Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Politik & samhälle
Joakim Palmkvist
Äventyr i Svenssonland – Seriemördaren Peter Mangs
Bonniers | 342 s | Isbn 9789100145682
Recensent: Björn Elmbrant
Seriemördaren mangs avslöjar något viktigt om vår samtid

Seriemördaren Peter Mangs behandlas i två aktuella böcker, vilka båda visar att Mangs inte kan avfärdas som en galning. Hans gärningar säger något väsentligt om vårt samhälle. Kriminalreportern Joakim Palmkvist visar inte minst hur polisen misslyckades med att särskilja Mangs dåd från gängkriminalitet eftersom de hade en oklar föreställning om den samtida rasismen. Denna bild förstärks av religionshistorikern Mattias Gardells bok som dokumenterar Mangs rasistiska motiv. Båda böckerna väcker frågan om den svenska polisen har kompetens att utreda brott av detta slag.

De avskyvärda terrordåden i Paris, Köpenhamn och nu senast Bryssel har ibland beskrivits som något annorlunda och främmande för den västliga kulturen, därför att gärningsmännen är muslimska jihadister. Man ska emellertid inte glömma att terrorismen har en lång historia i Europa, av IRA på Nordirland, ETA i Spanien, Baader -Meinhof i Tyskland, Röda brigaderna i Italien och de terrorhandlingar som föregick Balkankriget. Oberoende av hur de rubricerar sig själva, har de flesta terrorister, från IS-krigarna i Bryssel till Oklahomabombaren i USA och Anders Behring Breivik i Norge, haft likartade syften. De vill väcka oro, försöka destabilisera samhällena där dåden utförs och att ställa olika befolkningsgrupper mot varandra.

Och går vi längre tillbaka i tiden, kan man säga att nazismen i Tyskland under tiden fram till att Hitler gavs regeringsmakten också fungerar som ett slags terroristgrupp, som i nära samspel med kommunistisk milis ägnar sig åt överfall och annat gatuvåld, som skapar en djup osäkerhet om vart samhället är på väg.

Sedan Hitler 1933 installerats som rikskansler och en ändlös rad av människor paraderar framför regeringskansliet för att hylla honom, håller hans förtrogne Joseph Goebbels ett radiotal. En nyckelmening i talet är att nazisternas främste propagandist förklarar att 1789 nu tagit slut. 1789, det är franska revolutionen, med frihet, jämlikhet och broderskap. Men det är också en symbol för upplysningstidens tro på förnuft och rationalitet, som Goebbels menar att man nu dessbättre ska överge. I stället för rationalitet lyfter nazismen fram starka, primitiva känslor – rasism, nationalism, revanschism, kvinnoförakt, beundran för våld och ledarkult.

Nu, efter några efterkrigsdecennier av upplysning och utveckling, har pendeln svängt tillbaka. Vi möter åter en våg av irrationalitet. Etiketterna kan skilja sig åt, men för dåtidens nazister och för nutidens extremkonservativa eller jihadister, tycks människosynen ha förbluffande många beröringspunkter: den öppna eller smygande rasismen, idén att man är en utvald hjälte och ska kunna offra sig för högre mål, kvinnoföraktet, hatet mot radikal kultur och upplysning, inte minst viljan att försöka övertyga oss om att vi aldrig ska kunna leva tillsammans i fred och frihet med ”dom andra”.

Det offentliga samtalet har även i vår länge rätt fredliga avkrok på bara några år fått en ny klangbotten. Tidigare oacceptabla vandringslegender och rena osanningar har fått spridning och växlas alltmer ut i hatbrott, attacker mot synagogor och moskéer, nerbrända asylboenden, men också i att folkvalda och journalister mordhotas på nätet.

Ett exempel på den här typen av brott är den rasistiske serieskytten Peter Mangs, som under sju år på kvällstid cyklade runt i Malmö och sköt ner slumpvis utvalda offer med icke-nordiskt utseende eller mörk hudfärg som kom i hans väg, innan han greps 2010 och dömdes till livstid.

Det finns flera olika sätt att betrakta fenomenet Peter Mangs. Ett är att vifta undan honom som en galning. För passionerade anhängare av den liberala demokratin, som stundom styrs av en övertro på förnuftets makt, och som kanske inte riktigt insett att tonläget i samhället radikalt har förskjutits, är sådana reaktioner inte ovanliga. Men om man kan konstatera att Mangs inte har någon allvarlig psykisk sjukdom, utan var en på flera sätt ganska vanlig kille? Visst, han var pedant och enstöring, men han hade en genomtänkt plan att utan att själv upptäckas för sina mord och mordförsök skapa oro och motsättningar i samhället, som skulle öppna för ett raskrig. Är det så blir det inte lika konstruktivt att föreställa sig att sådana som han egentligen inte finns.

Ändå kan man hävda att Mangs inte är värd särskilt mycket trycksvärta, såvida det inte därigenom går att avslöja någonting viktigt om vårt samhälle och vår samtid. Men det gör de två böcker om Mangs som kommit, den ena författad av Sydsvenska Dagbladets kriminalreporter Joakim Palmkvist (Äventyr i Svenssonland), den andra av professorn i religionshistoria, Mattias Gardell (Raskrigaren).

Palmkvists bok ger en rapp och bra bild av fallet Mangs, särskilt av polisens misslyckande: att man så länge – liksom tydligen författaren själv – värjde sig mot tanken på en serieskytt. En rimlig förklaring till detta är att Malmö sedan några år tillbaka domineras av gängkriminalitet, där de olika fraktionerna då och då skjuter på varandra Palmkvist är som kriminalreporter i staden väl insatt i fenomenet. Självklart blir det svårt att i raden av skottlossningar och mordförsök urskilja om några skulle kunna härröra från en rasistisk serieskytt. Att samtliga Mangs offer, utom en kvinna som råkade stryka med av bara farten, hade icke-nordiskt utseende var ingen större vägledning i det mångkulturella Malmö.

Det mesta dödligt våld har också – i varje fall fram till nu – haft sitt upphov i kärlek eller pengar. Kärnan i polisarbetet vid mord är att söka sådana motiv. Det är lätt hänt att polisen och medierna genom frågor om möjlig kriminalitet svartmålar Mangs offer och förolämpar deras familjer, fast dessa i de flesta fall var arbetsamma och oförvitliga. Dessa Malmöpolisens ryggmärgsreflexer är närmast en kopia på det som hände häromåret i Tyskland. Där mördade den nazistiska terrorgruppen NSU slumpvis utvalda turkar. Innan terroristerna råkat avslöja sig själva och gripas, snokade polisen in i det sista systematiskt efter kriminella band mellan de olika offren, till familjernas förbittring.

Dolda seriemördare blir ofta som svarta svanar. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, skrev för ett par år sedan i en rapport till Försvarshögskolan att det inte spelar någon roll att alla svanar vi sett är vita, för det ger oss ändå inte rätt att dra slutsatsen att det inte finns några som är svarta. Vad Agrell syftade på var alla de misstänkt stora sprängämnesköp som Anders Behring Breivik gjorde, men där ingen lade i ihop två och två, därför att den norska säkerhetstjänsten FST var inriktad på att det stora potentiella hotet kom från den extrema islamismen.

Är det rentav fråga om ett inbyggt systemfel? Sedan terroristattackerna i New York den 11 september 2001 har säkerhetstjänster runtom i världen, som den i Norge men också i Sverige, fokuserat på möjliga jihadistiska våldsverkare. Det är naturligtvis inget fel i sig, utan väl motiverat, något som det senaste årets våldsdåd visat. Men konsekvensen har blivit att hemmaextremister till höger och vänster viftats undan med att de inte utgör något hot mot staten och dess institutioner och därför i normalfallet inte är Säpos uppgift, utan kan hanteras av ”vanliga” poliser. Men klarar de vanliga poliserna av det? Och är det som sker i dag fortfarande inget hot mot staten? Vi har en accelererande mängd av anmälningar i Malmö om mordbränder mot moskéer och trakasserier av judar, som läggs på hög utan att resultera i åtal, som SVT:s Uppdrag Granskning visade häromåret. Det tyder på att kompetensen att hantera denna sorts frågor saknas. Och det kan ju faktiskt bli ett hot mot demokratin om både muslimer och judar skulle uppleva att de inte är lika inför lagen.

Fallet Mangs stärker bilden av hur Malmöpolisen snavar, när man ger sig in i den okända terräng där serieskytten befunnit sig. Mattias Gardell berättar om förhörsledare som ställer frågor om Mangs är emot invandrare. Inte alls, svarar denne, min pappa kom från Finland och jag gillar tyskar och amerikaner. Hör han till Nationaldemokraterna? Absolut inte. Polisen har inte förstått att en central del av ”det ledarlösa motståndets taktik”, hämtat från USA, är att inte dra på sig misstankar genom att tillhöra de organisationer man sympatiserar med. Är han rasist? Nej. Polisen har missat att rasister på senare tid brukat ducka från själva ordet och i stället talar om sig själva som att de vill värna svenskheten, ursprunget och kulturen.

En notering i Mangs ”skurkregister” om en ”professor PK”, resulterar i att polisen utan resultat undersöker trappuppgångar på Professorsgatan i Malmö, ”för att se om det fanns någon märkning/skylt med texten PK”. De förstod aldrig att PK är en förkortning för Politiskt Korrekt, en av ultrahögerns vanligaste skällsord.

Åklagaren Solveig Wollstad talar om materialet i Mangs dator som att det rymde ”ett visst mått av främlingsfientlighet”. Men Mangs är faktiskt inte emot främlingar, utan svarthyade. Det blir också litet väl enkelt när Mangs med Palmkvists ord reduceras till ”misslyckad, outbildad, arbetslös och dessutom pank”. För de allra flesta som känner sig misslyckade – och man kan misstänka att de är rätt många – börjar inte cykla omkring på kvällarna för att slumpmässigt skjuta med automatvapen på personer som de uppfattar som annorlunda som kommer i deras väg. Det måste finnas något annat också. En möjlig pusselbit har Gardell hittat i Florida, dit han åkt för att intervjua Mangs pappa. Dennes nazism, vapenfixering och intresse för amerikanska konspirationsteoretiker torde ha spelat en betydande roll för att sonen utvecklades till en rasistisk serieskytt.

Liksom Palmkvist har Gardell grävt i ”slasken”, polisens överskottsmaterial, som inte ingått i den 8000 sidor långa förundersökningen. Men där Palmkvist hävdar att Mangs aldrig skrev något manifest som den norska terroristen Breivik gjorde, så har Gardell hittat bland annat Den germanska filosofin. Det kan beskrivas som ett utkast till ett politiskt manifest, i vilket den malmöitiske serieskytten beskriver utgångspunkterna för sitt raskrig, där inte minst Nietzsches teori om övermänniskan är en viktig del. Där Palmkvist menar att Mangs länge verkar sakna en egen ideologi, och först sent tog till sig amerikanska terrorteoretikers tankar för att motivera fortsatt skottlossning, är däremot de våldsideologiska teoriernas betydelse för Mangs agerande en central del av Gardells framställning. Han återger också många av Mangs rasistiska utläggningar under olika signaturer på nätet och vi får en mycket utförligt redogörelse av Mangs stora hejarklack bland nättrollen, vilket nästan inte alls finns med i Palmkvists bok.

Så det finns olikheter i hur de båda författarna från var sitt håll närmat sig ämnet. Vi har den flyhänte journalisten Palmkvist, som velat skapa ett djupare och mer berörande reportage än i sina dagsrapporter i tidningen. Men i sin strävan efter autenticitet återger han också motbjudande detaljer om hur kulorna trängt in i hjärnan på offren. Ganska onödigt, eftersom ingen läsare kan undgå brutaliteten i dåden.

Båda författarna har intervjuat Peter Mangs, Palmkvist i tio timmar, Gardell i trettio. Palmkvist försöker skilja på Mangs utsagor och sin egen berättarroll, och på ett sympatiskt sätt återger han ofta det serieskytten sagt och skrivit i längre kursiva stycken. Gardells ambition har varit, som han själv beskrivit det, att återge noggrann forskning i crime noir-format, en deckare med 905 fotnoter. Man kan förstå hans förtjusning när mördarens berättelse väl stämmer överens med vad professorn inhämtat under sin vit makt-forskning i USA. Men det blir ett problem när hans berättarroll och vad Mangs säger ibland glider ihop, så man undrar vem som egentligen tycker vad. Gardell döljer inte heller sin sårade fåfänga, att han inte inkallades som expertvittne i rättegången mot Mangs, på samma sätt som han fick vittna i rättegången mot Breivik.

Båda författarna beskriver detaljerat offren och deras familjers utsatta situation, men Gardell visar större empati; offren är för honom inga konstiga främlingar, utan Malmöbor som andra i en fantastiskt fin stad. Professorn har också i motsats till kriminalreportern ett politiskt budskap: kampen mot rasismen kan inte reduceras till en fråga om tolerans eller intolerans. Gardell menar att extremismens grogrund främst är ekonomiska förhållanden, kackerlackorna i fattigbostäderna i Malmö och de växande klyftorna i form av inkomst, hälsa och livsvillkor.

Det är ungefär samma analys som nu görs av grogrunden för den politiska populismen bland annat i spåren av Donald Trumps framgångar i de amerikanska primärvalen, nämligen att den etablerade politiken misslyckats.

Kan vi få se en Mangs igen? Palmkvist ger oss egentligen inga svar. Gardell däremot skriver att han hoppas att ”polis, media, politiker och allmänhet inte lika enkelt låter sig användas som förutsägbara brickor i nästa raskrigares spel”. Så han utgår alltså från att det kan hända igen.

Och det har det faktiskt gjort. När de båda i höstas skrivit klart sina böcker dök skolmördaren i Trollhättan upp, en lone wolf som följt nättrollens maningar till krig för vår kultur, men där polisen i Trollhättan – i motsats till den i Malmö – öppet redovisat gärningsmannens rasistiska motiv.

Trollhättan och några andra liknande händelser har utan tvekan satt de folkvalda under stark press. De har på senare tid börjat inse att rasism inte är en fördom som andra, eftersom våldet inte sällan finns alldeles under ytan. Av den riksdagsdebatt som följde på dådet i Trollhättan kan man också utläsa en bred politisk enighet – bortsett från SD – om att det var fel av regeringen att som skedde 2006 i ett regleringsbrev stryka att en av polisens prioriterade mål var att beivra hatbrott. Men om det nu faktiskt sker en uppstramning återstår att se, med tanke på att flyktingmottagandet gett polisen nya och större arbetsuppgifter.

Björn Elmbrant är journalist och författare.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet