Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Konstarterna & medier
Magnus Persson
Den goda boken
Samtida föreställningar om litteratur och läsning
Studentlitteratur | 230 s | Isbn 9789144082639
Recensent: Lars Grahn
Smakfull är inte alltid god

Vad är en god bok? Gör skönlitteraturen läsaren till en bättre människa, mer empatisk, demokratisk och vidsynt? Litteraturvetaren och kritikern Magnus Persson arbetar med dessa frågor i Den goda boken, antagligen avsedd att användas i utbildningen av skolans litteraturlärare. Hur ska man läsa skönlitteratur och varför?

Svaret i skolans styrdokument är entydigt. Litteraturen håller ihop den svenska kulturen, som ett ”kitt”, säger läroplanen för grundskolan 1994. Den formar motbilder till rasism, stereotypa könsroller och odemokratiska förhållanden. Skolverket tvingas här bortse från både Robinson Crusoe, Giftas och Fursten, eftersom man ingenstans tänker sig att litteraturen skall läsas kritiskt, påpekar Magnus Persson.

Hur ska man som lärarutbildare förhålla sig till litterära verk som inte överensstämmer med skolans värdegrund? Persson har prövat på det genom att med lärarstuderande läsa och diskutera en roman som framställer en pedofil i sympatisk dager. Seminarierna om Vladimir Nabokovs Lolita rörde upp många frågor och tvingade både Persson och hans studenter till en intressant idédebatt. Bör man som lärare över huvud taget anbefalla en sådan bok? Åsikterna bröt sig men man landade efter hand i en mer sofistikerad hållning: även om läsarna inte blev bättre demokrater av Lolita fann man att inlevelse i förening med kritisk distans var ett värde i sig, värt att förmedla till skolans elever.

Magnus Persson slår ned på dem som tar läsningens överlägsenhet för given på bekostnad av andra tillägnelser. Ofta hävdas att långsam läsning av tryckt text, ovsett vilken, är värdefullare än den påstått snabba och ytliga tillägnelse som sker i de (fortfarande) nya medierna. Den traditionella läsningen ses som i sig god medan de nya medierna påstås skapa förflackning. Läsrörelsen - som mest aktiv från 2001 till årtiondets slut - ville gynna textläsning genom att dela ut barnböcker på McDonald's. ”Ge dina barn ett språk”, löd den käcka parollen. Persson raljerar över den enkelspåriga människosyn som ligger bakom. Men gjorde inte Läsrörelsen ändå något bra när man för sakens skull lierade sig med kommersiella krafter? I sina avslutande reflexioner medger Persson att han kanske varit överdrivet kritisk mot bokspridningen över hamburgerdiskarna.

Det är svårt att undgå myten om den goda litteraturen. Man kan ju också fråga sig om inte god läsförmåga och beläsenhet är något i sig värdefullt, även om värderingen av de enskilda verken varierar och konsensus inte går att uppnå. Det engagerade, oeniga samtalet om det lästa kan i själva verket ses som en central funktion inom den litterära kulturen. Att man i pedagogiska styrdokument lanserar en mer entydig syn kan vi bortse från. Skolan vårdar myten om det oskuldsfulla barnet och tar inte som sin uppgift att belysa människans mörkare sidor.

Magnus Persson diskuterar sammanhang där läsningen av skönlitteratur används instrumentellt - för fostran, terapi, kulturell identitet - och frilägger kritiskt den människo- och litteratursyn som sådana litteraturbruk vilar på. Han utför den gängse dekonstruktionen av diskurser. Var står han då själv? Persson svarar genom att dekonstruera sina egna resonemang. Sin position beskriver han som kritisk: ”renodlat kritisk”, ”självreflexivt kritisk” och till sist ”deltagande kritisk”. Självkritiskt analyserar han hur han intagit positionerna i bokens olika avsnitt, ofta med en dold, aggressiv agenda.

Metoden ger ett lätt flagellantiskt intryck och hans framställning blir i långa stycken oangripbar och sluten om sig själv. Till sist öppnar den sig emellertid genom att författaren tillåter sig drömma om en annan roll än den grunnande akademikerns, en vidare position än den kritiska. Tanken är att steget från deltagande kritik till skapande läsning skall utmana litteraturvetenskapens upphöjande av den kritiska läsningen över den naiva.

Som läsare blir man litet rörd av denna dröm om omedelbarhet. Välkommen, vill man säga, till att läsa som vi andra: distanserat kritiskt och samtidigt hängivet naivt. Litteraturen inbjuder till detta och vi är ju när allt kommer omkring människor.

Lars Grahn är senior editor på Respons.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet