilssons tolkningsramar, ge tyngd och en aura av objektivitet åt skildringen. Han själv framstår otvivelaktigt i ett positivt sken.

Det finns dock böcker han väljer att inte citera. I avhandlingen TV-ledning i konkurrens behandlar Johan Lindén, medarbetare och under perioder också chef inom SVT, den publicistiska ledningen för SVT under åren 1997–2000. Här tonar en annan bild fram när det gäller den interna debatten om kommersialisering. När till exempel Expedition Robinson lanseras sker det genom att den dåvarande nöjes­chefen går förbi regionchefen i Stockholm, direkt till planeringschefen. Efter katastrofen med den första sändningen redigerar Sam Nilsson och några medarbetare själva de följande programmen, ett helt unikt förfarande enligt Lindén. Också den interna kritiken är stark, men Nilsson försvarar produktionen och menar att en så dyrbar investering måste räddas.

Nu är hans memoarer inte bara yrkesliv, invävt berättar han också om sitt privatliv. Han får två döttrar under 1960-talet, han första hustru avlider bara 40 år gammal, några svåra år följer, han gifter om sig en andra gång, och efter skilsmässa en tredje gång. Kärlekshistorien med den tredje hustrun löper genom större delen av boken, ty henne träffar han redan som ung. Då är bägge bundna och kan inte realisera sin förälskelse, det sker först 35 år senare. Sam Nilsson är uppenbart en stor beundrare av sin konstnärshustru från New York, som i sin tur, i Nilssons tappning, tycks vara en lika stor beundrare av honom. Vi får dock aldrig närmare bekanta oss med vare sig henne eller andra familjemedlemmar, det hela stannar vid beskrivningar av utbildningar och utställningar.

Sam Nilssons yrkesaktiva liv är en värld främst befolkad av män. Under tiden i Högerpartiets tjänst finns inga kvinnliga politiker närvarande, undantaget en. I kvinnoförbundets lokaler huserar Britta Jernberg, ”ungkarl men ett rivjärn till kvinna”, som hon sägs presentera sig själv. Hon bjöd de ensamma männen emellanåt på hemlagad middag. Vad hon uträttade politiskt får vi sväva i ovisshet om. När Sam Nilsson utses till biträdande nyhetschef 1970 träffar han tv-sportens alla manliga journalister, vilka nogsamt räknas upp. Men var fanns kvinnorna, ”TV-sportens blivande skönheter”, undrar han och föresätter sig att göra något åt saken. Vad detta blir, följer han aldrig upp. En rad kvinnliga medarbetare under tv-chefsperioden nämns, men när det kommer till den innersta kretsen, maktens kärna, så är där bara män. Möjligen utgör Anna-Greta Leijon som styrelseordförande ett litet undantag, och Eva Hamilton får symbolisera att patriarkatets tid är historia.

I en tid av stora samhällsomvandlingar gör Sam Nilsson en klassresa från Bastuträsk till Norrudden, den fackföreningsgård han köper och bygger om till herrgård. Han skriver med hjärtat om barndom och ungdomstid, återberättar detaljer om den långa karriären, han dokumenterar med hjälp av andra, men det hettar aldrig till. Vi får inte tillträde till något smärtsamt. Hans SVT-historia är tyvärr för ytlig och tillrättalagd. Han frågar sig aldrig om och när minnena ljuger.

Ester Pollack är docent i journalistik, fil. dr i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet/JMK.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet