Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Politik & samhälle
Bengt Säve-Söderbergh
”Vår seger var också er”
Sverige och befrielsekampen i södra Afrika
Atlas | 333 s | Isbn 9789173894746
Recensent: Tor Billgren
Självförhärligande och anekdotisk partsinlaga

Författaren är en veteran inom svensk diplomati och tar ett brett grepp om Sveriges roll i befrielsekampen. Hans okritiska hållning till ANC och avsaknaden av källhänvisningar gör dock att bokens värde begränsas till de personliga minnesbilderna.

De senaste åren har det kommit flera böcker av svenskar som har velat ge sin syn på Sydafrikas dramatiska närhistoria: förre DN-korrespondenten Leif Norrmans Leva på gränsen (2010), radiomannen Vincent Dahlbäcks Middagar med Mandela (2012) och diplomaten Sten Rylanders Mandela (2013). Den senaste i raden är ”Vår seger var också er” av Bengt Säve-Söderbergh, som tar ett brett grepp om Sveriges roll i kampen för ett antal afrikanska länders självständighet: Angola, Moçambique, Guinea-Bissau och Kap Verde, som var portugisiska kolonier. Namibia, som formellt var en del av Sydafrika, Rhodesia (Zimbabwe), som styrdes av en vit minoritetsregering. Och Sydafrika.

Precis som Leif Norrman börjar Bengt Säve-Söderbergh sin berättelse till sjöss. Han kom till Sydafrika första gången som ung sjöman. Att ligga på redden utanför Kapstaden med det mäktiga Taffelberget satte oförglömliga spår som förstärktes av mötet med det grymma apartheidsystemet. Säve-Söderbergh minns att stuveriarbetarna uteslutande var svarta, medan förmännen var vita och utrustade med käpp, som de använde över arbetarnas ryggar när de tyckte att lastningen och lossningen gick för långsamt. ”Att vara del i denna arbetsmiljö var hemskt men vad kunde man göra?”, skriver han.

Nej, just då som nittonårig jungman kunde han inte göra något. Men man skulle kunna säga att han kompenserade denna maktlöshet med att ägna en stor del av sitt kommande yrkesliv åt att just göra något. År 2009 tilldelades han den sydafrikanska utmärkelsen The Order of Companion of Oliver Tambo för sitt solidaritetsarbete.

Bengt Säve-Söderbergh är född 1940 och en veteran inom svensk diplomati. Han har arbetat med bistånds- och utvecklingsfrågor på Sida, LO och Utrikesdepartementet och var den förste generalsekreteraren för Arbetarrörelsens Internationella Center (AIC), sedermera uppkallat efter Olof Palme.

Boken är full av personliga bilder och enastående möten från en imponerande karriär. Han har ätit middag med den syd-afrikanska världsstjärnan Miriam Makeba i Stockholm. Han har gästats av Agostinho Neto i sitt hem. Neto var ledare för den angolanska motståndsrörelsen MPLA och de diskuterade landets framtid. Dagen efter hände det sig att den portugisiska diktaturen störtades vilket ledde till att landet drog sig ur sina kolonier. Han var förste officielle svensk på besök i det självständiga Moçambique, och närvarade vid det ceremoniella hissandet av landets Kalashnikovprydda flagga. Han var valobservatör i Rhodesia-Zimbabwe vid första demokratiska valet i februari 1980. Han hjälpte ANC:s stockholmskontor att producera tusentals musikkassetter med hemliga budskap och dolda tal av ANC:s ordförande Oliver Tambo, som sedan smugglades in i Sydafrika. Och så vidare.

Det var kring 1960 som avkoloniseringen tog fart när Frankrike, Belgien och Storbritannien började dra sig ur Väst- och Östafrika. 1960 blev bland annat Senegal, Nigeria och jättelandet Demokratiska Republiken Kongo självständiga. Åren efter följde det som i dag är Tanzania, Uganda, Kenya, och många fler.

Men i södra Afrika gick det trögare. Salazar-diktaturen (och senare Caetano) i Portugal höll hårt i sina kolonier. Det var först 1975 som Angola och Moçambique blev självständiga, med motståndsrörelserna MPLA respektive Frelimo i ledningen. I Rhodesia rasade under 70-talet ett inbördeskrig mellan premiärminister Ian Smiths armé och motståndsrörelserna Zanu och Zapu, som även bekämpade varandra. 1979 förhandlade parterna i London och nådde en överenskommelse, som utmynnande i valen i februari 1980, då Robert Mugabe (Zanu) vann och blev premiärminister.

Men i Sydafrika, som var landet som kom att intressera Sverige mest och som resten av den här artikeln kommer att handla om, skulle det dröja ända till 1994 innan några fria val kunde hållas. Opinions-arbetet var igång redan på 40-, 50- och 60-talet. Säve-Söderbergh skriver om hur de liberala tidningsmännen Ivar Harrie och Herbert Tingsten på Expressen respektive Dagens Nyheter försökte skapa uppmärksamhet kring rasdiskrimineringen. Han påminner om att Artur Lundkvist å sin sida argumenterade för att de vita skulle ta ledningen för att civilisera landet.

Bland de svenska politiker som tidigt arbetar med frågan nämner Bengt Säve-Söderbergh socialdemokraterna Anna Greta Leijon, Birgitta Dahl och Olof Palme (förstås), folkpartisterna Ola Ullsten och David Wirmark och centerns Torbjörn Fälldin, med flera. I kulturlivet finns bland annat författarna Gunnar Helander, Per Wästberg och Sara Lidman.

Det demonstrerades och debatterades. Många valde att visa sin avsky mot apartheid genom att bojkotta sydafrikanska produkter. På 70-talet började svenska staten stötta ANC ekonomiskt. Den sammanlagda summan till olika organisationer i Sydafrika skulle efter 30 års samarbete uppgå till 2 miljarder, skriver Säve-Söderbergh. Förutom ekonomiskt och moraliskt bidrar Sverige även med utbildning, och samarbetet intensifieras efter 1983, då United Democratic Front (UDF) bildas som en paraplyorganisation för ANC-sympatiserande rörelser.

Den svenska antiapartheidrörelsen gjorde ett ovärderligt arbete, men det skedde på bekostnad av en nyanserad framställning av de komplexa förhållandena i landet. Man hade bestämt sig för att ANC var den enda autentiska rösten för Sydafrikas folk och köpte därmed också okritiskt rörelsens ideologi och verklighetsbeskrivning.

Det är därför alltid intressant att ta del av hur veteraner från rörelsen förklarar det politiska våld som rasade mellan olika svarta organisationer mellan 1980 och 1994, då 20 000 människor fick sätta livet till, 75 procent av dessa efter 1990. Säve-Söderberghs version kan sammanfattas så här:

1990 tvingades apartheidregeringen kasta in handduken, frige Mandela och ta initiativ till förhandlingar om landets framtid. Då träder något som närmast kan liknas vid en demon in på spelplanen: (Mangosuthu) Gatsha Buthelezi, premiärminister för regionen KwaZulu och ledare för Inkatha-rörelsen. Buthelezi satsar på våld och gör allt för att motarbeta ANC och döda dess anhängare med hjälp av sina ”vilda och mordiska” män, som Säve-Söderbergh uttrycker det. Han ville dessutom hindra valet 1994, eftersom han ”hade allt att förlora på demokrati”.

Det här är i bästa fall pedagogiska förenklingar, men troligast blåögt önsketänkande baserat på ANC-propaganda från stridens hetta på 80- och 90-talet. Jag pläderar inte för ett ögonblick att Inkatha och Buthelezi var utan skuld i våldspiralen. Inkatha-anhängare begick illdåd. Buthelezi var svår att tas med; hans stolthet och långsinthet har satt många käppar i hjulen för honom själv och landet. Men att kasta in honom som en bricka i spelet först 1990, som Säve-Söderbergh gör, är ohistoriskt. Man skulle lika gärna kunna börja berätta historien om andra världskriget med bombningen av Dresden 1945 (inga övriga jämförelser).

våldet mellan ANC/UDF och Inkatha hade ett minst tio år långt förspel. Inkatha hade bildats i mitten av 70-talet i det politiska vacuum som uppstått efter att ANC förbjudits. Organisationen växte snabbt och Buthelezi blev allt populärare. Detta noterades av ANC-ledningen i exil och 1979 möttes rörelserna i London för att sondera var de hade varandra. Det stod då klart att Inkatha inte kunde bli ANC:s förlängda arm i Sydafrika, eftersom deras ideologier och strategier skilde sig åt. Men Buthelezi föreslog att de skulle verka parallellt och bekämpa apartheid enligt sina respektive övertygelser.

Detta kunde inte ANC acceptera och började nu se Inkatha som en rival och Buthelezi som en kontrarevolutionär som skulle bekämpas. ANC inledde ett propagandakrig som ganska snabbt övergick i våld. Det intensifierades när UDF började uppvigla i kåkstäderna, till exempel genom att beordra skolbojkotter. Skolor brändes ner, något som Inkatha motsatte sig. ”Det finns inget konstruktivt i att förstöra skolor byggda av fattiga, svarta föräldrar”, hade Buthelezi sagt vid ett massmöte några år tidigare. Här uppstod konflikter och vedergällningar. Våldet mellan befrielserörelserna normaliserades. De hade blivit varandras fiender. De angrep varandra. De var desperata. I september 1991 hade 170 Inkathaledare på olika nivåer mördats.

Detta är kontexten. Och detta är det inbördeskrig som Säve-Söderbergh, och andra med honom, gång på gång påstår att ANC förhindrade med sin ädla motståndskamp. Vad de då menar är att det aldrig blev krig mellan svarta och vita. Och det är ju sant. Men varför skulle inte blodbadet mellan svarta rörelser räknas? Att förneka detta är att osynliggöra ofattbart lidande.

När Mandela blev en fri man i februari 1990 såg han våldet mellan ANC och Inkatha som ett av de mest akuta problemen och ville genast träffa Buthelezi för att försöka nå försoning. Men hans mer radikala kamrater i ANC-ledningen vägrade låta honom göra det eftersom det skulle kunna ge Buthelezi legitimitet. Inte förrän efter nästan ett år av fortsatt ömsesidigt dödande möttes ledarna. Men då var det för sent. Situationen var okontrollerbar och avhoppare från säkerhetstjänsten som tyckte att president De Klerk hade svikit de vitas sak när han frigav Mandela blandade sig i och hällde bensin på elden.

Den som slutligen lyckades få en ände på våldet på 90-talet var Jacob Zuma. Han reste till KwaZulu Natal för att medla. ”Problemet som jag ser det var inte Inkathas krigsherrar”, säger han i biografin ”Zuma” (2008). ”Jag la mest tid på att prata med vårt eget folk (ANC). Där fanns vissa som behövde lugnas ner.” Detta medger alltså Zuma femton år senare, när Inkatha är ett krympande parti och inte längre ett hot mot ANC.

– President Zuma skrattar alltid gott när jag påminner honom om att jag utmålades som en förrädare på den tiden, sa Buthelezi när jag intervjuade honom för några år sedan.

Därför är det så märkligt att den svenska antiapartheidrörelsen fortfarande håller 80- och 90-talets krigsretorik för Den Enda Sanningen.

Slutligen vill jag beklaga att boken saknar fotnoter. Det finns visserligen en källförteckning i slutet men inga hänvisningar och ibland får man inte ens veta vem av de intervjuade som står för vilket citat. Jag har mycket svårt att förstå poängen med denna luddighet. Men den är tydligen ett medvetet grepp; ”jag har inte att försvara vad jag skrivit inför någon akademisk församling”, skriver författaren i slutet. Som om sanning och sakförhållanden endast vore en angelägenhet för historiedocenter och kalenderbitare?

Säve-Söderbergh berör en viktig del av både Sveriges och södra Afrikas historia. Det rör sig om känsliga frågor, där det ofta finns olika tolkningar av vad som ägt rum. Genom att klippa bandet mellan uppgift och källa blockeras möjligheten till källkritik. Och vad kan vara viktigare i en bok inom ämnet historia? Och vad kan vara viktigare just nu, i en wikipedifierad samtid och ett internet med massor av falluckor och irrspår.

Detta i kombination med den okritiska hållningen till ANC och den selektiva synen på det politiska våldet reducerar detta annars så viktiga bokprojekt till en självförhärligande och anekdotisk partsinlaga, där värdet sitter i de personliga minnesbilderna.

Bokens finaste ögonblick är när författaren efter en vistelse i Sydafrika ombeds orientera Olof Palme om den senaste utvecklingen. Det blir ett långt möte och statsministern börjar få ont om tid. Han har nämligen lovat sin hustru att ta en säck kläder till kemtvätten. För att spara tid ber han Bengt Säve-Söderbergh göra honom sällskap. ”Där småsprang Sveriges statsminister med en tvättsäck på ryggen och samtidigt avlossnade en mängd frågor och funderingar kring Sydafrikas framtid.”

Det är en fantastisk bild av en statsman på Stockholms gator, sekunderad av en lojal medarbetare, båda övertygade i sin kamp mot kolonialism och förtryck.

Tor Billgren är frilansjournalist.

 

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet