Filosofi & psykologi

Schizofrenografi som skapar ordning i kaos

Samlade schizofrenier – Essäer
Esmé Weijun Wang

Daidalos
295 sidor
ISBN 9789171735874

| Respons 5/2020 | 12 min läsning

Efter många år med psykiatrisk behandling fick Esmé Weijun Wang diagnosen schizoaffektivt syndrom. I sin självbiografiska essäsamling ger Wang röst åt en grupp som ofta fråntas rätten att tala för sig själva och bli tagna på allvar. Hon påminner om att schizofrena tillstånd varken är enhetliga eller tillräckligt undersökta och förstådda.

Esmé Weijun Wang. Foto Jacquelyn Tierney

Schizofreni, och i ännu högre grad den ovanliga diagnosen schizoaffektivt syndrom, är litterärt underutforskade psykiatriska tillstånd. Nog förekommer skönlitterära skildringar av psykos: Beate Grimsruds En dåre fri är bara ett uppmärksammat exempel. Men det är något med tillståndets psykiska verkningar som gör det till ett oväntat ämne för essäistik. Psykosen river isär logos – ord(ning)en – och låter sig därför inte så lätt tvingas in i textens räta led av fullständiga meningar. Esmé Weijun Wang skapar detta till trots mer ordning än kaos i sin schizofrenografi, som denna självbiografiska essäsamling skulle kunna kallas. 

Ångest och melankoli, liksom mani eller självsvält, är tillstånd som har skildrats av – och ibland sägs vara särskilt vanliga hos – författare. Att de schizofrena diagnoserna hamnat i litterär skugga hänger nog samman med att de präglas av ett psykiskt lidande som är svårt att omformulera i positiva termer och göra sig en identitet av. Det går att skriva fram ADHD som en evolutionär (anti-)hjältehistoria, eller att tolka den autistiska blicken som överbegåvat fri från sociala konventioner. Melankolikern har en särskild känslighet och manikern en exceptionell skaparkraft. Det vi associerar med schizofreni däremot är ren och skär galenskap eller till och med den paranoida mördaren bortom räddning. Det finns fler felaktiga föreställningar om schizofrena, som att de skulle ha en personlighetsklyvning. Och det är få som ens har hört talas om vad schizoaffektivt syndrom innebär. Wang, som själv efter många år med psykiatrisk behandling fick den diagnosen, skämtar om att det är ”vad man får om manodepressivitet skulle para sig med schizofreni och få en riktigt störig unge”. Själv har hon den bipolära varianten, som innebär att hon får skov av depression och mani med olika former av psykotiska inslag. Att detta är en störig unge som gör livet osedvanligt svårt framgår tydligt. 

Trots stigmat beskriver Wang den trygghet diagnosens ram erbjuder och att det kan ge tröst att veta att andra har lidit på liknande sätt. Samtidigt beskriver hon definitionen i ”psykiatribibeln” Diagnostic and Statistical Manual of mental disorder (DSM) som att ”vakuumförpacka de kladdiga detaljerna i en tättslutande objektivitet tills orden förlorar sin färg”. Trots att manualen ger sken av vetenskaplighet med sin sifferprydda systematik av diagnoskluster och underkategorier, är diagnoser inget annat än grupperingar av symptom. Och som Wang påpekar är de knappast rena och entydiga. Det är alltså osedvanligt långt mellan den kliniska blicken och den levda psykotiska verkligheten. Ofta lyckas Wang verkligen skänka färg och subjektiv prägel åt de tillstånd hon skildrar och när hon levandegör dem som bäst blir erfarenheterna begripliga även för någon som aldrig upplevt psykos. En essä innehåller scener från ett hotellrum där den namnlösa fasan börjar härja fritt. ”Jag började samla handdukar. Känslan av att verkligheten var begriplig hotade att överge mig. Snart var allting inom mig ett svart hål och den där döda stjärnan försökte suga åt sig varje uns, varje tillstymmelse till mening; den rev och slet i världens konturer.” Hon täcker över alla speglar, eftersom åsynen av det egna ansiktet är skrämmande, och stänger in sig i en liten mörk garderob för att få lugn. Sådana scener dröjer sig kvar.

Eftersom de schizofrena diagnoserna står lägst i rang bland psykiska åkommor vet hon också att kampen för att bemästra normaliteten är avgörande.

Samtidigt är det en svår balansgång Wang givit sig in på – att skildra dessa tillstånd bortom vår vanliga verklighetslogik så att läsaren förstår och samtidigt vara psykosens uppluckring av associationerna trogen. Ibland blir essäförfattarens blick för klar, till exempel i de mer resonerande partierna där hon stannar vid att beskriva snarare än gestalta. Det som då blir tydligast åskådliggjort genom det raka och sansade språket, är den paradox och ständiga balansakt som det innebär att vara högfungerande med schizoaffektivt syndrom. Esmé Weijun Wang har gått på Yale – ett av USA:s mest prestigefulla universitet. Hon är gift sedan 16 år och framgångsrik författare. Hon vet hur man klär och sminkar sig elegant och hur man framstår som välordnad. Eftersom de schizofrena diagnoserna står lägst i rang bland psykiska åkommor vet hon också att kampen för att bemästra normaliteten är avgörande. Genom hela livet har Wang behövt kämpa för att bli trodd och tagen på allvar, både när det har gällt att få slutföra sina studier och att slippa vårdas mot sin vilja. Många är kamperna hon förlorat och boken skildrar en svårbemästrad tillvaro. Men i den mån Wang gestaltar ett slagfält mellan en psykotisk och en högfungerande verklighet, går den senare ofta segrande ur striden: 

Så länge jag inte är katatonisk har jag alltid rött läppstift och foundation från Chanel. Mitt hår är alltid kort och platinablont. Jag bär alltid ögonfransextensions. Det kan gå månader utan att jag duschar, men jag ser aldrig ovårdad ut. Mina vänner ber mig om moderåd.

Konstnären Anna Odell blev rikskänd i Sverige när hon som del av ett konstprojekt iscensatte ett psykotiskt skov i syfte att bli tvångsintagen på psykiatrisk avdelning. Meningarna gick isär om det etiskt försvarbara i att spela galen, trots att detta var en scen konstnären själv redan erfarit ”på riktigt”. Särskilt upprörda var de företrädare för psykiatrin som sällan blir vare sig duperade eller kritiskt granskade för de tvångsåtgärder de anser nödvändiga. Både Odell och Wang lyfter detta känsliga och svåra ämne: den psykotiska erfarenheten och det våld som använts mot dem. Wang skriver: ”Nästan allt en psykpatient säger bemöts med misstro, men ’jag är galen’ är undantaget som bekräftar regeln”. Med en lakonisk humor fångar hon hur den som en gång avfärdats som otillräknelig misstänkliggörs i alla sammanhang, inte minst när det gäller det egna måendet. ”Bristande sjukdomsinsikt” får hon därför läsa i sin journal när hon en gång påstått att hon mådde relativt bra. 

Tvångsvård rättfärdigas för personer som motsätter sig vård, exempelvis medicinering, med att de annars kan utgöra en fara för sig själva eller andra. Men det som sällan diskuteras är hur traumatiserande detta våld är, även i de fall då det kan anses berättigat. En person med vanföreställningar eller hallucinationer förlorar rätten att avgöra sitt eget bästa, men hennes känsloliv är fortfarande lika sant och verkligt som någon annans. Och skräcken i att brottas ner, bindas fast och tvångsinjiceras är fruktansvärd, särskilt för någon som där och då är övertygad om att denna brutala behandling är ämnad att skada henne. Wang anser att inget av de tre tillfällen när hon tvångsvårdats varit till nytta, utan att de är bland de värsta trauman hon utsatts för. Med detta i åtanke bör tröskeln för att tvinga någon till vård vara så hög det bara går, och riskerna med de nya trauman som tillfogas en redan skör person måste alltid tas på största allvar. 

Det har lanserats försök att öka psykiatriska patienters självbestämmande runtom i Sverige genom att låta dem själva få välja när de ska läggas in på avdelning. I Finland finns framgångsrika exempel på vård av nyinsjuknade i psykos, som bygger på dialog och samarbete mellan patienten, de närmast anhöriga och vårdpersonal. Genom tidiga psykoterapeutiska insatser och anpassningar av den nära miljön, minskar behovet av inläggning och medicinering och studier tyder på att dessa patienter har en bättre prognos, både när det gäller tillfrisknande, förmågan att återgå i sysselsättning och att klara sig utan den antipsykotiska medicin som ofta ger starka biverkningar. 

Vilken blir skillnaden om psykosen betraktas som något meningsfullt och användbart, snarare än en obegriplig sjukdom?

I kretsar som är kritiska till psykofarmaka, eller bland folk som av olika skäl misstror den västerländska medicinen, brukar andra kulturers förståelser av psykotiska tillstånd lyftas fram som positiva exempel. För Wang, vars föräldrar emigrerade till USA från Taiwan, finns den kinesiska folktron som en närliggande kontrast. När Wang börjar höra röster menar modern att det kan betraktas som en andlig förmåga snarare än sjukdom, och att det är ingenting att vara rädd för, eftersom många gör karriärer av att vara ”själaläsare”. Vilken blir skillnaden om psykosen betraktas som något meningsfullt och användbart, snarare än en obegriplig sjukdom? Den skolmedicinska behandlingen av psykos har inte gjort människor friskare, i stället har den bidragit till att göra tillstånden kroniska, menar bland andra vetenskapsjournalisten Robert Whitaker i boken Pillerparadoxen. 

Men behöver vi sträcka oss så långt som att tro att hallucinationerna är meddelanden från en andevärld för att symptomen ska framstå som mindre skrämmande? Wang visar att både folktro och alternativmedicin lockar personer som henne själv, som gång på gång blivit svikna av en konventionell vård som erbjuder vare sig förklaring eller lösning. Samtidigt avfärdar hon läkaren som vill se det schizoaffektiva syndromet som följden av ett komplext trauma, vilket för Wang är samma sak som att säga att hon inbillar sig alltihop. Läkaren föreslår psykoanalys som behandling, men Wang förefaller skeptisk. Det är intressant att valet för henne står mellan den medicinska begreppsapparaten, med genetiska förklaringar gränsande till determinism, och en alternativmedicin som i stället ser en kronisk borreliainfektion eller bräckliga energifält som orsak och pilgrimsresor som lösning. Och jag tänker att det är talande för en samtid som vill ha entydiga svar på komplexa frågor, som förkastar subjektiva upplevelser som orsak eftersom de förknippas med skuld och eget ansvar. Det som är reaktioner på mellanmänskliga relationer och trauman kan inte observeras som fysiska avvikelser, och avfärdas därför som ”inbillning”. Just de psykotiska tillstånden betraktas som särskilt medicinska, då symptomen ofta är så uppenbart avvikande och spektakulära. Men utifrån en psykologisk horisont är de inte för den sakens skull omöjliga att förstå och behandla. Och även om man utifrån denna tolkningsram inte ser dem som andliga förmågor, är de ändå meningsbärande och kan infogas i en berättelse om livet som är mindre skrämmande och mer begriplig. 

Wang letar essäerna igenom efter nycklar för att låsa upp schizofreniernas gåtor. Hon söker än bland biologiska forskare och genmarkörer, än hos astrologer och mystiker, än bland uppmärksammade mord på eller av schizofrena individer. Hon söker i böcker, i filmer och i medicinhistorien. Men framför allt använder hon sig själv, sitt liv och sina erfarenheter för att tränga djupare in i gåtans väsen. Återkommande i den levda erfarenheten av psykos är en uppluckring av de associationer som håller världen på plats och gör den sansad och begriplig. I vissa fall kan förändringen beskrivas som ett gränstillstånd och en öppenhet för känslomässig suggestion. Wang avråds från att gå på bio eller att läsa skönlitteratur när hon befinner sig i ett psykotiskt skov. De känslomässiga intrycken blir helt enkelt för starka och hon kan inte längre skilja mellan fiktionens verklighet och sin egen. Det är som om förmågan till lek och inlevelse, som all konst appellerar till och förutsätter, är för känsligt inställd. Skillnaden mellan det yttre och det inre kollapsar. 

I vissa fall kan förändringen beskrivas som ett gränstillstånd och en öppenhet för känslomässig suggestion. Wang avråds från att gå på bio eller att läsa skönlitteratur när hon befinner sig i ett psykotiskt skov.

Splittringen är oftast skrämmande och förvirrande, och helt andra samband än de vanliga träder fram för att hålla ihop upplevelsen av verkligheten. Att åsynen av en nära anhörigs ansikte inte längre väcker känslor är plågsamt och svårbegripligt. Slutsatsen kan bli att de anhöriga har blivit ersatta av dubbelgångare, känt som Capgras syndrom. Eller den kanske ännu mer upprörande föreställningen att man själv är död, för då har det känslomässiga bandet till omgivningen upphört. Författaren har erfarit båda tillstånden, och för läsaren är det ibland svårt att ta in att någon med Wangs språkliga klarhet kan ha upplevelser så fjärran från vardagslogiken. 

Esmé Weijun Wang ger röst åt en grupp som ofta fråntas rätten att tala för sig själva och bli tagna på allvar. Essäerna påminner om att schizofrena tillstånd varken är enhetliga eller tillräckligt undersökta och förstådda. Genom blandningen av personliga erfarenheter, insiktsfulla analyser och kulturell beläsenhet utmanar författaren våra föreställningar om hur det kan vara att leva med allvarlig psykisk sjukdom. Essäernas bibehållna logos visar även på spänningen mellan att beskriva och gestalta psykos, och vilket uppbådande av normalitetens röst som behövs för att man ska bli tagen på allvar.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark