5/2016

Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs bok är en gedigen och innehållsrik undersökning med fokus på valet 2014. Den har många förtjänster och innehåller tankeväckande resultat, men en begränsning är att den inte utnyttjar några mediestudier. Den akademiska specialiseringen har medfört att valforskning och medieforskning har gått skilda vägar, vilket också kan ses som en metafor för det politiska landskapet i Sverige i dag, där partier och medier lever åtskilda. Länken mellan väljare och valda har försvagats, vilket gynnar framför allt populistiska partier.

Den pågående valrörelsen inför det amerikanska presidentvalet tilldrar sig berättigat intresse, men för en statsvetare går det ändå inte upp mot 1940. Inte för att valet detta år var särskilt spännande eller överraskande. I skuggan av världskriget återvaldes Franklin D. Roosevelt mot den republikanske motståndaren Wendell Willkie.

Valet 1940 har gått till historien genom sin vetenskapshistoriska betydelse. Då användes för första gången modern intervjuteknik, ett statistiskt representativt befolkningsurval och kvantitativ dataanalys för att analysera hur väljarna bestämde sig för hur de skulle rösta. Dessutom återintervjuades de utvalda personerna flera gånger under valrörelsen. Denna metod gjorde det möjligt att följa hur de individuella väljarnas åsikter och uppfattningar förändrades under valrörelsens förlopp.

Ansvarig för undersökningen var Paul Lazarsfeld. Han var en av många österrikiska intellektuella som flydde till USA undan austrofascism och nationalsocialism. I Wien hade Lazarsfeld utvecklat nya metoder för att undersöka konsumentbeteende, radiolyssnande och politisk åsiktsbildning. Han ingick också i en grupp unga forskare som på ort och ställe följde de psykologiska reaktionerna hos textilarbetare som blivit arbetslösa. I Amerika fann Lazarsfeld direkt användning för sina nya metoder. Tillsammans med sina medarbetare valde han ut en ort i Ohio och följde där hur väljarna bestämde sig i valet mellan Roosevelt och Willkie.

Resultaten sammanfattades i boken The People’s Choice 1948, som har blivit en klassiker inom modern samhällsforskning. Den är en standardreferens i de många böcker och artiklar om väljarbeteende som sedan dess publicerats i USA och andra länder. Den senaste boken från det svenska valforskningsprogrammet, Svenska väljare, av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg, är inget undantag.

Svenska väljare är en gedigen och innehållsrik undersökning med fokus på 2014 års riksdagsval, men också med långa tillbakablickar baserade på alla de väljarundersökningar som genomförts sedan 1956. Eftersom jag själv var ansvarig för motsvarande bok efter 1976 års val är det med en kombination av igenkännanden och överraskningar som jag nu följer vad som har hänt i den svenska väljarkåren sedan dess.

Jag skulle kunna orda länge om den nya bokens förtjänster och alla tankeväckande resultat och resonemang. Men jag väljer att koncentrera mig på en begränsning som finns hos denna bok, liksom för övrigt många av dess föregångare, inklusive min egen. Väljarna synes sväva i ett kommunikationsfritt vakuum.

Henrik Oscarsson och Sören Holmberg hänvisar visserligen till Paul Lazarsfelds klassiker men referatet är skevt. De svenska läsarna ges intrycket att Lazarsfeld misslyckades med att få stöd för sin teori om valpropagandans betydelse. Enligt Oscarsson och Holmberg blev resultatet ”en stor besvikelse”. Kampanjhändelser, partiutspel, debatter och medier ”hade negligerbara effekter på valbeteendet”. Enligt deras referat skulle det i stället ha varit sociala omständigheter som klass, religion och etnisk tillhörighet som bestämde hur väljarna röstade.

Men går man tillbaka till The People’s Choice finner man att slutsatserna där är betydligt mer nyanserade. Förvisso fann forskarna att antalet väljare som bytte parti under valrörelsens slutskede var begränsat. Men valpropagandan visade sig ändå ha stor påverkan. Det fanns också andra effekter än rena partibyten (”conversion”). Valpropagandans betydelse låg framför allt i dess aktiverande och förstärkande effekter. Det gällde framför allt att mobilisera väljarna och påminna dem om deras lojaliteter och politiska värderingar.

När Lazarsfeld och hans grupp detaljgranskade vad som hände under valrörelsen upptäckte de också hur viktiga de personliga kontakterna var och det bekräftar också Oscarsson och Holmberg. Nyheter och information förmedlas ofta indirekt, via någon bekant, arbetskamrat eller annan person som man har förtroende för.

Denna ”tvåstegshypotes” kom att bli mönsterbildande för många studier av massmediernas påverkan på opinionsbildningen. Lazarsfeld och hans medförfattare ansåg sig kunna avsluta sin bok i en optimistisk ton. Man hade kunnat balansera skräckvisionerna om en allsmäktig propagandamaskin. Tvärtom var det etiskt tillfredsställande att man hade kunnat påvisa de personliga kontakternas betydelse. Den sida som förmår att mobilisera stöd från gräsrötterna kan skaffa sig ett övertag och har störst chanser att vinna valet.

Så för valforskningens pionjärer fanns det ingen skillnad mellan valforskning och massmedieforskning. För att förstå hur väljarna bestämmer sig måste man förstå hur medier och opinionsbildning fungerar. Och så var det också för de första svenska valforskarna.

När Jörgen Westerståhl blev statsvetarprofessor i Göteborg drog han igång en svensk valundersökning. Han hade just varit i USA och träffat Paul Lazarsfeld. En lokal undersökning 1954 gav liknande resultat som i Ohio. Flertalet väljare hade stabila partisympatier. Valpropagandan hade därför främst en förstärkande och mobiliserande roll. Jörgen Westerståhl och hans medarbetare Bo Särlvik fann att väljarkåren kunde delas i två ungefär lika stora delar. Den ena halvan berördes endast i liten utsträckning av valpropagandan, men den andra gruppen visade hög politisk aktivitet i alla avseenden. Rapporten hänvisar uttryckligen till Lazarsfelds tvåstegsteori: propagandan förmedlas via ett skikt av politiskt aktiva opinionsledare.

I själva verket startades det svenska valforskningsprogrammet som ett instrument för propagandaanalys. Detta var mitt under kalla kriget och statsvetarna i Göteborg hade centrala positioner inom Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Jörgen Westerståhl framhöll att valundersökningarna hade syftet att analysera opinionsbildningens effekter. ”Westerståhl här just nu för att söka få mitt stöd för en undersökning av vilka agitationsmetoder som ger resultat under valrörelsen”, antecknade Tage Erlander i sin dagbok den 12 mars 1954.

Pionjärernas forskningsstrategiska val väcker föga förvåning i dag. Det verkar helt naturligt att analysera väljarbeteende i nära samband med propaganda och politisk kommunikation under valrörelsen. Det förvånande är i stället varför valforskningen numera lever sitt eget liv avskild från medie- och kommunikationsstudier. Den akademiska specialiseringen är en huvudmisstänkt. Massmedieforskningen gick sin egen väg med separata institutioner och professurer. Valforskningen kom att inriktas på politiskt beteende med statsvetenskapliga frågeställningar.

Inom dagens valforskningsprogram vid Göteborgs universitet finns nu en del specialundersökningar som utnyttjar webbenkäter för att följa individuella förändringar under valrörelsen. Men huvudboken Svenska väljare utnyttjar inte dessa eller några mediestudier. Valdeltagande, röstningsbeteende, politiskt förtroende, partiidentifikation, partiledareffekter och mycket annat beskrivs i detalj, men i en kommunikationsfri kontext. Mediernas valrörelse utforskas på annat håll.Nu är frågan om inte denna akademiska avspjälkning kan ses som en metafor för det politiska landskapet i Sverige. En gång i tiden fanns det ett nära samband mellan partier och medier. I dag lever de åtskilda.

Den moderna formen av politiska partier uppstod samtidigt som parlamentarism och allmän rösträtt. Behovet av att mobilisera väljare krävde en helt ny typ av politisk organisering. Riksomfattande medlemspartier med ett nätverk av lokalorganisationer blev modellen. Den tyska socialdemokratin var en förebild, inte bara för arbetarrörelsen utan så småningom också för borgerliga partier. Folkrörelseparti blev ett begrepp, med socialdemokratin och bondeförbundet som främsta exempel.

Statsvetaren Sten Berglund skrev en gång en avhandling med den träffande titeln Masspartiet som kommunikationssystem. I brist på internet fick man bygga en partiorganisation. Partiledningen kunde via egna kanaler nå ut till sina medlemmar runt om i landet. Samtidigt bidrog de lokala organisationerna till att fånga upp krav och avläsa stämningar i befolkningen. De lokala partiorganisationerna blev också samlingspunkter för likasinnade på orten. En del medlemmar var säkert besjälade av partiets ideologi men för många fungerade partierna mer som sociala medier. Särskilt för partiernas ungdomsorganisationer var denna umgängesaspekt en viktig rekryteringsbas. Man talade om indansade medlemmar. Om det inte redan gjorts så borde någon skriva skolvaktmästarens historia. Det var en nyckelperson i det lokala partiarbetet, någon som hade tillgång till knappa kommunikationsresurser som skrivmaskin och telefon.

De politiska partierna var också massmedier i rent bokstavlig mening. Med den lutheranska bakgrunden var svenskarna ett läskunnigt folk och under 1800-talets senare hälft bidrog innovationer som rotationspressar och sättmaskiner till att dagstidningar snabbt och billigt kunde nå ut till en bred läsekrets. Genom egna dagstidningar fick partierna ett effektivt kommunikationsmedel och läsarna fick en daglig direktkontakt med sitt parti.

Med partipress brukar man mena tidningar som ägs av en partiorganisation, som har ett innehåll som präglas av partiets politik och som huvudsakligen läses av partiets anhängare. Den lokala tidningen var i praktiken en integrerad del av partiorganisationen. Redaktören för en socialdemokratisk tidning hade ofta ställning som ombudsman i partiet. Medlemmarna bidrog genom försäljning, prenumerantvärvning, annonsackvisition och ibland genom egna bidrag till tidningen.

Ännu i slutet av 1940-talet hade Sverige 180 olika dagstidningar. På tjugo orter fanns det tre eller flera tidningar att välja mellan. Det statliga presstödet kunde hejda men inte stoppa tidningsdöden.

Partipressen är nu ett minne blott. De partianknutna tidningarna har inte bara minskat i antal utan har också skiftat karaktär. Visserligen har de flesta dagstidningar en ledarsida med en mer eller mindre urskiljbar pastellfärg men på nyhetsplats redigeras innehållet numera efter professionellt journalistiska kriterier. Högskoleutbildade journalister tog makten från de gamla murvlarna. Den självständiga journalistiken vann men de politiska partierna förlorade.

Samtidigt som partipressen försvann inträffade en annan ödesdiger förändring i det politiska landskapet. Sammanslagningen av småkommuner till större enheter vägleddes av krav på rationalisering och effektivisering men fick förödande verkningar för det lokala partiarbetet. Partiernas lokalavdelningar slogs samman till större enheter för att de skulle passa de nya storkommunernas gränser. Många som hade haft lokala förtroendeuppdrag blev överflödiga.

Det sjunkande antalet partimedlemmar vittnar om att partiernas kontaktyta gentemot väljarna har blivit allt mindre. De politiska partierna fortlever förvisso i kraft av skattefinansierat partistöd och tillgång till uppdrag och positioner. Men om de politiska partierna ska kunna fylla uppgiften att engagera människor, kanalisera folkliga krav, artikulera opinioner, aggregera motstridiga intressen och rekrytera begåvningar till förtroendeuppdrag, så är det naturligtvis ett problem att kontakten mellan elit och massa blir alltmer sporadisk och indirekt.

Henrik Oscarsson och Sören Holmberg rapporterar att allt färre väljare kommer i personlig kontakt med något parti under valrörelserna. Väljarnas vanligaste källa till valinformation är numera reklaminslag i teve.

Masspartiet, partipressen och småkommunerna må tillhöra historien. Men med dagens kommunikationstekniska möjligheter borde de politiska partierna kunna utveckla fräscha arbetsmetoder om de vill återuppliva och förnya det gamla idealet om folkrörelsepartiet som en länk mellan väljare och valda.

Den svenska valundersökningen bekräftar vad som är känt från studier av nationalpopulistiska partier i andra europeiska länder. Sverigedemokraternas väljare har ett jämförelsevis lågt intresse för politik, vet mindre om politik och misstror de etablerade politikerna. Populismen kännetecknas av svepande retorik och enkla lösningar på komplicerade samhällsproblem.

Populistpartiers budskap formuleras många gånger som en parodi på massmediernas metod för att fånga uppmärksamhet, med knep som tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering och konkretisering. Förr var medierna politiserade. Nu är politiken medialiserad.

Olof Petersson är statsvetare.