Föregående

nummer

Onsdag 16 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Konstarterna & medier
Lars Kleberg
Vid avantgardets korsvägar
Om Ivan Aksionov och den ryska modernismen
Natur & Kultur | 248 s | Isbn 9789127138278
Recensent: Karin Grelz
Slumpmässiga möten öppnade för oanade möjligheter

Ivan Aksionov var en av den rysk-sovjetiska kulturens mest originella personligheter. Samtidigt utfärdade han dödsdomar och arbetade för Sovjets hemliga polis. Kleberg vill med sin bok tydliggöra paradoxerna i stället för att släta över dem. Det unika med författarskapet var att livet inte stod i vägen för verket. Egentligen handlar boken mer om avantgardet som sådant än om Aksionovs person. Kleberg hävdar att det var mycket mer internationalistiskt än vad som tidigare gjorts gällande. Här vill man dock invända att utbytet trots allt var ganska enkelriktat. De ryska konstnärerna försökte förstå Picasso, inte tvärtom.

Kultur- och litteraturstudier har blivit en kreativ genre. Inom det ryska kulturområdet kompletteras numera breda akademiska framställningar som Billingtons klassiker The Icon and the Axe av mer populärvetenskapliga, personligt förankrade perspektiv och angreppssätt. Anya von Bremzens Det goda sovjetiska köket, Elif Batumans Besatta och Ian Fraziers Travels in Siberia är bara några exempel. Med sin dramatiska trilogi Stjärnfall var slavisten Lars Kleberg, professor emeritus vid Södertörns högskola, tidigt ute i genren och han drev den dessutom längre än många andra – i riktning mot kontrafaktisk historieskrivning. I pjäserna samtalar några av 1900-talets mest originella kulturutövare och tänkare vid uppdiktade möten som ger visioner om en annan berättelse: tänk vilken konst vi hade haft om inte...

I Vid avantgardets korsvägar – Om Ivan Aksionov och den ryska modernismen har Kleberg gått från det sannolika som inte hände till det osannolika som faktiskt ägde rum. Den här gången handlar det om möten som i vissa fall är mer otroliga än Kleberg själv hade kunnat tänka ut och som vi inte haft en aning om. Samtidigt bygger berättelsen på samma grundantagande, inspirerat av filosofen Michail Bachtin, nämligen att det funnits kritiska punkter då konstens och historiens utveckling hade kunnat ta andra vägar och tillfällen då mer eller mindre slumpmässiga möten öppnat tidigare oanade möjligheter. Genom att följa en av den rysk-sovjetiska kulturhistoriens mer originella personligheter in i historiens kritiska ögonblick och oförverkligade möjligheter öppnar denna berättelse också för nya möten. Det är därför särskilt roligt att boken är skriven på svenska med kronologi och utförliga personnotiser och inte bara riktar sig till specialister.

Bakom ett modernistiskt inspirerat omslag (av Christer Jonson) och en traditionell titel överraskar boken genom att vara en korsväg av samma lätt absurda slag som de möten den beskriver. Den är uppbyggd kring Lautréamonts surrealistbibel Maldorors sånger och innehållsförteckningen framställer dessutom berättelsen om Ivan Aksionov, en av det tidiga ryska 1900-talets mer radikala men bortglömda litteratörer, som en pikareskroman.

Varje kapitel presenteras genom en kort sammanfattning med anslaget ”Om hur ...”. Och boken handlar verkligen om hur en ung adlig officer, som ett slags äventyrslysten skurk, gör sin entré i litteraturen, reser till Paris, skriver konst- och litteraturkritik, sponsrar och ger ut en futuristisk tidskrift och skriver fyra böcker, varav en om Picasso, översätter elisabetansk dramatik, samarbetar med Meyerhold och Eisenstein, studerar Shakespeare och samtidigt deltar i kriget, utfärdar ett otal dödsdomar, organiserar bolsjevikiska celler i armén och spionerar på sina kolleger för Tjekans räkning, för att slutligen dö obemärkt i trettiotalets Moskva.

Nu är nog inte den kombinerade litterära och militära karriären fullt så originell som det kanske kan tyckas i dag. De flesta utbildade officerare var vid tiden för första världskriget redo att ta till både pennan och svärdet. De ryska officerare som överlevde det japanska kriget, världskriget och inbördeskriget försvann också obemärkt, om än oftare i emigrationen än i Sovjet. Och om den vanliga föreställningen i dag är att litteratur och kreativitet bidrar till att läka trauman hos både samhällen och individer så får man här ett kvitto på att konst och kritik fungerar utmärkt också som avledning och distraktion för den som har att utöva det traumatiserande våldet. Aksionovs samarbete med Tjekan är inte heller så förvånande, utom möjligen det faktum att det var så många som kände till det och tycks ha accepterat det.

Varje kapitel inleds alltså med ett motto ur Maldorors sånger (i Elias Wraaks svenska nyöversättning), ett av Aksionovs favoritverk. I brist på biografiska fakta låter Kleberg citaten på psykoanalytiskt vis öppna läsarens sinne för fria fantasier om Aksionovs person. Allt tycks skvallra om hemliga begär och ondskefulla handlingar och som Klebergs undersökning visar är det många som har uttalat sig om hans mörka sidor. Samtidigt ges det få konkreta exempel. Uttryck för misogyni och antisemitism omnämns bara i förbifarten, liksom uppdraget att döma desertörer till döden. Tvärtom framstår Aksionov i breven till vännen Sergej Bobrov, i samtalen med sin elev Sergej Eisenstein och i omsorgerna om sin hustru, poeten och översättaren Susanna Mar, som både sympatisk och civiliserad. Detsamma gäller de kritiskt-polemiska texterna. Intrycket är snarare hederligt än ondsint, även om han tillåter sig att vara både arrogant och ironisk.

Det unika med Aksionovs författarskap ligger enlig Kleberg just i att livet inte på något sätt tillåts stå i vägen för verket. Den polemiska måltavlan var de känslosamma och patetiska esteterna och de självupptagna ryska symbolisterna. Med sin förkärlek för ingenjörskonst och krigsstrategier, handling och polemik, odlade han både som kritiker och författare illojaliteten och osentimentaliteten som dygd. Han gick också längre än de flesta när det gällde att tillämpa en geometriskt-matematiskt inspirerad konstkritik. Aksionovs bok om Picasso är inte bara den första i världen, den konstruktivistiska analysen är dessutom både nyskapande och unik. Han var också en av de första som gjorde en grundlig analys av Velimir Chlebnikovs poesi.

Samtidigt är det någonting overkligt över en historisk person som inte ens tycks ha haft en mor. En syster skymtar förbi i ett brevcitat, men annars berättas ytterst litet om ursprung och formativa år. Det är bara i kronologin som det noteras att ”Ivan Aksionov föds 30 november [1884] i Putivl, Ukraina, i Ryska kejsardömet som son till godsägaren Aleksandr Vasiljevitj Aksionov”. Att döma av den av Kleberg och Aleksei Semenenko redigerade konferensvolym Aksenov and the Environs från 2012 vet man inte så mycket mer. Lojal mot sitt studieobjekt väljer Kleberg därför att undvika spekulationer, hålla sig till verket och göra en dygd av nödvändigheten. Men med tanke på den tid som Aksionov levde i är det möjligen så att han gjorde detsamma, i synnerhet under åren efter 1922–23. Man kan därför fundera över om inte Kleberg hade vunnit på att vara mer illojal mot sitt föremål på just den biografiska punkten.

Vad han än tog sig för tycks den självlärde och språkkunnige Aksionov ha gjort det på ett originellt sätt. Som officer i förvisningen debuterade han med en översättning av Renée Viviens lesbiska kärlekslyrik och under sin krigsplacering i staden Kletsk tog han sig för att göra en bokstavstrogen översättning av Mickiewiczs Herr Tadeusz och skriva en Mallarméinspirerad diktsamling, Ogiltiga grunder. Vid den rumänska fronten skrev han pseudotragedin Korintierna, baserad på Medeasagan, och under det hårdnande trettiotalet formulerade han en egen metod för dramaanalys baserad på musikteori. De smakprov som ges av allt detta, i Klebergs egna översättningar, ger definitivt mersmak.

Att skriva om och översätta en person som ”förmodligen inte [skrev] en enda ointressant mening i hela sitt liv” och som dessutom själv var översättare och en vass kritiker är en utmaning. I efterordet skriver Kleberg att han velat tydliggöra glappen och paradoxerna i Aksionovs person i stället för att fylla i tomrummen och släta över motsättningarna. Den metatextliga och metabiografiska dimensionen tillåts i gengäld skapa egna ornament. Aksionov skriver en roman – Herkules stoder – om Maldorors gäckande upphovsman, Isidor Ducasse, som var Lautréamonts verkliga namn. Samtidigt är Kleberg själv på jakt efter Aksionov och det är troligen just genom Ducasse som han fått syn på Aksionovs mer hemlighetsfulla sida. Av båda finns få biografiska spår och bara något enda fotografi. Det är svårt att låta bli att associera till Osip Mandelstam och den ”litterära illviljans” recept: att odla ett fientligt minne som ägnar sig åt att skjuta bort det förflutna. Det räcker att berätta om vilka böcker man har läst så är biografin klar, hävdar Mandelstam i Tidens larm, och han tillägger: ”Det första litterära mötet är irreparabelt!” I Klebergs framställning är det Aksionovs möte med Maldorors sånger som blir det litterära syndafallet.

Men egentligen handlar boken mindre om Aksionovs person än om avantgardet som sådant. En av Klebergs huvudpoänger är att rörelsen var mycket mer internationalistisk och pan-estetiskt genreöverskridande än vad som hittills gjorts gällande. Det fanns ett stort utbyte och Ryssland var definitivt en del av Europa. Förutom att det krigades på olika fronter reste man också till Paris, Berlin och Prag, konsumerade, producerade och recenserade konst i ett sammanhang som sträckte sig långt utanför nations- och språkgränserna, samtidigt som man lät litteratur, musik, målarkonst, teater och film befrukta varandra som konstformer.

Eftersom alla dessa tendenser ryms i Aksionovs person bidrar historien om honom till att belysa denna bortglömda aspekt av den ryska kulturhistorien. Genom att lyfta fram ett åsidosatt författarskap och den myllrande kontext där det uppstod, visar Kleberg både att allt kunde ha blivit annorlunda och att saker ofta var annorlunda än vi tror. Eftersom han kan sin Roman Jakobson menar han uppenbarligen också att allting därmed också kan bli annorlunda, genom att nya och nyupptäckta konstnärskap för med sig en omvärdering av kanon då nya mönster och samband uppenbaras. Såväl Aksionovs som Klebergs egen text blir på så sätt exempel på det möjliga, nya.

Om Aksionov inte tycks ha haft någon biografi, så har åtminstone Klebergs bok en egen historia. För att tala i bokens egna metaforer: den uppstod den dag, någon gång på sjuttiotalet i Moskva, då Klebergs väg korsade konstsamlaren Nikolaj Chardzijevs. Utan dennes insatser som privat samlare och förvaltare av minnen hade det ryska avantgardet troligen förblivit den endimensionella produkt som den sovjetiska historieskrivningen ville reducera det till. På försättsbladet tillägnas boken därför minnet av honom och i efterordet skymtar Klebergs egna polemiska motiv till projektet: att ge upprättelse åt Chardzijev. Boken är som sådan ett resultat av Klebergs egen mångsidiga verksamhet som kultursemiotiskt inriktad avantgardeforskare, översättare och pjäsförfattare – praktiker som han låtit befrukta varandra och som på olika sätt gått ut på att förvalta det ryska avantgardet och hålla det levade genom en så hederlig historieskrivning som möjligt.

Men här kommer också min enda invändning: det kulturella utbyte som Kleberg hävdar ägde rum var trots allt ganska enkelriktat. Det var de ryska konstnärerna som reste till Paris och Aksionov som försökte förstå Picasso, inte tvärtom. Det är först på senare tid, genom publicerade dagböcker, anteckningar, brevväxlingar och andra dokument från arkiven, som personerna bakom dessa kulturmöten har kunnat omfattas i hela sin komplexitet. Konsten får ofta representera det allmänna snarare än det enskilda och är på grund av olika former av språkförbistring en ständig projektionsyta för ideologiskt färgade föreställningar – vare sig det sen handlar om drömmar om ett världsomdanande proletariat, ett kreativt avantgarde eller längtan efter en liberal finkultur. Därför är det också desto viktigare att hitta en väg ut ur det a-biografiska overklighetsdilemmat.

I en tid av ideologiskt styrda värderingar blir Aksionovs affektbefriade och illojala analys plötsligt väldigt angelägen. Kanske är det bara genom den som man kan upptäcka att allt inte bara kunde ha varit och kan bli, men också är annorlunda och mer komplicerat än man kan tro – vilket Kleberg också påstår, samtidigt som han gärna stannar på den mer anekdotiska nivån. Det finns fortfarande dimensioner som inte ryms vare sig inom det offentligas eller privatas domäner. Glappet mellan ideal och verklighet ger med nödvändighet upphov till olika strategier både hos samhällen och enskilda individer. Det handlar alltså, liksom kubismen, om hur man beskriver en mångdimensionell verklighet i ett medium med färre dimensioner.

I Aksionovs fall kan man ana hur matematikens och målarkonstens knäckfrågor blir till metaforer för det privata. Ett exempel är titeln på boken om Picasso, Picasso och omgivningar (Picasso i okrestnosti). Ordet okrestnost betyder på ryska inte bara ”omgivning” utan också ”omkrets”, ett mått som i matematiken kan användas för att beräkna volym. Aksionovs och med honom hela det ryska avantgardets omkrets och omfång – det är alltså den som Kleberg i sin bok, fullmatad av historiska och konstnärliga korsvägar, velat uppskatta och omfatta med Aksionov och Maldorors sånger som ett slags magisk formel. Och jag kan inte säga annat än att den fungerar och verkligen öppnar för mängder med nya perspektiv. Det hade emellertid varit intressant att veta hur Kleberg själv värderar Aksionovs framgångsrika hemlighetsfullhet när det gällde det privata. Han dog ju till skillnad från så många andra en naturlig död. Var det främst sitt samarbete med säkerhetspolisen, sin borgerliga eller sin homosexuella läggning han ville eller var tvungen att dölja, eller kan det bättre förstås som ett konstnärligt betingat hemlighetsmakeri – i linje med surrealismens praktiker?

Karin Grelz är akademiforskare i humaniora knuten till Stockholms universitet samt universitetslektor i ryska vid Lunds universitet.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet