Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Filosofi & psykologi
Anna Larsson & Rickard Danell
Social Science in Context
Historical, sociological and global perspectives
Nordic Academic Press | 288 s | Isbn 9789187351044
Recensent: Ylva Hasselberg
Samhällsvetenskapens påverkan på samhället

Det svenska samhällets omvandling har inte skett utan samhällsvetenskapernas inblandning. Under välfärdsstatens uppbyggnad var det sociologiska perspektivet viktigt, under de senaste decennierna har de ekonomiska vetenskapernas synsätt dominerat.

Den vetenskapliga antologin är enligt vissa en alltför vanligt förekommande publiceringsform och enligt andra en missförstådd genre med stor betydelse för framför allt humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Jag håller med båda dessa påståenden. Genrens styrkor är också dess svagheter. Antologin låter sina författare tala om ungefärsamma sak. Den låter dem utveckla sina egna specialiteter och förkärlekar utan att behöva ta ansvar för ett övergripande narrativ. Den typiska antologin har med både kända och mer okända, både seniora och helt unga forskare. Några grottar ner sig i en liten bit verklighet som de studerar och andra kommer med synteser eller rentav en programskrift. Den goda antologin representerar en arbetande gemenskap och är ganska lik ett seminarium. Det blir diskussion och ibland konflikt, men inte babbel i Babels torn.

Den goda antologin ställer krav på sina redaktörer. Den goda antologiredaktören har tålamod och finess, egna idéer och mycket hög toleranströskel. Det sägs att styrandet av universitetsfolk är som att valla katter. Att vara redaktör för en antologi är kattvallning på högsta nivå. Antologin kräver också en särskild typ av recensent – en som inte får ont i magen av att inte allt kom med och som måste kunna spinna sin egen röda tråd och trä upp de olika uppsatserna som pärlor på denna tråd, allt efter vilken storlek, form och glans de har och efter att ha övervägt var varje pärla gör sig bäst.

Social Science in Context är ett gott exempel inom genren; det finns en övergripande problematik som håller de olika texterna samman, tankereda och höga ambitioner hos redaktörerna. Det övergripande temat kanske skulle kunna sammanfattas under rubriken ”samhällsvetenskapens samhällsroll” i historien och nuet, lokalt och globalt. Det är ett ämne som är ganska styvmoderligt behandlat inom ramen för svensk vetenskapshistorisk och vetenskapssociologisk forskning. Mycket som pågått inom dessa fält har inriktat sig på att kontextualisera och historisera naturvetenskaperna, deras praktiker, aktörer och sanningsanspråk. Vad gör man i ett laboratorium? Vad döljer sig bakom en vetenskaplig kontrovers? Hur kan man förklara uppkomsten av teorier om naturen?

Däremot har samhällsvetenskaperna, med undantag för det ideologiserade och delvis missförstådda begreppet social ingenjörskonst fått en förhållandevis blygsam andel av uppmärksamheten. Det måste uppfattas som ett problem, inte minst i förhållande till nuet. Det svenska samhällets omvandling från ett folkhem (som förvisso inte var ett gott hem för alla) till ett samhälle där människor främst uppträder som humankapital och där det centrala tycks vara att största möjliga ekonomiska effektivitet paras med minsta möjliga fusk, samt att alla kostnader och intäkter allokeras rätt, är inte en utveckling som har skett utan inblandning från samhällsvetenskapen. Tvärtom har samhällsvetenskapens omvandling under efterkrigstiden haft en hel del att göra med saken. Medan sociologi och det sociala perspektivet på människan var viktigt under välfärdsstatens uppbyggnad har de ekonomiska vetenskapernas synsätt på människan som rationell och egenintresserad dominerat stort de senaste decennierna. Av detta skäl, inte minst, vill jag ge en eloge till redaktörerna för deras initiativ att samla en inte obetydlig del av det som just nu försiggår på fältet i Sverige.

Hur ska man disponera en bok som innehåller ett flertal kortare texter, i det här fallet femton stycken? Det beror ju på vilket syfte man har med övningen, men i normalfallet är det att hålla ihop de delar av boken som ämnesmässigt befruktar varandra, samt att skapa rimliga övergångar mellan de olika delarna. Det är emellertid lättare sagt än gjort. Här har redaktörerna valt att skapa tre jämnstora block, varav det första behandlar historiska perspektiv på samhällsvetenskapen, det andra innehåller ett antal disciplinstudier skrivna av företrädare för olika samhällsvetenskaper och det tredje hålls samman av det globala perspektivet. Man hade kunnat tänka sig flera alternativ till detta, beroende på vad man vill framhäva.

Jag har lekt med tanken på att redaktörerna i stället hade valt att hålla samman de texter som är skrivna av författare som kommer från samma disciplin. Det hade varit ett annat sätt att låta mångfalden framskymta, men också det sammanhållna i en disciplins förgivettagna utgångspunkter. Problemet är väl att det hade resulterat i en bok som handlar om gränsdragningen mellan historia och sociologi – de fåtaliga bidragen som kommer från andra discipliner hade lämnats utan sammanhang. Förhållandet mellan historia och sociologi är nog så intressant, inte minst för att historieämnets ideologibyggande och centrala roll inom vetenskapen vid sekelskiftet 1900 (framför allt i förhållande till den konservativa staten) i och med demokratiseringen och sedermera välfärdsstatens framväxt övertogs av ämnet sociologi. Relationen har tidvis varit spänd, med en hel del gränsdragningsstrider. Dock, jag kan förstå beslutet att inte lyfta fram detta förhållande.

Ett mer allvarligt syftande förslag till alternativ disposition är att boken hade disponerats kronologiskt. Jag brukar inte föredra detta, men just här undrar jag om det inte hade varit på sin plats eftersom samhällsvetenskapens historia och utveckling främst är en historia om de samhällen den har verkat i och att de olika faserna i industrisamhällets historia tydligt avspeglas i texterna. Samhällsvetenskapen är varken bättre eller sämre än det samhälle den verkar i; vi har den samhällsvetenskap vi förtjänar. Här finns en historia om den liberala statens nyväckta intresse för att bilda sig en uppfattning om samhällets omvandling och att med hjälp av mer information och nya didaktiska instrument kontrollera så omvälvande rörelser som uppkomsten av en arbetarklass, vilken så småningom också fick allmän rösträtt.

Det finns också en historia om medelklassens förhållande till detta projekt. Det är fakticitetens glansdagar det är fråga om. Jonas Harvards analys av tidningsenkätens historia, Eileen Janes Yeos om kvinnornas marginalisering i den viktorianska samhällsvetenskapen, Per Wisselgrens om den tidiga samhällsvetenskapens könade publik, och Frans Lundgrens bidrag om det sociala museet som skapare av samhälls­identitet hör hemma här – men faktiskt också Henrik Chetan Aspengrens om kunskapsbildning och kunskapsanvändning i det koloniala Indien.

Här finns en historia om välfärdsstatens, dess samhällsvetenskaps och dess professioners framväxt och utveckling, som speglas såväl i Erika Knoblocks påpekanden om kulturgeografins samband med regionalpolitiken som i Anna Larssons om skolpsykologens etablering i den svenska skolan – men också, faktiskt om Adrián Groglopos analys av kärnan i beroendeskolans tänkande och i Wiebke Keims granskning av den tyska sociologins utveckling i Nazityskland. Detta är en historia om den problematiska relationen mellan kunskap och politik, under en period då både kunskap och politik var benämnda för vad de var och gränsdragningsproblemen därför blir synliga.

Slutligen finns det en historia om den postindustriella välfärdsstaten och dess vetenskapliga och ideologiska grund. Åsa Andersson berättar för oss hur idéer om åldrande förändras så att de mer betonar den framgångsrika och aktiva pensionären (som kanske inte behöver så mycket hjälp?), Katarina Kärnebro problematiserar mansforskningens framväxt som kunskapsområde, Ellen Inga Turí funderar över hur stor förändring den ökade respekten för traditionell samisk kultur egentligen utgör inom en hegemonisk samhällsvetenskap och Richard Danell berättar för oss om vetenskapens eget förhållande till oss själva i nuet (kunskapssamhället), nämligen om internationalisering av samhällsvetenskapen, mätt med bibliometriska mått. Det är en historia om förnekandet av politik till förmån för teknik, administration samt kultur och identitet, och den brygd som uppstår när man mixar teknokrati och intressegemenskap blir ibland rätt giftig.

Kanske kan detta mitt förslag uppfattas som ett återupprättande och en otillbörlig betoning av den monolit som kombinationen samhällsvetenskap och statsmakt i det västliga industrisamhället utgör. Kan så vara. Kanske uppfattas detta mitt förslag också som en smula provokativt, eftersom det skulle offra något av mångstämmigheten till förmån för en stor berättelse om framväxten av det moderna och samhällsvetenskapens roll därvidlag. Kan så vara. Jag vill inte förneka att det råder en genuin spänning mellan målet att presentera ett enhetligt helt och att dekonstruera de stora berättelserna om samhällets utveckling. Själv tycker jag att målet att med hjälp av kunskap emancipera människan måste vara det centrala både i samhällsvetenskapandet i sig och i skrivandet av samhällsvetenskapens historia. Kunskap är makt och kunskapstillväxten befordras, som min vän Thorsten Nybom en gång sa, mer av ”nähä-upplevelser” än av ”jaha-upplevelser”. Jag är inte helt övertygad om att detta kan uppnås genom det parallella upprättandet av många berättelser. Den homogena berättelsen föder sina egna kritiker, medan den polyfona – accepteras.

Varje god antologi har sin clou -- det (eller de) bidrag som präglar och färgar boken, ger den klang och kärna. I denna bok är det Raewyn Connells avslutande text ”Between periphery and metropole – Towards a polycentric social science”. Hon argumenterar för den polycentriska samhällsvetenskapen, som ett alternativ till den samhällsvetenskap som, med utgångspunkt från det urbana industrialiserade väst, återskapat och bekräftat periferin som periferi. (Jag blir aldrig riktigt klar över vilken essensen i begreppet polycentrisk samhällsvetenskap är.) Men hon gör detta genom att skriva en historia och hon förkastar alternativet att låta samhällsvetenskapen vara en mosaik, där varje minoritet och perspektiv odlar sin egen samhällsvetenskap. Detta är en återvändsgränd, som bidrar till den reflexiva sociologins fortsatta försvagning, samtidigt som nyliberalismens grundläggande ifrågasättande av existensen av det sociala fortsätter att invadera politik, ekonomi och livsvärldar. Kanske är då, fast Connell förnekar det, det universalistiska kunskapsanspråket och de stora teorierna om hur samhället fungerar, ändå att föredra?

Ylva Hasselberg är professor i ekonomisk historia och föreståndare för Centrum för teknik- och vetenskapsstudier vid Uppsala universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet