Föregående

nummer

Onsdag 23 augusti 2017

1/2012

Tema: Forskare konkurrerar på en konstgjord marknad och anpassar sig till teknokraternas krav i stället för att söka sanningen.
Historia
Alex Kershaw
Raoul Wallenbergs sista dagar
Natur & Kultur | 270 s | Isbn 9789127131019
Recensent: Paul A. Levine
Sensationalistisk och illa underbyggd bok om Raoul Wallenberg

I år är det hundra år sedan Raoul Wallenberg föddes och det kommer att firas världen över. Tyvärr har många svårt att ta till sig den historievetenskapliga forskningen på området. Det gäller också Alex Kershaw, vars bok upprepar sedan länge vederlagda klichéer.

I augusti 2012 kommer individer, institutioner och även en del regeringar runt om i världen att hugfästa – kanske bättre fira – hundraårsminnet av Raoul Gustaf Wallenbergs födelse. Han är en av de få äkta hjältarna som träder fram ur Förintelsens aska – det nazistiska Tysklands försök att förinta den europeiska judenheten under andra världskriget. Med anledning av detta kan vi räkna med att det kommer att publiceras många böcker, både ”populära” och vetenskapliga på olika språk, tidningsartiklar, föredrag, seminarier och utställningar om Sveriges mest berömda personlighet i det tjugonde århundradet. Den svenska regeringen har utnämnt 2012 till Wallenbergåret, med olika aktiviteter organiserade av Utrikesdepartementet och andra regeringsanknutna institutioner. Dessa insatser kommer att belysa Wallensbergs liv och agerande under Förintelsen – men även hans nutida betydelse. Frågor om det fortgående sökandet efter den slutgiltiga sanningen om Wallenbergs fasttagande och öde i Stalins Ryssland kommer att spela en framträdande roll.

Tyvärr finns det tecken som tyder på att en del, men inte alla, av dessa aktiviteter kommer att upprepa de misstag och svagheter i beskrivningen och analysen som präglade vad som kan kallas den ”första vågen” av intresse för Wallenbergs insatser. Det kom i början av 1980-talet flera böcker, i huvudsak på engelska, som till synes återgav Wallenbergs verksamhet i Budapest. Enligt min mening var de emellertid ofta vilseledande – om man på ett trovärdigt sätt vill beskriva hans verksamhet där – då de ägnade alltför stor uppmärksamhet åt vad som hände efter 1945. Trovärdiga uppgifter om Wallenbergs sovjetiska fångenskap och troliga död är knapphändiga och svåra att tolka. Hursomhelst är det viktigt att påpeka, som jag gjort i annat sammanhang, att Wallenberg är viktig för oss i dag, inte för det sätt på vilket han gick under, utan för de handlingar och val han gjorde när han kämpade för andras liv.

Dessa tidiga utgåvor, liksom de flesta som kom senare, var i hög grad problematiska både från ett källkritiskt perspektiv och på grund av deras hagiografiska karaktär. De byggde på ett okritiskt accepterande av uttalanden och intervjuer med överlevare och inte på ett mera tydligt sätt på den svenska diplomatiska rapporteringen från Budapest.

Den helgonliknande bilden av Wallenbergs personliga och diplomatiska reaktioner på folkmordet 1944 blev en avgörande orsak till att det uppstod en starkt snedvriden bild av händelserna i Budapest och varför de blev som de blev. Lika problematiskt var att de starkt överdrev hans faktiska betydelse som en gestalt i Förintelsens historia. Vad som också är av vikt är att dessa hagiografier, med sina monotona upprepningar av de vanligaste myterna och överdrifterna, underminerade en mera trovärdig och sakligt underbyggd förståelse av Wallenbergs verkliga symboliska och moraliska betydelse och vad som antogs ha varit Wallenbergs och andra svenska diplomaters humanitära aktiviteter i Budapest under krigets näst sista år. Inför hundraårsminnet skyndar sig nu författare och förläggare att få ut sina böcker på marknaden. I denna ”andra våg” ingår Alex Kershaw, en Oxfordutbildad författare, med boken Raoul Wallenbergs sista dagar. Kershaw är författare till ett flertal böcker om andra världskriget, men hans inträde på Förintelseforskningens område kan inte betraktas som annat än ett misslyckande. Det är, tror jag, rimligt att säga att de flesta recensenter söker finna något (vad som helst?) positivt om en publikation i vetskap om den tid och arbete som varje fullbordat manuskript innebär. I detta fall är det emellertid en svår, för att inte säga omöjlig uppgift. På nästan varje område är denna amatörmässiga bok fylld av föråldrade klichéer om Wallenberg och om Förintelsen och öppen för skarp kritik.

Den bidrar inte till vår kunskap om Wallenberg eller den historiska kontext som han befann sig i, den är fylld med tröttsamma upprepningar av några av de mest notoriska exemplen på den snedvridna hagiografi som karaktäriserade den ”första vågen”. Boken saknar helt originalitet, är skriven i en tungfotad stil (först utgiven i USA och Storbritannien 2010 under olika titlar och omslag, som båda har en speciell och negativ hagiografisk betydelse) och vilar nästan helt och hållet på sedan länge föråldrade andrahandskällor – det vill säga de publikationer som utgjorde huvudkällorna för den ”första vågen”, men som i dag är fullständigt otillräckliga som empiriskt och begreppsligt underlag för att förklara en fascinerande, fängslande och viktig (men dock ej central) episod i Förintelsens historia.

Vi kan börja med den svenska titeln. Endast cirka 90 av 214 sidor handlar i själva verket om Wallenberg och av dessa ännu färre om hans “sista dagar” som tillfälligt förordnad svensk diplomat i Budapest. Kershaws inledningskapitel om den ökända Wannsee-konferensen (man frågar sig vad detta klichérartade kapitel har att göra med Wallenbergs ”sista dagar” i Budapest?) tycks vara hämtat från någon film om konferensen som han har sett, snarare än att spegla de viktiga studier om konferensen och dess deltagare som historiker som Eberhard Jäckel, Mark Roseman och David Cesarini levererat. De två sistnämnda tycks författaren, fastän de citeras, därtill inte ha förstått. Kershaw är emellertid inte ensam att tro – som folk i allmänhet ännu gör – att konferensen var det tillfälle när ”beslutet” att mörda den europeiska judenheten togs. Denna föreställning har avvisats som inkorrekt, något de flesta Förintelsehistoriker numera ansluter sig till. Detta faktum tycks okänt för författaren. Beslutet att mörda de europeiska judarna kan endast ha fattats av Hitler personligen, och han var självklart inte närvarande vid Wannsee-konferensen. Vidare föreligger en nästan total övertygelse bland Förintelsehistoriker att Hitler fattade detta beslut före mötet i januari 1942, även om åsikterna fortfarande skiljer sig om tidpunkten, när Hitler faktiskt fattade detta beslut och förmedlade det till sina närmaste paladiner för genomförande. I själva verket var konferensen i första hand en möjlighet för Heydrich att hävda sin ledande roll när det gällde koordineringen av Hitlers antijudiska krig.

Problemen fortsätter, som exempelvis i kapitel 12, ”Middag med Eichmann”. Kershaw noterar undertecknads och två andra historikers avfärdande av den svenske diplomaten Lars Bergs ”relation” av Wallenbergs ofta refererade möte med Eichmann; det finns faktiskt inga bevis för att detta möte ägde rum, annat än Bergs bok. Detta hindrar inte författaren att forsa fram i full fart med omfattande och osannolika dialoger mellan den unge svenske diplomaten och Eichmann, den arketypiska ”skrivbordsmördaren”. Att ta upp denna ”överläggning” och ändå vara medveten om de vetenskapliga historikernas kritiska avvisande av denna händelse kan endast förklaras av författarens önskan att med detta möte visa hur ”det goda möter ondskan, och det goda vinner!” Detta avsnitt, liksom så många andra som stöder sig på Bergs fantasi, präglas av ren sensationslystnad.

Författaren uppger inte om han läser eller förstår svenska; litteraturförteckningen innehåller flera titlar och citerar dokument som endast föreligger på svenska, men han nämner inte någon forskningsassistent som hjälpt honom med språket. Det är betecknande att han inte citerar den utgivna dokumentsamlingen med delar av Wallenbergs korrespondens, ”Raoul Wallenberg in Documents”, trots att varje dokument i denna viktiga samling är översatt till engelska. Än mer flagrant är följande: trots att Kershaw citerar svenska dokument som finns i Riksarkivet, finns det inte några tecken som tyder på att han beställt fram dessa dokument. Vidare tycks han tro att Riksarkivets Wallenbergsamling finns i Uppsala och inte i Stockholm! Lika genant är att författaren citerar Guinness Book of World Records när han diskuterar antalet personer som räddats single-handedly av Wallenberg.

Den enda egna forskning som Kershaw tycks ha gjort är att han intervjuat en handfull överlevare från Budapest, av vilka de flesta redan ofta citerats i den ”första vågen” av publikationer. Liksom de flesta icke-experter på Förintelsehistoriens område tillmäter författaren dessa vittnesmål stort ”historiskt” värde, utan att visa någon medvetenhet om de många källkritiska problem som är förknippade med denna typ av vittnesmål från överlevare, vilket de senaste årtiondenas forskning visat. Kershaw citerar sina intervjuer på ett helt okritiskt sätt och tillmäter minnesbilder, som nu är sextio år gamla, fullständigt empiriskt värde och precision.

Tyvärr kan denna bok knappast kallas för en ”historisk framställning” om Wallenberg eller om Budapest och vad som hände senare. Man måste fråga sig varför författaren över huvud taget gjort sig mödan att lyfta fram den ena klichén efter den andra från dessa otillförlitliga publikationer. Man undrar också varför flera välrenommerade förlag har valt att ge ut och marknadsföra denna bok. Den är varken värdig sitt ämne eller speglar på något sätt den nuvarande Förintelseforskningens resultat.

Som Förintelseforskare känner jag inte någon sympati med de illasinnade författare som talar om ”the Holocaust Industry”. Kershaw och hans förläggare kan knappast anklagas för att vara de första som försöker exploatera ett visst ämne eller en berömd personlighet. Även om det är trist att säga, står det helt klart för denne recensent – och det bekräftas vid läsningen av Kershaws tack i inledningen – vad denna bok egentligen handlar om. I stället för att räkna upp de arkiv han besökt eller förklara på vad sätt hans bok kan tänkas bidra till vår förståelse av Wallenberg, eller nämna kvalificerade historiker som läst manuskriptet, tackar han dem som varit inblandade i bokens utgivning, inklusive hans “lysande” marknadsförare! Författaren har gjort Wallenbergs historiska betydelse och moraliska innebörd en otjänst och förolämpat de potentiella läsarna. Natur & Kultur har anledning känna en betydande skam om denna oprofessionella bok är detta välrenommerade förlags främsta bidrag till Sveriges Wallenbergår.

Paul A. Levine är docent i historia vid Uppsala universitet. Översättning Alf W. Johansson

– Publ. i Respons 1/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet