Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

5/2015

Tema: Östeuropeiska filmskapare granskar den epok och det arv som kommunismen lämnat efter sig sedan fallet för 25 år sedan.
Filosofi & psykologi
Stefan Svallfors
Kreativitetens människa – Om konsten att ställa sig i hörnet och vikten av att vårda sina fiender
Santérus | 173 s | Isbn 9789173591009
Recensent: Lars Grahn
Skapande från marginalen

Den som under tre decennier publicerat ett tjog vetenskapliga texter på svenska och engelska inom politisk sociologi torde ha en del att säga om förutsättningarna för kunskap och kreativitet. Stefan Svallfors är en sådan produktiv person, professor i sociologi i Umeå och forskningsledare vid Institutet för framtidsstudier i Stockholm. Han har bland annat gett ut en banbrytande studie om Välfärdsstatens moraliska ekonomi, 1996, flera andra skrifter om allmänhetens syn på välfärdsstaten och senast en mycket diskuterad kartläggning av lobbyismen, Makt utan mandat – De policyprofessionella i svensk politik (recenserad av Christer Karlsson i Respons 3/2015).

Svallfors redovisar sina erfarenheter av att skapa och förmedla ny kunskap i två böcker som hör nära ihop: Kunskapens människa – Om kroppen, kollektivet och kunskapspolitiken, 2012, och den nyss utkomna Kreativitetens människa. Det rör sig inte om utredningar eller essäer utan om skildringar av hur det är att vara Stefan Svallfors som forskar och skriver. Böckerna handlar om ett kunskapssökande subjekt som har en kropp, ingår i ett kollektiv av något slag och som ställer sig i ett hörn av det sociala rummet för att få syn på något – i stället för att dansa i händelsernas centrum.

Berättelsen är personlig. Svallfors utgår från sin uppväxt som lärarbarn i en liten by högt uppe i Norrland. Där fanns inga andra i liknande sociala omständigheter. Även om han inte direkt vantrivdes kunde han inte naturligt ingå i byns liv. Uppväxten markerar en marginalposition som följt honom genom livet ända fram till medelåldern som rangerad karl och professor. Han har ställt sig på distans, hållit sig i marginalen. Därifrån har han kunnat skapa kunskap och vara produktiv. Avståndet har gjort världen synlig för honom.

Svallfors hyser en stimulerande skepsis inför gängse sanningar inom akademin. Han går friskt till rätta med den vanliga schematiseringen av hur forskning ska göras enligt modellen teori-antaganden/hypoteser-data-analyser-slutsatser. Så arbetar nästan aldrig de verksamma forskarna, hävdar han. Frågorna kommer litet varstans ifrån, arbetet hoppar fram och tillbaka mellan lösa idéer, teorifragment, analyser, slutsatser. Forskaren vägleds av sin intuition, det vill säga en djup erfarenhet av liknande situationer och problem. Det gäller att lyssna på den ”barnförbjudna versionen” av hur forskning går till – exemplen, inte predikningarna. Endast så kan tråkig forskning undvikas. Man vill gärna tro på detta.

Ett genomgående argument i de båda böckerna är att god forskning och kreativitet arbetas fram i lagom stora och lagom brokiga team. Där kan tillit och empati leva och något rent mirakulöst ske. Det gäller att förhålla sig skeptisk till de stora excellensprojekt som drivs fram av universitetsledningar och fonder, ty på universitetsnivån produceras ingen kunskap, hävdar Svallfors.

Texten rör sig mellan resonemang och polemik, essäistiska ansatser och självbiografiska berättelser, men också redogörelser för tankeutbyten med intresserade personer, både namngivna – som Bo Rothstein, Gunilla Gerland, Olle Häggström, Ryszard Szulkin, Erica Falkenström, Janne Flyghed – och andra som fått vara anonyma. Ingen polemik förs med dessa, naturligtvis, men de skapar en intressant rymd i texten. Deras närvaro blir i viss mån en motvikt till framhävandet av marginaliteten som förutsättning för skapande. I praktiken ställer sig Svallfors i centrum för ett kvalificerat sällskap för att kunna tala om sitt ämne.

Vad menar han då i grunden med marginalitet som förutsättning för vetenskaplig kreativitet? Det är inte att ställa sig utanför eller låta sig uteslutas, inte heller att låta sig marginaliseras – bli betydelselös – i ordets gängse mening. Marginaliteten kan vara medfött social, så som hans egen härkomst från den norrländska byn är, men också en medvetet intagen position. I vilket fall är den en viktig förutsättning för att kunna framställa något tidigare aldrig skådat, menar Svallfors. Kanske kan den beskrivas som en välavvägd brist på lojalitet med de sammanhang man som forskare ingår i. Han hänvisar till Nietzsche som låter Zarathustra framhålla att kunskapens människa måste kunna både älska sina fiender och hata sina vänner.

Centrumpositionen misstros. Där bör man inte befinna sig om man vill behålla en frågande och öppen hållning. Alla kan dock inte stå i marginalen, då blir det tomt i centrum och inget att forska om. Svallfors har ingen lösning på detta men menar att det nog aldrig blir ett problem att befolka centrum. I synnerhet inte eftersom samhällsvetarna ofta befinner sig så nära maktens inre rum att de lätt låter sig dras in där som ”sportkommentatorer” eller ”fursterådgivare”. Den nuvarande forskningspolitiken, där samhällsvetenskapen görs till en hjälpreda åt makten, är ett hot mot dess relevans, menar Svallfors. Det gäller därför att inte bli indragen utan vara motvalls, även om det kan betinga en hög kostnad av trötthet och leda.

Mot detta kan man tänka sig att trygga professurer erbjuder ett visst men ingalunda garanterat skydd.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

 

– Publ. i Respons 5/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet