Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

6/2015

Tema: I våra kvarter – Gentrifiering och segregation i den nya staden; bostadskarriär och nya grannar. Texter om stadens utveckling.
Naturvetenskap & teknik
Karin Bojs
Min europeiska familj – De senast 54000 åren
Bonniers | 486 s | Isbn 9789100139117
Recensent: Anders Högberg
Sammanhållen och uppdaterad berättelse om förhistorien

Karin Bojs bok om de senaste 50000 åren i människans utveckling bygger till stor del på den DNA-forskning som revolutionerat vår kunskap om det förflutna. Hon är mycket uppdaterad när det gäller de senaste resultaten och även om fokus på DNA ibland snävar in berättelsen är framställningen sammanhållen och tydlig.

År 1905 var spanjoren José Bullón Lobato på jakt efter ”guano”, fladdermusspillning, för att använda som växtgödning. Med hjälp av ett rep firade han sig ner i ett 30 meter djupt hål i en fladdermusgrotta, i dag känd som Pileta-grottan. Väl där började José utforska. I ett rum stort som en mindre gymnastiksal lät han skenet från sin lampa svepa över väggarna. Ur skuggorna kom hästar, getter och tjurar målade i rött, svart och gult till liv. José insåg att han upptäckt förhistoriska grottmålningar. Han insåg också att han var den första på flera tusen år som sett dem.

När jag för några år sedan reste i Andalusien fick jag möjlighet att besöka Pileta-grottan. Jag guidades av Josés sonsons dotter Rosario Bullón Almagro. Hon har en examen i arkeologi och berättar kunnigt om grottan, målningarna och hur hennes gammelfarfars upptäckter vårdats och förvaltats i familjen genom generationer. I skenet av hennes gaslampa vandrade vi genom det vindlande grottsystemet, längre och längre in i berget. Där såg vi samma fantastiska målningar som José hade upptäckt mer än 100 år tidigare. De äldsta av dem är upp emot 20000 år gamla.

När jag läser Karin Bojs berättelser om hur hon i sin research till boken Min europeiska familj – De senaste 54000 åren besöker grottor i södra Frankrike för att titta på förhistoriska målningar väcks mina minnen från Pileta-grottan till liv. Hon sätter ord på samma fascination jag kände vid mitt grottbesök.

Människans avlägsna förflutna är startpunkten för bokens berättelser. Men det är inte de riktigt avlägsna ”hundratusentals-år-sedan” som är i fokus, utan de senaste drygt 50000 åren av människans utveckling i den del av världen vi lever i. På så sätt handlar boken om just vad titeln säger. Det är historien om hur Homo sapiens kommit att vandra till, från och över den europeiska kontinenten i olika omgångar och hur detta resulterat i åtskilliga möten mellan människor.

Karin Bojs är väl etablerad som vetenskapsjournalist. Under många år har hon varit verksam på Dagens Nyheter som en av få verksamma vetenskapsspecialiserade dagstidningsskribenten i Sverige. Boken har belönats med Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok 2015.

Historien som binder samman Min europeiska familj är ovanlig. I stället för traditionell släktforskning utifrån arkivalier utgår Bojs från sitt eget släktled där källmaterialet utgörs av DNA. Utifrån en DNA-analys där hon fått kunskap om den så kallade haplogrupp hon härstammar ifrån, skapar hon berättelsens fond där hon följer sitt genetiska släktled på moderns sida genom tid och rum. Haplogrupp är en benämning som används för att bestämma genetiska populationer och därmed grupper av individer som är genetiskt kopplade till varandra. Jag har tidigare (Respons 1/2015) diskuterat hur ny DNA-forskning för tillfället fullkomligt revolutionerar vår kunskap om människans avlägsna förflutna. Bokstavligt talat skriver resultaten om etablerade berättelser om förhistoriska skeenden. Och det sker i rasande tempo. Därför ska jag här inte upprepa mig om detta. Det räcker med att konstatera att Bojs är ordentligt påläst och noggrant redovisar de senaste forskningsresultaten.

Boken spänner över många kunskapsområden. Som läsare får man ta del av möten mellan Neandertalare och Homo sapiens, träffa istidens jägare som tog sig fram längs kuster och vattendrag norrut i nuvarande Skandinavien samt läsa om hur klimatförändringar påverkade livet för dem som levde i vår del av världen i årtusendena efter istidens slut. Resultat från forskning om hur hundar och katter blev våra mest älskade husdjur diskuteras utförligt. Läsaren får också möta den så kallade neolitiseringen, det vill säga det tidiga jordbruket med odlade sädesslag och domesticerade kreatur – från de äldsta spåren av detta i Mellanöstern till tidiga jordbruksinfluenser i nuvarande Danmark och Sverige.

Bojs beskrivning av neolitiseringens uppkomst skiljer sig från andra populärvetenskapliga (och vetenskapliga) berättelser jag har läst. Medan många tidigare beskrivit det som en enkelriktad process, relativt omedelbar i sin uppkomst, väljer Bojs att fokusera på komplexiteten i de förhistoriska skeenden som successivt över tid på olika platser ledde fram till att människor i stor utsträckning kom att bruka jorden och hålla tamboskap som den primära försörjningsformen. Hon gör det bra! Det är läsvärda berättelser om hur exempelvis vilda växter systematiskt började användas i kosten för ungefär 20000 år sedan i nuvarande Israel, om hur djur som i dag är domesticerade, till exempel gris och get, för cirka 12500 år sedan fångades in på fastlandet vid östra Medelhavskusten och fick följa med på båt till dagens Cypern, där de släpptes lösa för att som ”halvvilda” jagas vid behov. Vi får också läsa om hur jägar- och samlargrupper uppförde monument och skapade en kultplats i Göbekli Tepe i nuvarande Turkiet för cirka 12000 år sedan – ett centrum för ett vidsträckt nätverk av grupper i en tid i förändring från ett liv i rörelse till semi-bofasthet.

Bojs sammanfattar neolitiseringens begynnelse med orden ”det är viktigt att förstå att människorna aldrig hade någon långsiktig plan att uppfinna jordbruket. De löste problem som uppstod i vardagen. De prövade sig fram till metoder som fungerade. Jordbruket – den mest omvälvande förändringen i hela mänsklighetens historia – råkade hända på vägen”. Dessa ord i sin enkelhet framstår som självklarheter. Det är de inte! Det finns otaliga vetenskapliga och populärvetenskapliga studier som driver den kraftigt förenklade tesen att jordbrukets införande var något som människor målinriktat planerade. Det är därför befriande att läsa Bojs pragmatiska och stringenta hållning till den ytterst komplicerade frågan om neolitiseringens uppkomst.

När neolitiseringsprocessens utbredning i dagens Europa och Sverige beskrivs, framställs berättelsen dock mer traditionellt – som en våg av oåterkalleliga förändringar som förklaras som resultaten av snabb och omfattande immigration. Det är en realitet att genomgripande migrationsprocesser ägde rum för 7500 till 6000 år sedan. Hur dessa ska förklaras i termer av sociala och kulturella möten, förändringar och stabilitet i samhället eller teknologiska utbyten och innovationer är dock allt annat än klarlagt inom forskningen. Trots detta är många gånger den bärande förklaringsmodellen i dagens DNA-forskning som undersöker migration att folkförflyttningar orsakade samhällsförändringar. Migrationsforskare inom andra discipliner är mer noggranna med att betona en större variation av utgångspunkter som hypotetiska underlag för analyser: migration kan orsaka samhällsförändringar (människor flyttar på sig, därför förändras något), men samhällsförändringar kan också orsaka migration (något förändras, därför flyttar människor på sig). Vanligen är en interaktion av dessa båda perspektiv närmast en rimlig förklaring. DNA-analyser har gett arkeologin nya fantastiska redskap för att skapa förståelse av rörelser över tid. Men forskningen på att tolka konsekvenserna av dessa rörelser i ljuset av förhistoriska människors handlingar är ännu i sin linda. Mer forskning krävs inom detta område.

När neolitiseringen klarats av redovisar Bojs de senaste forskningsrönen om migrationer och influenser österifrån för cirka 4 800 år sedan. Här refererar hon till forskning som publicerades dagarna (!) innan hennes bok gick i tryck. Det är en imponerande drivkraft hon visar i sin strävan att vara uppdaterad. Forskningen visar att avgörande impulser kom österifrån med stor påverkan på hur samhällsstrukturen utvecklades. Dessa resultat ansluter väl till vad flera skandinaviska forskare kommit fram till sedan tidigare. I några avslutande kapitel redovisas forskningsresultat som knyter an till bronsåldern, järnåldern och historisk tid. Jag kan förstå Bojs vilja att låta berättelsen löpa oavbruten från avlägsen stenålder in i vår tid. Texten blir här dock summarisk i jämförelse med tidigare kapitel.

Bojs är generellt varsam och precis med språket. Men inte alltid. Varför kallas exempelvis neandertalare för troll? Att ”trollifiera” neandertalare till fula, grova och obehagliga ”omänniskor” har en vetenskapshistorisk tradition som sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet, då det första neandertalfossilet identifierades i Neandertaldalen i Tyskland. I den tidens debatt kämpade vetenskap och religion om vad människans skapelseberättelse skulle vila på – tro eller empiri. När fossilen från Neandertal presenterades som en förhistorisk människa i många avseende lik oss, kontrade andra med att primitivisera. Nidbilden av grottmänniskan var född. Troll är en stilistiskt talande metafor, men i min smak inte lämplig.

”De första européerna” är en annan vansklig terminologi. Den antyder implicit att det fanns européer för mer än 40000 år sedan. Så är det inte. Europa fanns inte som namn eller begrepp i dåtidens världsuppfattning. Inte ens kontinenten, det vill säga själva marken de gick på, var då som den är i dag. Berg har vittrat, floder ändrat sina lopp, sjöar uppstått eller torkat ut, kustlinjer förändrats, landområden bildats eller försvunnit. Att benämna människor då som européer saknar vetenskaplig förankring. Det är en onödig begreppsanvändning. Inom fältet teoretisk tolkande arkeologi finns mycket forskning som visar på det olämpliga i benämningar som dessa. Alternativ har presenterats. Bojs behandlar problematiska frågor i ett slutkapitel, men slarvar stundtals med terminologin. Det är märkligt då hon mestadels har stenkoll på begreppen.

I sökandet efter släktskap långt tillbaka i tiden väcker boken existentiella frågor som har intresse för fler än de som delar Bojs haplogrupp. Är min släkt mina gener eller mina relationer? Frågar man någon slumpvist utvald på gatan skulle nog det spontana svaret vara både och. Frågar man antropologer specialiserade på forskning om hur släktskap kan förstås bortom ett västerländskt modernt tankemönster, skulle de svara att släktskap ytterst sällan är kopplat till biologi. I stället baseras släktskapsrelationer (inom forskningen ofta benämnt som kinship) på komplexa sociala överenskommelser, till exempel mytologier, tabun, traditioner, lojaliteter, minnen och samförstånd. Dessa överenskommelser definierar vad som förenar människor utifrån betydligt fler variabler än gener som förenas vid samlag. Samtidigt får genetiskt släktskap och släktskapets genetik allt större betydelse i vår del av världen, i exempelvis diskussioner om lagstiftning som avser att reglera selektiva aborter eller rättigheter och skyldigheter baserade på genetiskt släktskap. På så sätt är Bojs perspektiv ett viktigt samtidsdokument och en angelägen samtidsdiskussion.

Karin Bojs bok är väl förankrad i de absolut senaste resultaten från det synnerligen avancerade fältet som undersöker förhistoriskt och levande DNA. Hon har på ett beundransvärt sätt lyckats skapa en sammanhållen, intressant och tydlig berättelse om människans förhistoria utifrån denna forskning. Samtidigt begränsar hennes DNA-fokus emellanåt berättelsen. Ibland är det gener som verkar röra på sig, inte människor. Detta är inte Bojs ensam om. Hon delar denna begränsning med många av de forskare hon refererar till. Forskningen är ny. Den håller på att mogna i hur dessa resultat ska tolkas i form av mänskliga möten. Detta redovisar Bojs med all önskvärd tydlighet. Det är ingen enkel uppgift hon tagit sig an när hon bestämde sig för att skriva om denna forskning. Hon har lyckats bra. Att läsa boken ger stor behållning!

Anders Högberg är arkeolog vid Linnéuniversitetet.

– Publ. i Respons 6/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet