Föregående

nummer

Lördag 21 oktober 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Historia
Hanne Sanders (red.) & Magdalena Hillström
Skandinavism
En rörelse och en idé under 1800-talet
Makadam | 256 s | Isbn 9789170611353
Recensent: Gunnar Wetterberg
Skandinavismen föddes under napoleonkrigen

Denna bok uppvisar antologins vanliga brister. Texterna spretar, ämnet blir fläckvist och slumpartat belyst. Det hindrar inte att det finns läsvärda texter, som Henrik Edgrens och Ruth Hemstads belysning av den tidigaste skandinavismen, som hade sin upprinnelse i propagandan under Napoleonkrigen.

Som läsare är jag skeptisk till antologier. De kan verka vara ett snabbt och bekvämt sätt att belysa ett ämne som ingen orkar eller hinner skriva en genomarbetad monografi om, men alltför ofta blir resultatet en besvikelse. Texterna spretar, både till innehåll och kvalitet, ämnet blir bara fläckvis och ibland slumpartat belyst. Det finns undantag, men de kräver en stor arbetsinsats både av redaktörerna och av författarna. Jag minns en antologi om Churchill för ett tiotal år sedan, framvärkt vid ett antal seminarier som bearbetade de olika bidragen och utnyttjade olika specialisters möjlighet att belysa ämnet ur olika vinklar. Men det är undantaget som bekräftar regeln – och Skandinavism är tyvärr inget undantag.

Redan introduktionen fallerar. Det rimliga hade varit att teckna ramarna för den skandinavism som boken vill belysa, men det blir bara några summariska rader på en dryg halvsida. Sedan övergår redaktörerna till att sammanfatta vart och ett av bokens åtta bidrag. Inledningen avslutas med en dryg sidas betraktelse om varför det är viktigt att studera fenomen som skandinavismen – men hur det kommer sig att man gjort just så här, varför dessa bidrag och författare valts ut, och på vilket sätt de hänger samman, det försöker Hillström och Sanders inte förmedla.

Det hindrar inte att det finns läsvärda korn lite varstans. I ”Norden hedder vort fosterland. Nordiskt och skandinavistiskt i svensk tidningsopinion under tidigt 1800-tal” skriver Henrik Edgren om den moderna skandinavismens upptakt, propagandan under Napoleonkrigen. Krigen och deras upplösning innebar stora förändringar i Norden. Finland skildes från Sverige och blev storfurstendöme under tsaren. Banden mellan Danmark och Norge upplöstes, och Norge hamnade i personalunion med Sverige. Island och Färöarna förblev under Danmark, trots att de ursprungligen haft starkast band med Norge. I Sverige avsattes Gustav IV Adolf och ersattes av sin farbror Karl XIII, men den barnlöse kungen behövde en tronföljare.

Framför allt tronföljarvalet och den svenska unionen med Norge gav upphov till skriftställning med skandinavistiska teman. Danskhetens portalfigur N.S. Grundtvig skrev 1810 den lilla pamfletten Er Nordens Forening ønskelig? Et Ord til det svenske Folk, ett av flera danska alster som spreds inför tronföljarvalet. (Grundtvig behandlas också i Ole Vinds lätt panegyriska ”Den Grundtvigske skandinavisme”, där han betonar att den mogne Grundtvig tog avstånd från tanken på politisk union, men tyvärr förklarar Vind inte omsvängningen från 1810.) Från svensk sida kom Tegnérs dikt ”Nore” 1814. Edgren påpekar hur Karl Johan undertryckte sympatiyttringar för Danmark och Finland – Danmark som rival om Norge, Finland därför att de goda förbindelserna med Ryssland blev ett huvudnummer i 1812 års politik.

Ruth Hemstad sysslar med samma tid och fråga i ”Fra ’Det förenade Skandinavien’ til ’Den skandinaviska halfön’. Skandinavistisk propaganda för skandinavismen, 1808-1814”. Hemstad disputerade 2008 på avhandlingen Fra Indian Summer til nordisk vinter. Skandinavisk samarbeid, skandinavisme og unionsoppløsningen, det mest intressanta som skrivits om skandinavismen under senare år. I många sammanhang – även i Hillström/Sanders antologi – behandlas studentrörelsen vid 1800-talets mitt som skandinavismens huvudsak, men Hemstads avhandling ger andra perspektiv. Vad studenterna drömde om, omsatte docenterna och ämbetsmännen i praktisk handling. Det var från 1860-talet och framåt som de nordiska mötena och sammanslutningarna spred sig från det ena området till det andra, med juristernas samarbete om civilrätten och den radikala äktenskapsbalken som föregångare till den resultatinriktade nordismen efter andra världskriget.

I denna antologi kommer den utvecklingen helt bort. Hemstad själv tar sig an den tidigaste skandinavismen, men hennes bidrag hör ändå till bokens viktigaste. Hon skärper och preciserar Edgrens iakttagelse om Napoleonkrigen som den moderna skandinaviska retorikens upprinnelse. Tronföljarvalet var överspelat, men Norge desto mer aktuellt. ”I årene 1808–1814 foregikk det man kan kalle en propaganda- eller opinionskrig i Norden, der den svenske propagandaoffensiven overfor Norge i årene 1812-1814, og danske och norske svar på denne virksomheten, utgjorde høydepunktet.”

Debatten fördes inte bara inom och mellan de nordiska länderna, utan ledde också till inlägg utifrån. Det märkligaste inslaget var flygbombningen av Skåne 1808–1809. Sedan Danmark förklarat Sverige krig i februari 1808 förberedde man från dansk sida en landstigning i Skåne. Franska trupper under marskalken Bernadotte skulle bistå. För att mjuka upp befolkningen tog danskarna nymodigheten luftballonger till hjälp. Sju små ballonger seglade in och dumpade skriften Strödda anmärkningar öfver Sveriges ställning. Skriften propagerade för Fredrik VI som det förenade Skandinaviens kung, men propagandan nådde inte fram, generalguvernören Johan Christopher Toll i Skåne tog hand om och brände upp de flesta.

I nästa skede var det Norge som bearbetades av den svenska statsledningen och dess propagandister. Hemstad noterar glidningarna i den politiska terminologin. Kretsarna kring Karl Johan lanserade begreppet ”den skandinaviska halvön”. Det var slugt – det ställde både Danmark och Finland åt sidan. Norge var huvudsaken, som bearbetades med flygblad i form av fiktiva brev.

Hanna Enefalks uppsats ”Billig skandinavism. Om skandinavistiska texter i skillingtryck vid 1800-talets mitt” hör till de mest intressanta uppslagen. Skandinavismen var i mycket en elitrörelse. Allmogen hade sedan länge fått lära sig att Danmark var arvfienden. Ändå vände det under 1800-talet, ända därhän att drygt 40 procent häromåret svarade att en nordisk union var ett mycket bra eller ganska bra förslag (Ett nordiskt rum, Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2011/2012). Hur kunde det hända?

Enefalk pekar på skillingtrycken som massmedium. Visorna spreds i väldiga upplagor, många med anknytning till beväringarnas exercismöten, då det blev kutym att köpa ett tryck med sig hem. Problemet var snarast att mätta marknaden med text och musik. I detta kom skandinavismen in. ”En vise om den tappre Land-Soldat” kom till i samband med det första slesvigska kriget 1848–1850. De tysksinnade i Slesvig och Holstein gjorde uppror och fick stöd av Preussen. Den danska armén grep in och kunde till slut stilla upproret, sedan stormakterna tvingat Preussen att sluta fred med Danmark och upprorsmännen fått klara sig på egen hand. ”Den tappre Land-Soldat” kom till för att popularisera mobiliseringen, men fann också vägen över till Sverige, både i original och i översättning (Enefalk återger båda, den danska mindre svulstig än den svenska). Den fick sällskap av fler skandinavistiska texter.

Vilken roll kan det ha spelat för att bredda skandinavismen? ”Det är fullt möjligt att skillingtrycken, tillsammans med teaterpjäser, konserter och arrangemang kring de nordiska studentmötena, bidrog till att idén om en nordisk intressegemenskap senare så lätt fick fäste i Sverige”, summerar Enefalk. Kari Haarder Ekman skriver i ”Från Andersen och Bremer till Bonnier och Brandes. Skandinavismen som kulturell kontext” om kontakterna mellan nordiska författare, kritiker och förlag, som mot 1800-talets slut bidrog till att skapa en nordisk litterär gemenskap.

Det som överraskade mig i Henrik Ullstads ”’Med mjöd och manligt glam på fädrens sätt’. Studentskandinavismen som ideologi och performativ praktik” var Karl XII som skandinav. Det kan numera tyckas vara en rätt osannolik roll för hjältekonungen, men säger en del om det utrikespolitiska sammanhang som 1840-talets studenter rörde sig i. Ullstads begrepp ”performativiteten” verkar inte omistligt, men uppslaget att se studentmötena och ritualerna runt dem som ett sätt att befästa och förstärka en ideologi är tänkvärt.

Etnologen Fredrik Nilsson, sedan 2012 föreståndare för Centrum för Öresundsstudier, skriver om kvinnorna i skandinavismen, men det blir inte mycket. Det empiriska materialet verkar vara några brevväxlingar, som Nilsson använder queer-teori för att brodera på. Många kvinnor kom som åskådare till möten när de inbjöds, han citerar brev från Hedda Arosenius till Carl Säve där hon skriver om hur gärna hon vill delta, men Nilsson konstaterar också att många män var direkt avvisande.

Magdalena Hillströms avslutande ”Nordiska museet och skandinavismen” är också ganska mager kost. Hon menar att Arthur Hazelius var skandinavist och åberopar en opublicerad artikel av sonen Gunnar, där denne vände sig mot Oscar Montelius förslag att låta Nordiska museet bli en del av ett svenskt nationalmuseum. Hon nämner att stora delar av samlingarna kom från de andra länderna, men tyvärr utvecklar hon inte hur detta kom till synes i museets verksamhet. Den mest intressanta noteringen var Hazelius roll vid det nordiska rättstavningsmötet 1869, när han anslöt sig till försöken att använda nystavning som medel att närma de nordiska språken till varandra.

Så splittrad är antologin. Uppslagen drar åt olika håll och möter sällan varandra. En del är nöjsamt, men den som vill fördjupa sig i frågan hur skandinavismen utvecklats till dagens nordiska vardag har betydligt mer att hämta i Ruth Hemstads avhandling.

Gunnar Wetterberg är historiker och författare.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet