Politik & samhälle

Skrämmande om hur demokratin attackeras från insidan

Hotet mot demokratin – Högerpopulismens återkomst i Europa och USA
Martin Gelin & Erik Åsard

Historiska Media
288 sidor
ISBN 9789177890485

| Respons 1/2020 | 10 min läsning

Martin Gelin och Erik Åsard presenterar i Hotet mot demokratin en detaljrik berättelse om högerpopulismens framfart och efterverkningar. Bokens tre delar bildar en effektfull och skrämmande berättelse om hur demokratin kan attackeras från insidan. Men boken bidrar inte nämnvärt till att öka förståelsen för vad som ligger bakom utvecklingen.

Referensverket Populism från 1969, som baserades på diskussionerna vid en konferens i London två år tidigare, inleds med en blinkning till Kommunistiska manifestet: ”Ett spöke hemsöker världen – populismen.” Kanske var konferensdeltagarna helt fel ute eller så var de bara ovanligt förutseende i sina analyser. För som Erik Åsard konstaterar i förordet till Hotet mot demokratin – Högerpopulismens återkomst i Europa och USA blev populismen inte något dominerande inslag i 70-talets politik, men det är onekligen ett spöke som hemsöker oss i detta decennium. 

Fenomenet populism har under många år varit ett hett samtalsämne bland statsvetare och andra intresserade. De senaste åren, inte minst sedan Donald Trumps presidentseger 2016, har allmänintresset emellertid exploderat. I dag är det knappast möjligt att prata politik utan att stöta på p-ordet. Samtidigt fortsätter begreppet att vara omtvistat och meningarna går isär i frågan om populismen är förenlig med demokrati eller inte. Med andra ord är det oklart vad för slags spöke vi egentligen har att göra med. De flesta definitioner framhåller att populism anspelar på en konfliktlinje som går bortom den klassiska höger-vänsterskalan: populisten säger sig stå över särintressen – hen företräder folkets vilja gentemot den korrupta eliten. Frågan är om populism verkligen är ett fruktbart begrepp som ringar in en viktig trend i världen eller om det mest av allt bör betraktas som ett skällsord som bekvämt kan drämmas i huvudet på politiska motståndare. Och står vi i dag inför ett reellt hot mot demokratin eller är sådana påståenden inget mer än ett uttryck för politisk korrekthet och alarmism?

Frågan är om populism verkligen är ett fruktbart begrepp som ringar in en viktig trend i världen eller om det mest av allt bör betraktas som ett skällsord som bekvämt kan drämmas i huvudet på politiska motståndare.

Mycket har redan sagts och skrivits om samtidens populismvåg och med tanke på den oenighet och förvirring som råder i debatten är det begripligt att Gelin och Åsard väljer att inta en försiktig position. De konstaterar kort att ”(t)ermen är alltför spretig och mångfacetterad för att kunna fångas i en enkel definition” och betonar att deras fokus är riktat specifikt mot högerpopulismen. Detta studieobjekt ges en luftig beskrivning i form av sex kännetecken: bland annat utmärks högerpopulismen av en romantisk och antipluralistisk syn på ”det rena folket” samt en stark aversion mot ”den parasitära eliten”, en elit som främst inbegriper etablerade partier, medier och forskningsetablissemanget. Författarnas strategi att ducka för djuplodande begreppsdiskussioner är som sagt begriplig, men resultatet blir inte desto mindre att mystiken som omger fenomenet består. I boken omnämns vitt skilda rörelser och politiker som exempel på populism: Brexitförespråkarna, Sverigedemokraterna, Elizabeth Warren och det amerikanska 1800-talspartiet The People’s Party, men utan ansats till att reda ut vad dessa aktörer egentligen har gemensamt. På så sätt förblir populismspöket något av en gåta genom boken och den som söker klara och skarpa analyser av populismens natur och ursprung gör bäst i att leta på annat håll. 

När det gäller högerpopulismens politiska konsekvenser ger Gelin och Åsard däremot ett rakt svar: Demokratin är hotad – i Kaczy n´ ski Polen, Orbáns Ungern och Trumps USA – men också i andra länder som kan komma att följa deras exempel. Boken är indelad efter sina tre fallstudier och ger en detaljerad skildring av vad som väntar när så kallade ”illiberala demokrater” kommer till makten. Åsards kapitel om Polen och Ungern är särskilt faktaspäckade, medan Gelin skriver mer reportagelikt om utvecklingen i USA. Här finns gott om belägg till stöd för författarnas huvudtes: att högerpopulismen inte bara bör betraktas som ”illiberal”, utan även som en fara för demokratin som sådan. Inget som presenteras är direkt nytt, men tillsammans bildar de tre delarna en effektfull och skrämmande berättelse om hur demokratin kan attackeras från insidan, av folkvalda politiker som gradvis befäster sin egen maktposition genom att tänja på spelregler och smutskasta sina meningsmotståndare. Gelin lyckas särskilt väl med uppgiften att skaka om läsaren. Hans journalistiska tilltal och personliga observationer bidrar till att levandegöra omfattningen av den amerikanska demokratins kris. 

Många kommentarer från dagens liberala tyckare och tänkare präglas av en blandning av förfäran och stor förvåning inför sakernas tillstånd. Hur är det möjligt att så många människor frivilligt väljer att lägga sin röst på reaktionära och maktfullkomliga idioter? Är väljarna helt enkelt omedvetna om dessa ledares politiska fulspel, inkompetens och bristande respekt för medier och andra samhällsviktiga institutioner? Bland opinionsbildare på högerkanten har det blivit populärt att förlöjliga den bestörtning som råder i den liberala åsiktssfären. Skribenten Thomas Engström har bland annat kallat tendensen för ”herrejössesliberalism” och ondgjort sig över att dagens moraliska ideal inte handlar om styrka och självbehärskning; tvärtom förväntas man demonstrera sin goda karaktär genom att högljutt och lidelsefullt uttrycka sin rädsla och förtvivlan över världens alla hemskheter. En liknande irritation speglas i uttrycket ”snöflinga”, ett begrepp som används – främst av högerdebattörer – för att beskriva sina meningsmotståndare som ängsliga och överkänsliga. 

Kanske stämmer det att samtidens liberalism utmärks av en allmän förfäran över politikens tillstånd, och denna bestörtning genomsyrar även Hotet mot demokratin. Det är mycket möjligt att konservativa kritiker kommer att uppfatta denna bok som alarmistisk och rentav litet högfärdig. Mina invändningar mot Gelin och Åsards skildring av högerpopulisternas frammarsch handlar dock inte om att de överdriver farorna. Tvärtom, det är författarnas förmåga att gestalta allvaret i situationen som utgör bokens främsta styrka. Gelin och Åsard övertygar i sin argumentation om att vi står inför ett hot mot demokratin som visserligen är subtilt, men som inte för den skull bör relativiseras eller ses som mindre verkligt. Den moderne autokraten behöver inte ta till en coup d’état för att överta makten, utan har lärt sig att mjukare medel kan vara nog så effektiva när det gäller att befästa sin politiska ställning. Detta gör det möjligt för ledare som Kaczy n´ ski och Orbán att verka bakom en fasad av legitimitet. Den gradvisa urholkningen av demokratin må vara mindre våldsam än forna tiders statskupper, men som Gelin och Åsard påpekar är den också särskilt lömsk, just därför att den är smygande och därmed svårare att få syn på. 

Alarmism är med andra ord inte problemet. Stora samhällsförändringar förtjänar vår vaksamhet och det vore naivt att avfärda Hotet mot demokratin som skrämselpropaganda. Det jag däremot saknar i boken är en självständig analys av hur vi har hamnat där vi är nu och en framåtblickande vision för hur demokratin kan värnas i en tid, som domineras av ovisshet och smygande hot. Gelin och Åsard lägger stor kraft på att göra oss uppmärksamma på samtidens kritiska hälsotillstånd, men har inte mycket nytt att säga om vare sig sjukdomens karaktär eller grundorsaker. De redogör kortfattat för några av standardförklaringarna: exempelvis teorin att högerpopulismens framgångar är sprungna ur ett missnöje med globaliseringens socioekonomiska effekter samt den konkurrerande förklaringen att utvecklingen bör förstås som en kulturell backlash mot de liberala värderingarnas utbredning i västvärlden. Med ett refererande tonfall introducerar Gelin och Åsard sina läsare för en rad intressanta idéer som tidigare har framförts av andra teoretiker. Vi bjuds på olika intellektuella smakprov, men utan att dessa spridda idéer bygger upp till en egen argumentation. Det är tydligt att författarna månar om att ge en balanserad analys av högerpopulismens drivkrafter och de vill absolut inte hemfalla åt generaliseringar. Denna vilja att slå vakt om nyanserna är på många sätt lovvärd. Men som läsupplevelse betraktad hade boken tjänat på en något mer tillspetsad analys. 

Eftersom diagnosen är vag är det heller inte konstigt att Gelin och Åsard avstår från att ge förslag på botemedel. De redogör visserligen för den belgiska teoretikern Chantal Mouffes idé om att den högernationalistiska vågen bör bemötas med en vänsterpopulistisk motrörelse, men ställer sig tydligt skeptiska till hennes förslag. Det Mouffe förespråkar är en strategi som går ut på att mobilisera folket – i en inkluderande bemärkelse – gentemot den kapitalistiska eliten. Genom att själva dra nytta av den populistiska konfliktlinjen mellan folk och elit menar hon att vänstern både skulle kunna utmana den nyliberala hegemonin och samtidigt motverka högerpopulismens attraktionskraft. Gelin och Åsard är dock inte övertygade. De beklagar att Mouffe ”försummar att precisera hur vänstern praktiskt ska kunna förverkliga sin vision i en tid av stora demografiska och kulturella förändringar” och skriver vidare att ”hon bortser från att populismens retorik och stil tycks passa bättre för högern än för vänstern”. Kanske är det så som Gelin och Åsard påstår – att det är lättare att mobilisera folket mot något snarare än till stöd för en konstruktiv förändring, och att vänsterpopulisterna därmed lär få kämpa i motvind. 

Gelin och Åsard har skrivit en bok till försvar för den liberala demokratin, men drar sig från att resonera kring begränsningarna hos detta politiska system. Resultatet blir en nostalgisk sorgesång över demokratins tillbakagång i Europa och USA.

Men eftersom de saknar egna förslag på hur demokratin bäst bör värnas framstår kritiken som något ogenerös och cynisk. Om nu vänsterpopulismen inte är en framkomlig väg, vilka andra strategier står då till buds? Något måste vi väl ändå kunna göra, annat än att resignerat betrakta demokratins långsamma undergång!

Hotet mot demokratin ger oss således en detaljrik berättelse om högerpopulismens framfart och efterverkningar, och erbjuder läsaren en effektiv introduktion till den akademiska litteraturen på ämnet. Däremot bidrar boken inte nämnvärt till att öka vår förståelse för vad som ligger bakom detta uppsving för auktoritära rörelser. Inte heller får vi ta del av några kreativa förslag på hur demokratin kan vitaliseras i denna osäkra samtid. Eventuellt bottnar denna frånvaro av visioner i en brist på ödmjukhet inför liberalismens misslyckanden. Gelin och Åsard har skrivit en bok till försvar för den liberala demokratin, men drar sig från att resonera kring begränsningarna hos detta politiska system. Resultatet blir en nostalgisk sorgesång över demokratins tillbakagång i Europa och USA. Den som önskar energi till en konstruktiv förändring får leta på annat håll. 

Relaterat
Tema

”Vill man stödja demokratin måste man tänka smart nu”

Hur ska tidningarna och kvalitetsjournalistiken överleva i ett digitalt tidevarv? Ännu finns inga definitiva svar, men Medieutredningens analys visar att de flesta tidningsföretag måste tänka om. Förändringarna har också påverkat...


Siri Sylvan

Siri Sylvan är doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  5. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark