Slumpen spelade en viktig roll när Sverige räddades från katastrof

År 1809 hade Sverige förlorat Finland till Ryssland och hade en svag regent. Några år senare ledde den svenske kronprinsen Bernadotte en av de arméer som besegrade Napoleon. Denna märkliga förvandling är huvudämnet för Dag Sebastian Ahlanders nya bok, skriven med samma berättarglädje som präglade hans föregående bok om Gustaf Mannerheim. Att Sverige reste sig så snabbt kan delvis ha berott på att landet faktiskt inte var så försvagat som det kunde te sig, men helt klart är också att valet av just Jean Baptiste Bernadotte till kronprins var ett lyckokast. Men han var bara en av många tänkbara kandidater och det var i hög grad en slump att det blev just han.

Det finns tre årtal i Sveriges historia som är särskilt förbundna med verkliga eller möjliga katastrofer: 1718, 1809 och 1940. Efter tjugo års krig med de flesta av Europas stater stod landet efter Karl XII:s död 1718 inför det möjliga sammanbrottet. Landet var utblottat, utan effektiv ledning och med freden i Nystad 1721 reducerat till sitt kärnland Sverige och Finland – och Svenska Pommern. Vad som räddade kungariket då var kanske att de före detta fienderna också var ganska utmattade och att de hade viss respekt för den armé som visserligen från 1709 mest förlorat, men ändå tidigare i många år framgångsrikt marscherat omkring i Europa. Dessutom trodde sig nog både Ryssland och Danmark kunna utöva ett betydande inflytande i det försvagade landet. Vägen ut de första 25 åren efter 1718 blev en helt ny både in- och utrikespolitik, inte under ledning av någon enväldig monark, utan av riksdagens politiker. När sedan riket hämtat sig någorlunda var det dags för nya äventyr, 1741 års anfall mot Ryssland, deltagandet 1757–1762 i sjuårskriget på Europas kontinent och 1788 ett nytt anfallskrig mot Ryssland.