Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

1/2013

Tema: Krisen 2008 innebar slutet på den amerikanska drömmen att man kan bli vad man vill bara man arbetar hårt och målmedvetet.
Konstarterna & medier
Elisabeth Björklund
The Most Delicate Subject
A History of Sex Education Films in Sweden
Critica Literarium Lundensis | 425 s | Isbn 9789174734188
Recensent: Tommy Gustafsson
Sexualupplysningens dialektik mellan fostran och begär

Elisabet Björklund visar i sin undersökning om de svenska upplysningsfilmerna att de fram till 60-talet lyfte fram sexualitetens negativa sidor, men utan att kvinnan skuldbelades. Under 60-talet skildrades sexualiteten ibland positivt, men bara om den utövades i fasta relationer. Den sexualliberala auran kring filmerna ter sig överdriven.

Sexualundervisning infördes som ett obligatoriskt ämne i den svenska skolan 1955. Tillsammans med exporten av ”sensationella” filmer som Hon dansade en sommar (1951) och Sommaren med Monika (1953) lade detta beslut grunden för omvärldens syn på Sverige som en sexualiserad nation där synd och frigjordhet härskade. Alla har väl sedan dess haft många olikartade upplevelser av hur denna sexualundervisning de facto tog sig uttryck. Själv har jag ett minne av en djupt generad biologilärare som i slutet av en lektion på högstadiet drog ner ett par takfasta planscher med genomskärningsbilder av de kvinnliga och manliga könsorganen. Efter att ha mumlat några ord och pekat ut vissa av de invecklade inre partierna av den mänskliga kroppen rullade hon sedan lika snabbt upp planscherna i taket igen där de samsades med planscher av kemiska formler och det periodiska systemet. Jag tror inte att någon i klassen hade blivit ett dugg klokare, trots att målen i läroplanen för sexualundervisningen hade uppfyllts i och med detta. Det som vi möjligtvis hade lärt oss var att sex och vår kropp var någonting vi skulle skämmas över och någonting man inte pratade om.

I Elisabet Björklunds doktorsavhandling i filmvetenskap, med den för ämnet synnerligen adekvata titeln The Most Delicate Subject, återkommer denna ambivalens mellan vetenskap och social skam som ett ledmotiv. Syftet är att skriva sexualupplysningsfilmens historia i Sverige mellan ungefär 1920 och 1980 och relatera denna historia till en relevant kontext. Detta realiseras i huvudsak genom två tillvägagångssätt. Sexualupplysningsfilmen studeras filmvetenskapligt som en genre med allt vad det innebär av definitioner och inventeringar av filmtitlar, men författaren vill även i ett andra steg analysera vilka meningar som dessa heterogena filmer hade vid olika tidpunkter samt studera hur filmerna interagerade med det omgivande samhället.

Kort sagt, målet är att undersöka hur sexualitet är representerad i filmerna samt vilka praktiker och beteenden som uppmuntrades och vilka som man ville avskräcka ifrån. Boken är uppdelad i fem delvis överlappande kapitel där genre och kontext omväxlande diskuteras med fokus på 1920-1950-talet (två kapitel) och 1960-1970-talet (två kapitel), följt av ett kapitel om sexualupplysningsfilmen i skolan som täcker hela undersökningsperioden. Upplägget har både för- och nackdelar: det leder till en del omtagningar, men också till att de enskilda kapitlen kan läsas relativt fristående.

Sexualupplysningsfilmens historia är lång och kantad av kontroverser. Redan när de första filmerna producerades i Tyskland under 1910-talet balanserade de på en skör gräns mellan välmenande upplysning och hungrig sensation. Ämnena som behandlades var så kallade sociala problem och inkluderade allt från könssjukdomar och prostitution till homosexualitet. Bland annat skapades ett slags ohelig allians mellan den berömde tyske sexologen Magnus Hirschfelt och den tyske regissören Richard Oswalt, specialist på uppseendeväckande upplysningsfilmer. Samarbetet resulterade i Anders als die Andern (1919), en film med den stigande stjärnan Conrad Veidt i huvudrollen som handlade om kärlek mellan två män och vad det kunde leda till under hotet av kriminaliseringen, det vill säga utpressning och självmord. Hirschfelt hävdade att homosexualitet var naturligt, det vill säga en sjukdom utifrån den tidens tänkande, och därför inte straffbart. I filmmediet måste han ha sett en stark upplysningspotential medan Oswalt å sin sida måste ha bedömt att ämnet hade en kommersiell potential. Det är också i skärningspunkten mellan ideell upplysning och kommers som invändningarna mot genren har grott, eftersom det kommersiella inslaget har ansetts solka budskapet och informationen i dessa filmer. När sex och sexualitet adderades till ekvationen blev det dessutom som att kasta bensin på brinnande eld.

Björklund kan visa att den tidigaste sexualupplysningsfilmen som visades i Sverige var den tyskproducerade Es werde Licht! (1917). Under mellankrigstiden importerades denna typ av film framför allt från Tyskland och USA och de visades på reguljära biografer i konkurrens med vanliga spelfilmer. Därmed tenderade filmernas sensationalism att uppförstoras i marknadsföringen, vilket ledde till att deras trovärdighet underminerades. Det ledde i sin tur till att bestämmelser infördes som innebar att sexualupplysningsfilmerna ofta visades på könssegregerade föreställningar, vilket i sin tur underbyggde föreställningen om det sensationella. Marginaliseringen öppnade därmed dessa filmer för oavsiktliga läsningar såsom pornografiska, trots att det verkligt sensationella ofta utgjordes av (kanske inte så sexiga) skräckbilder på saker som långt gångna syfilissår. För svensk del producerades endast en sexualupplysningsfilm under mellankrigstiden, den animerade Från cell till människa (1936), som färdigställdes genom ett samarbete mellan medicine doktor Waldemar Gårdlund och animatören Victor Bergdahl.

Björklund tar sig först och främst an denna genre som en del av exploitationfilmen, det vill säga som en genre där filmmakarna medvetet utnyttjar olika kontroversiella ämnen och tabun för att locka publiken till biograferna. Detta val av analysraster är problematiskt eftersom det skapar en obalans i analysen av tre skäl. 1) De importerade exploitationfilmerna analyseras sällan som en del av den svenska kontexten, 2) De många dokumentära filmerna som koncentrerar sig på de biologiska processerna kan svårligen placeras in i exploitationgenren, 3) Den svenska produktionen av sexualupplysningsfilmer, med titlar som Gula Kliniken (1942), Kvinnor i väntrum (1946) och Rätten att älska (1956), analyseras som exploitation trots att genrens inneboende sensationalism är mycket nedtonad i Sverige. Även om dessa spelfilmer tog upp kontroversiella ämnen som abort och könssjukdomar var de producerade av välrenommerade filmbolag och de innehöll eller samarbetade med verkliga experter på området, till skillnad från till exempel den amerikanska exploitationfilmen som producerades av småbolag utanför mainstreamfåran och som oftast använde låtsasexperter. De svenska filmernas innehåll låg därtill i linje med den officiellt förda sexualitetspolitiken, vilket gör att de mer tydligt kan placeras in i sexualupplysningsgenren. Överlag visade också 1940- och 50-talets filmer upp och gestaltade den negativa sidan av sexualiteten, som könssjukdomar och oönskade graviditeter, men till skillnad från de importerade filmerna lade de svenska filmerna sällan skulden på ”den dåliga kvinnan”; kvinnor sågs snarare som offer för kärlek och inte som syndiga. Ordinationen som predikades i filmerna var dock avhållsamhet och kärlek inom äktenskapet, inte preventivmedel och abort. Faktum är att filmerna om abort enbart handlade om det farofyllda med illegala aborter, utan att någon information gavs om de faktiska men starkt begränsade möjligheterna till legal abort i Sverige.

Detta förändras dock i samband med att diskussionen om liberaliseringen av sexualiteten tar fart under 1960-talet, något som Björklund ägnar två kapitel åt när hon borrar ner sig i diskurserna kring de omtalade filmerna i Ur kärlekens språk-serien (1969-1972). Dessa filmer betecknades som sexualupplysningsfilmer och visades med enorma publiksiffror på vanliga biografer, men till skillnad från tidigare filmer i genren visade dessa fyra filmer upp en positiv sida av sexualiteten. I stället för att koncentrera sig på skräckbilder av olika slag visades nu autentiska, mestadels heterosexuella, samlagsbilder som lätt kunde betraktas som en spekulation i pornografi - speciellt i perspektivet av att porr var förbjudet i Sverige fram till 1971. Björklund visar dock att den sexualliberala auran kring filmerna kan ifrågasättas, eftersom sex i filmerna på ett tydligt sätt kopplades till kärlek i etablerade relationer, om än utanför äktenskapet. Ur kärlekens språk-filmernas positiva syn på sexualitet framstår också som ett undantag i sexualupplysningsfilmens långa svenska historia, inramad som de är av exploitation- och upplysningsfilmer, där sex både direkt och indirekt beslogs med skam och skolfilmer, där de biologiska reproduktionsfunktionerna hos djur fick fungera som ett slags filter mot det oanständiga i sex.

The Most Delicate Subject innehåller grundläggande filmvetenskaplig forskning som även har relevans utanför ämnet, inte minst när det gäller sexualitetsforskning, mediehistoria och allmän historia. Både den inhemska och den utländska bilden av ”det syndiga Sverige”, byggd på sexualundervisningsreformen och produktionen av diverse ”sexfilmer”, ställs här i skarp kontrast till sexualupplysningsfilmernas överlag konservativa och prosasiska syn på sex och sexualitet.

Tommy Gustafsson är docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

– Publ. i Respons 1/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet