Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Jarl Torbacke
Konsten att tämja drakar
Profession och profiler i svensk press
Carlssons | 323 s | Isbn 9789173314992
Recensent: Torsten Thurén
Senaste nytt från läggen

Barbro Alving, signaturen Bang, var inte intresserad av sport. Ändå var det genom idrotten som hon fick sitt genombrott som journalist. Som 25-åring skickades hon av Dagens Nyheter till olympiaden i Berlin för att komplettera de professionella sportjournalisterna med en version som även icke idrottsbitna kunde läsa. Bang bröt ogenerat mot konventionen att en professionell journalist ska kunna sitt ämne. Och det var just därför att hon stod utanför idrottsvärlden som hon såg vad andra inte såg och reagerade för det andra inte brydde sig om. Pressforskaren Jarl Torbacke berättar om Bang som idrottsjournalist i Konsten att tämja drakar. Profession och profiler i svensk press, en samling presshistoriska studier från närmare fem decennier.

En annan av Torbackes profiler förefaller vara Bangs raka motsats - Gunnar Franzén. När Bang var hänsynslöst personlig satte Franzén sin ära i balanserad saklighet. Bang gjorde sin karriär inom storstadspressen medan Franzen var fast rotad i sin hemstad Växsjö. Han verkade i sammanlagt 77 år på Smålandsposten, ett världsrekord som har registrerats i Guiness rekordbok. Mellan år 1934 och 1966 var han tidningens chefredaktör. Om Bang kunde göra en poäng av sin okunnighet byggde Franzén på gedigna kunskaper. Smålandsposten var en bygdens tidning, en familje- och förströelsetidning. Men Franzén lyckades etablera sig som utrikespolitisk expert, och hans utrikeskrönikor uppmärksammades över hela landet. Han skrev sin första krönika 1911 om Italiens erövring av Libyen och sin sista 1983, en månad före sin död vid 91 års ålder.

Andra världskriget var Franzens storhetstid, men han uppmärksammades inte som Torgny Segerstedt, Ture Nerman eller Johannes Wickman för sin kritik av nazismen eller av regeringens undfallenhet mot Hitler. Tvärtom, Smålandsposten var synnerligen lojal mot samlingsregeringen och höll sig snällt inom de ramar för pressfriheten som den drog upp. Det var den sakliga och opartiska tonen och de imponerande kunskaperna som gjorde tidningen intressant. Men opartiskheten gick kanske för långt? Franzén har blivit beskylld för nazistiska böjelser. Torbacke frikänner honom dock i bestämda ordalag: Franzén var en lojal företrädare för dåvarande högerpartiet som klart hade tagit avstånd från nazismen.

 De olika uppsatserna är publicerade ”på tämligen undanskymda ställen”, vilket innebär allt från Sörmlandsbygden till Historisk Tidskrift och diverse festskrifter. Ämnena är också varierande, ibland udda. Torbacke uppmärksammar aspekter på svensk press som nog är okända för de flesta. Man föreställer sig gärna att stiftstidningar från 1700-talet är något av det tråkigaste man kan tänka sig. Men Torbacke visar att stiftstidningarna under det gustavianska enväldet kunde fungera som pionjärer för nyhetsjournalistiken. Flera av dem gick innehållsmässigt utanför det kyrkliga området och innehållet var i vissa fall både rikt och varierat. I och med tryckfrihetsförordningen 1810, då en rad nya tidningar grundades, förlorade stiftstidningarna sin betydelse som nyhetsorgan och så småningom lades de flesta ner.

Tidningen Anmärkaren framträdde redan på 1810-talet som en pionjär inom kriminaljournalistiken. I ”Värmdömålet” 1819 grep tidningen in och påverkade utgången av ett rättsfall. Det handlade om ett mord där en dräng, Petter Andersson, hade mördat sin husbonde och dennes hustru. Andersson påstod att även hans föräldrar och bror var medskyldiga. Alla erkände, men det skedde efter förhör under brutala former. Anmärkaren behandlade saken i artiklar som står sig än i dag som ett stycke levande journalistik, anser Torbacke. Resultatet blev att Petter Andersson erkände sig ensam skyldig till morden och att föräldrarna och brodern frikändes. Värmdömålet har betraktats en milstolpe i den svenska pressens utveckling. De översvallande omdömena har visserligen vid närmare granskning visat sig vara överdrivna, men det var ändå en anmärkningsvärd episod i den svenska pressens historia.

Mycket i Konsten att tämja drakar har mest intresse för de specialintresserade. Och skildringen av Banan-Bladet, en tidning som på 1920-talet propagerade för konsumtion av bananer, är ren kuriosa. Men många av bokens uppsatser ger aspekter på den svenska pressen som har ett givet allmänintresse.

Torsten Thurén är högskolelektor vid institutionen för journalistik och kommunikation vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet