Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

4/2014

Tema: Europas urkatastrof. Synen på första världskrigets utbrott håller på att förändras.
Filosofi & psykologi
Emma Hilborn
Världar i Brand
Fiktion, politik och romantik i det tidiga 1900-talets ungsocialistiska press
Agerings | 353 s | Isbn 9789186119249
Recensent: Inga Sanner
Skönlitterär världsbild sig från den politiska

Emma Hilborns analyser av skönlitterära berättelser i Brand är utförda med stor känslighet och förmåga att urskilja underliggande mönster men det är inte klart vad hon vill med sin undersökning. Man hade gärna sett att hon hade fördjupat diskussionen om berättelsernas roll i det politiska sammanhanget.

Kulturfrågor står sannerligen inte högt i kurs i dagens politiska debatt. Annat var det i arbetarrörelsens barndom vid förra sekelskiftet. Då hade kulturen en viktig plats i det politiska livet, vilket bland annat kom till uttryck i ett rikt litterärt material i tidningar och tidskrifter. Ett exempel på det är Brand som utgavs av de så kallade ungsocialisterna, en radikal utbrytning från det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Tidningen hade relativt stor spridning också utanför den lilla gruppen ungsocialister och det skönlitterära innehållet upptog en stor del av innehållet.

I den mån man inom forskningen ägnat sig åt litteraturens plats inom den radikala pressen har det främst gällt så kallade kampdikter och den roll de spelat i den politiska agitationen. Skönlitteraturen i övrigt är mer styvmoderligt behandlad. Nu har det emellertid kommit en avhandling i ämnet historia, skriven av Emma Hilborn, som behandlar de många korta berättelser som publicerades i Brand i början av 1900-talet, Världar i Brand – Fiktion, politik och romantik i det tidiga 1900-talets ungsocialistiska press. Författaren säger sig vilja studera det skönlitterära materialet inte bara som en illustration till den politiska kampen, utan som en källa till förståelse av tidens idéer på ett mer övergripande plan.

Berättelserna i Brand var oftast förutsägbara och budskapet övertydligt. Såtillvida liknar de modern så kallad storytelling, då politiker berättar om Ulla i hemtjänsten eller arbetslöse Jimmy för att visa hur väl lämpade politikerns föreslagna åtgärder är för att ge Ulla och Jimmy ett bättre liv. I berättelserna i Brand är vissa teman återkommande och Hilborn fokuserar på fyra centrala aspekter: synen på himmel kontra helvete, uppfattningar om industrin, bilden av naturen och skildringar av kriget. Dessa teman är väl valda; de fångar in något väsentligt inte bara i berättelserna utan även i tiden i stort.

De religiösa frågorna var brännande och inom arbetarrörelsen förekom mycket kritik mot den etablerade kyrkan och kristendomen. I Brand illustreras detta i ett flertal berättelser om satan som här fungerar som en positiv motbild till den kristna guden. Satan representerar det utlevande och sinnligt lustfyllda och ställs mot en inskränkt och hämndlysten gud. Hilborn reder ut begreppen på ett intressant sätt och visar att den satan som finns i Brand skiljer sig från den Lucifergestalt som förekommer i andra litterära sammanhang och där representerar vetenskap, upplysning och lärdom i förment motsättning till religionen. Satan i Brand är snarare en illustration av den kritik som Nietzsche riktade mot kristendomen för att vara en hämmad och livsfientlig religion.

I kapitlet om industrin visar Hilborn vilken viktig roll arbetet spelade, både för dem som hade ett arbete och för de arbetslösa. Arbetet var – då som nu – centralt inte bara som försörjningsmedel utan även för att skänka värde åt en människa. Fabriken beskrivs dock i negativa termer, som det verkliga helvetet på jorden, i det att den både förtär dem som utför det hårda arbetet innanför dess väggar och skapar ett ovärdigt liv för dem som står utanför.

Som kontrast till detta framställs den orörda naturen. I den förmodas människan vara helt fri och leva i enlighet med sitt sanna väsen. I naturen antas också kärleken mellan man och kvinna få fritt utlopp, obunden av äktenskapliga band och samhälleliga konventioner. Särskilt unga kvinnor uppmanas i berättelserna att frigöra sig från yttre krav och ge sig hän till det som ses som en fri och naturligt kärlek, men som var en riskfylld affär när preventivmedel inte var någon självklarhet.

Den period Hilborn avhandlar sträcker sig från det att Brand började ges ut 1898 och fram till 1917, alltså fram till en tidpunkt mitt under brinnande världskrig. Mot slutet av perioden är det gott om skildringar av krigets hemskheter, vilka överträffar till och med de ovärdiga förhållanden som förknippas med livet i fabriken. När det gäller kriget förekommer inte heller några positiva motbilder i tidningen.

Hilborns analyser är utförda med stor känslighet och med en fin förmåga att urskilja underliggande mönster i berättelserna. I det skönlitterära materialet framträder en tämligen enhetlig världsbild som rymmer något annat än det som vanligtvis togs upp i den politiska sakprosan. Det visionära draget är framträdande och fantasi och känslor ges större utrymme än i resten av tidningen. De inträngande analyserna till trots blir dock frågan om vad undersökningen är till för hängande i luften.

Ett viktigt inslag i analyserna, som dock inte riktigt motiveras, är begreppet romantik. Hilborn beskriver motsättningen mellan satan och gud som uttryck för en romantisk dualism och de oförsonliga skildringarna av kriget som ett upphävande av samma dualism. Det är emellertid inte helt klart vad romantikbegreppet tillför undersökningen. Behöver man verkligen hänvisa till ett romantiskt tankegods för att förstå en motsättning mellan ont och gott, som tycks nära nog konstitutionell för mänskligt tänkande? Och att dualismen skulle vara upphävd i skildringarna av kriget känns också lite krystat – hoppet är det sista som överger människan och även om det inte sägs rent ut kan man förmoda att bilderna av krigets fasor genomsyras av en längtan efter fred.

Hilborn menar att berättelserna i Brand ger uttryck för en radikal form av romantik som skiljer sig från gängse uppfattningar om romantiken som konservativ. Att romantiken har en radikal sida är inte något nytt och man kan förvånas att Hilborn inte, snarare än att referera till tämligen daterad litteratur om romantikens konservativa sidor, går i dialog med forskare som ligger närmare hennes eget synsätt. En sida av romantiken som hade kunnat lyftas fram som ett sådant radikalt uttryck är det panteistiska drag som finns hos många romantiska tänkare redan i början av 1800-talet och som under hela århundradet stod i motsättning till mer traditionella former av kristendom.

Panteismen uttrycktes i åskådningar i vilka det jordiska livet och naturen fick en nära nog religiös karaktär. Det är uppenbart att synen på naturen i Brand har en sådan religiös laddning och att den så kallat fria kärleken fungerar som en symbol för den livskraft som tillskrivs naturen och som antas hänga samman med ungdom, framtid och reproduktion. Sådana idéer kom vid förra sekelskiftet till uttryck i Ellen Keys så kallade livstro, men de fick också många anhängare bland politiskt radikala fritänkare. Att de fick större utrymme i grupperingar vid sidan av socialdemokratin var inte så konstigt med tanke på att man här inte behövde bekymra sig om dagspolitiska frågor i samma utsträckning som i det socialdemokratiska partiet, där det var mer angeläget att inte i onödan stöta sig med kyrkan.

Snarare än att diskutera om världsbilden i Brand är att beteckna som ”romantisk” eller inte hade det varit intressant om frågor rörande berättandets roll i det politiska sammanhanget hade fördjupats. Vilken betydelse hade de skönlitterära berättelserna för ungsocialisterna i samtiden? Var publiceringen av dessa främst ett sätt att locka läsare till tidningen? I vilken mån stämde innehållet med politiska ställningstaganden i allmänhet? Går det att tala om budskapet i berättelserna i Brand som något specifikt för just ungsocialismen kontra andra politiskt radikala grupperingar? Hilborn berör alla dessa frågor i inledningen, men tar inte chansen att vidareutveckla dem i det korta slutkapitlet.

Det ska dock sägas att detta är en intressant och läsvärd avhandling (även om det är skandalöst att det ännu publiceras avhandlingar utan personregister!). Den bör också kunna ligga till grund för fortsatt forskning kring politik inte bara som ett sätt att formulera vissa påståenden om samhället, utan som uttryck för hela världsbilder.

Inga Sanner är professor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet