Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.
Konstarterna & medier
Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
Ordalaget | 223 s | Isbn 9789174690750
Recensent: Sara Kärrholm
Sexualiteten låg bakom de mörka dåden

Maria Langs författarskap var länge hårt kritiserat men håller nu på att uppvärderas och denna biografi är en del av den processen. Sexualiteten var ofta nyckeln till brotten i hennes romaner vilket kartläggs utförligt i biografin – dock utan framgång. 

Undertiteln till Lena Lundgrens och Lisbet Wikners biografi om deckarförfattaren Maria Lang eller Dagmar Lange, som var hennes riktiga namn är Vår första deckardrottning. Hon var deckardrottning medan begreppet fortfarande förknippades med kvalitet och förnämlighet och i första hand användes för sådana storheter inom genren som Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Lang kallades ibland också för ”Sveriges Agatha Christie”. En del skulle möjligen invända att Lang med sin långa och kvalitetsmässigt – enligt somliga – ojämna produktion av deckarromaner också var en orsak till att begreppet deckardrottning numera mist sin ursprungliga aura. Sedan den stora vågen av kvinnliga svenska deckarförfattare inleddes i slutet av 1990-talet har det gått inflation i begreppet; var och varannan författare har utropats till vår senaste svenska deckardrottning. Begreppet har alltmer fått en touch av glamour vilket hör samman med vår tids tendens att kräva en stark författarnärvaro i medierna, ett krav som inte minst blivit märkbart inom deckargenren.

I denna författarbiografi visar Lundgren och Wikner att detta egentligen inte är särskilt nytt. Dagmar Lange var mycket delaktig i den tidens dominerande medier vid sina inledande glansdagar under 1950-talet, nämligen veckopressen och radion. En skillnad jämfört med i dag är möjligen graden av visuella representationer, men redan då spreds ”bilden av Maria Lang” i olika sammanhang. Bilden som pryder biografins omslag var en av de mest spridda författarporträtten och är den bild där Langs mörka sidor framhävs som bäst i linje med att hon beskrevs som en ”mörderska” av populärpressen som gärna blandade samman författaren och hennes verk.

Langs/Langes stora mediala närvaro är också en tacksam aspekt att lyfta fram när hennes författarskap återaktualiserats under senare tid. Sex filmatiseringar av Langs romaner har spelats in med första utgivningsår 2013 med bland andra Tuva Novotny, Linus Wahlgren och Ola Rapace i huvudrollerna. I filmerna används en förstärkt 1950-talsestetik påminnande om en av vår tids stora tv-seriesuccéer, Mad Men, som skulle kunna vara en av förklaringarna till att publiken förväntas vara mogen för dessa filmadaptioner just nu. I samband med lanseringen av filmerna bestämde sig Norstedts för att publicera nyutgåvor av flera av Langs mest kända verk. Detta nyuppväckta intresse för Maria Lang bildar utgångspunkten för Lundgrens och Wikners framställning.

Som en äkta litterär celebritet umgicks Dagmar Lange också med många intressanta personer som också ofta fick rita katter i hennes gästbok, där hon samlade på dessa djur. I hennes umgängeskrets fanns exempelvis Pelle Svanslös upphovsman, Gösta Knutsson, författaren Olle Hedberg – som var den som först uppmanade Norstedts att publicera Langs debutroman, Mördaren ljuger inte ensam – och journalisten Barbro Alving (Bang).

Dagmar Lange var disputerad litteraturhistoriker och hade vid sidan av sitt deckarförfattande en framgångsrik karriär som lärare och så småningom rektor för Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm. Hon var en uppskattad pedagog och auktoritet för sina elever, vilkas kunskapsinhämtning om den stora litteraturen hon styrde med fast hand. Hennes gärning som kvinnlig förebild för flera generationer av studenter förtjänar uppmärksamhet och det är glädjande att Lundgren och Wikner också ägnar denna del av Langes verksamhet stort utrymme i biografin.

Mest känd har Lange dock blivit för sitt deckarförfattande som sträcker sig över många decennier, från 1949 till 1990, året innan hon avled. Debuten, Mördaren ljuger inte ensam, från 1949, fick mycket uppmärksamhet. Bokens mördare visar sig vara en lesbisk kvinna som mördat på grund av obesvarad kärlek till mordoffret. Langes förkärlek för att använda erotik och passion i sina deckarintriger diskuterades livligt av kritikerna som hade olika uppfattningar om dess värde för läsupplevelsen. För Lange var sexualiteten ofta nyckeln till de mörka dåd som skildrades i romanerna. Även om en del beskyllde henne för att använda erotiken som exotisk krydda till handlingen var hennes intresse för sexualitetsfrågor seriöst, vilket i debutromanen visar sig i den långa utläggning mördaren får hålla som ett försvar för sina handlingar.

I debutromanen och i de första åtta deckarna använde Lange sig av ett kvinnligt berättarjag, Puck Ekstedt, som i första romanen förälskar sig i deckarförfattaren Einar Bure. Parets kärlekshistoria blir ett sidospår till intrigerna i dessa första titlar. Puck agerar i dessa deckare Watson-figur åt den piprökande kommissarien Christer Wijk, som intar rollen som Holmes och mestadels är den som står för det logiska tänket. Som karaktär kunde Puck ibland bli beskylld för att vara alltför naiv och klumpig, även om hon också skildras som en akademiker i färd med att skriva en avhandling om Fredrika Bremer. I sin självbiografi Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang från 1985 berättar Lange att hon snabbt tröttnade på att skriva om Puck, vilket var anledningen till att hon senare övergav henne och lät Christer Wijk ensam inta huvudrollen.

Maria Langs författarskap utsattes, framför allt under senare decennier, för en hel del kritik, främst av en manlig kritikerkår, men har senare uppvärderats. Lundgrens och Wikners biografi är ett led i denna uppvärdering. Författarna förhåller sig generellt mycket positivt till sitt objekt, på ett sätt som påminner om flera av de publikationer som tidigare tillägnats exempelvis Langs författarkollega Stieg Trenter. Detta bidrar till att biografin över Lange blir en hyllning till Maria Langs författarskap som i första hand lämpar sig som läsning för de redan Lang-frälsta eller för dem som vill veta mer om hennes författargärning. Även om mycket utrymme också ägnas åt att skildra Lange som lärare och som en färgstark personlighet är det i första hand hennes författarskap som står i centrum. Den inbitne Lang-läsaren kan till exempel utnyttja de kapitel som mot slutet ägnas åt att beskriva relationerna mellan Langs Nora och det skönlitterära Skoga i hennes romaner.

En nackdel med framställningen, om man närmar sig den från en forskares håll, är den sparsamma angivningen av källor. Det förefaller uppenbart att författarna haft tillgång till en hel del intressanta källor i sina efterforskningar om Dagmar Lange, såsom intervjuer som ägt rum med bekanta, tidigare förläggare och andra i Langes omkrets, men dessa källor anges inte i källförteckningen. Det förekommer även många källor som nämns i text men inte någon annanstans. Detta gör det svårt att göra en källkritisk bedömning av verket som helhet och för framtida forskare att söka vidare i det troligtvis omfattande arkiv om Dagmar Lange som författarna samlat ihop.

Författarna har nämligen grävt fram en hel del mindre kända fakta om Lange, som emellanåt framträder som lika excentrisk som många av detektiverna i de anglosaxiska varianterna av pusseldeckargenren. I biografin framgår att Lange var förtjust i att bjuda på överdådiga fester, att hon ogillade vin och i stället föredrog whisky som måltidsdryck, att hon aldrig steg utanför dörren före 12 på dagen och att hon gärna åkte taxi även om destinationen var den närmaste grannens hus. Författarna ägnar också förvånansvärt stort utrymme åt att vrida och vända på Langes sexualitet och eventuella kärleksrelationer, vilkas existens helt enkelt inte tycks gå att säkerställa. Hennes dokumenterade intresse för erotik föranleder nyfikenhet kring hennes egen sexualitet. Var hon homosexuell? Hade hon hemliga erotiska relationer med gifta män? Var hon rentav asexuell? Frågorna är många, men det tycks inte finnas några svar. Langes egen kommentar till dylika intressen för hennes eget kärleksliv ska ha varit: ”Arma karl, som skulle stå ut med mig”.

Dessa inslag i biografin framställer ”gåtan” Maria Lang, som också framhävs i biografins baksidestext. I denna bemärkelse bidrar Lundgren och Wikner till att ytterligare förstärka bilden av Dagmar Lange eller Maria Lang som en person som med fördel läses in i det egna verket. Biografin om Maria Lang kom ut lagom till Langs hundraårsjubileum och kommer, tillsammans med filmatiseringarna och nyutgåvorna av hennes verk, troligtvis att få fler läsare att hitta fram till Langs produktion, men också att stärka författarlegenden kring hennes person och bilden av Maria Lang som ett aktuellt varumärke i vår samtid.

Sara Kärrholm disputerade 2005 på avhandlingen Konsten att lägga pussel – Deckaren och besvärjandet av ondskan i folkhemmet.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet