Skivaffärerna fungerade som musikuniversitet

Torbjörn Sörhuus, journalist som också drivit en skivaffär, har skrivit en berättelse om människor som visserligen var affärsinnehavare men som också var idealister med ett brinnande intresse för musik. Boken blir också en historia om musikens förmedling, från stenkakor till cd:n. Det är en bragd att ha letat fram så mycket ovanligt bildmaterial.

En sekellång historia om Stockholms skivaffärer – vad kan den innehålla? Till stor del är detta en berättelse om människor som formellt är affärsinnehavare, men kanske främst idealister med ett brinnande intresse för musik. Sedan är det också en historia om musikens förmedling, från 78-varvare (stenkakor) över LP-skivan som från 1950-talets början var den största förändringen, åtminstone när det gäller den klassiska musiken. Speltiden för varje skivsida ökade från några minuter till en halvtimme så det gick att spela hela symfonisatser utan avbrott. Så kom cd:n 30 år senare med en helt ny teknik som kunde rymma en hel operaakt utan skivbyte.

Men det är också en berättelse om hur Stockholms detaljhandel omvandlades och till stor del försvann i spåren av de radikala rivningarna i stadens centrala kvarter. Kända Stockholmsfotografer som Lennart af Petersens och Lennart Nilsson dokumenterade sällan kvarter med anknytning till skivhandeln även om grammofonaffärerna låg tätt på många platser. Det är närmast en bragd av Torbjörn Sörhuus att ha letat fram så mycket ovanligt bildmaterial. Här finns numera försvunna gatumiljöer, interiörer från butikerna med ansamlingar av kunder som provlyssnar i hörlurar och bilder av mer eller oftast mindre kända konvolut och etiketter. Man saknar bara K. W. Gullers berömda bild av springpojken som med farlig lutning på cykeln rundar ett gathörn vid Tegelbacken med två kartonger Deccaskivor på pakethållaren. Det var 78:or som var gjorda av bräcklig shellack.

Det är närmast en bragd av Torbjörn Sörhuus att ha letat fram så mycket ovanligt bildmaterial. Här finns numera försvunna gatumiljöer, interiörer från butikerna med ansamlingar av kunder som provlyssnar i hörlurar och bilder av mer eller oftast mindre kända konvolut och etiketter.

Torbjörn Sörhuus har ett förflutet som journalist, men drev också en skivaffär, Birka Jazz, i slutet av 1990-talet. Boken täcker dock alla tänkbara musikgenrer och detaljhandel för både nya skivor och en omfattande andrahandsförsäljning. Den finns delvis kvar alltjämt.

För dem som lyssnade till klassisk musik blev skivaffärerna ett universitet där man samlades för att diskutera gemensamma intressen och de senaste inspelningarna. LP-skivan betydde en enorm utvidgning av repertoaren. Skivbolag som DG Archiv och senare Telefunken Das alte Werk startade serier som gick tillbaka till den europeiska musikens gryning, som den gregorianska koralen eller de franska trubadurerna och de tyska minnesångarna. I den andra ändan av musikhistorien botaniserade skivbolag med intresse för den nya och experimentella musiken. Skivorna tog vid där konsertinstitutionerna slutade. Konserthuset hade en repertoar som var koncentrerad till senromantikens mest kända namn. Dit hörde, för att nämna ett exempel, knappast Gustav Mahler på 1950-talet.

Det bildades intressegrupper som lyssnade till skivor och diskuterade, till exempel i Sterlings spatiösa lokaler som rymde sju hytter på Regeringsgatan 26. Bakom disken stod bland andra den imposante butikschefen Göran Lagerman som verkade ha hela skivkataloger i minnet och alltid någon rekommendation tillhands. Lokalerna blev offer för grävskoporna men butiken kunde fortsätta i något mindre utrymmen vid Norrmalmstorg under ledning av Bo Hyttner.

Sörhuus berättar också historien om Samson vid biografen Skandia på Drottninggatan. Denne importerade skivor, främst klassiskt och jazz, direkt från USA och kunde hålla priser som var 30 procent lägre än övriga butiker höll. Därmed mötte han en del upphovsrättsliga problem som han försökte lösa genom att klistra etiketten Samson på etiketterna för att dölja ett märke som i Europa var skyddat för ett annat bolag. Sörhuus redogör för det så kallade Samsonmålet som blev följden men inte för hur frågan hamnade i rampljuset. Leonard Bernstein upptäckte på promenad i Stockholm sina egna inspelningar med etiketter som han var helt främmande för. Samson vann till slut målet, men det hela kostade nog mer än det smakade.

Stureplan var länge ett skivcentrum. Musikhörnan startade 1932 och blev kvar där i 30 år ledd av Karin Ernsth, som sedan fortsatte i 20 år till vid Tyska brunnsplan i Gamla Stan. Butiken var känd för sin smakfulla och välordnade skyltning; efter dirigenten Bruno Walters död blev det närmast en liten utställning. Vid gamla Sturebiografen öppnade filmklipparen Lars Hagström, tyvärr tidigt bortgången, butiken Amadeus van Bach; namnet antyder repertoaren. Det var han som tipsade Bo Widerberg om att använda Mozarts 21:a pianokonsert som musik till filmen Elvira Madigan. Och sedan dess kallas konserten så, även internationellt. Typiskt för en hårdnande marknad var att Hagström slog igen när han blev skönstaxerad. Skattemyndigheterna kunde inte förstå varför han drev en butik med så små marginaler. Hans svarade: ”För att det är så roligt”. Den som träffade honom trodde honom.

Också förorterna har plats i boken. I det nya Vällingby fanns Rikards skivbar vid foten av funkisbygget Vällingehus, med en hedersplats för lyssnare i en öronlappsfåtölj med inbyggda högtalare. I Sundbyberg drev Ingvar Magnell sin jazzbutik; numera säljer han klassisk musik i Stockholm, under konserttid i Konserthuset och Berwaldhallen. I Svala & Söderlunds-Skivspårets gamla lokaler i Konserthuset säljs numera elektronik.

Det går säkert att hitta en och annan lucka i framställningen. I tv-programmet ”Swing it, Kai Gullmar, swing it” om artisten Kai Gullmar (SVT 2018–11–03) nämner Sigge Fürst att hon på 1920- och 1930-talet drev en skivbar på Norra Smedjegatan, en gata som upphörde att finnas till vid Cityregleringen. Butiken finns inte med i Sörhuus annars vidsträckta promenad, som berör många fler musikformer och musikprofiler än som fått plats i denna anmälan; några nämnda, inga glömda.

För många är detta nostalgi och historia: skivan levde i ett drygt sekel och har, sägs det, ingen framtid i nätåldern. Men i ett nyutkommet nummer av den snart hundraåriga engelska tidskriften Gramophone (februari 2019) rapporteras att cd-försäljningen i Storbritannien gick upp under 2018 jämfört med året innan, för den klassiska musikens del med 7 procent, vilket var något över genomsnittet för all musik. Det talas också om en renässans för LP-skivan. Nedladdningen på nätet ökade med 40 procent och det verkar, tror tidskriften, som om många av nätanvändarna kommer i kontakt med musik på den vägen och sedan vänder sig till skivan.