Föregående

nummer

Onsdag 18 oktober 2017

1/2016

Tema: Den röda tråden från bomullsfälten till finanskrisen – Kapitalismens permanenta revolution. Omprövning av kapitalismen och dess historia i finanskrisens spår.
Historia
Hugo Nordland
Känslor i krig
Sensibilitet och emotionella strategier bland svenska officerare 1788–1814
Agerings | 283 s | Isbn 9789186119263
Recensent: My Hellsing
Snårigt om krigets intima vardag

Nordlands avhandling om känslor och krig har ett spännande upplägg men begränsas av alltför teoretiska infallsvinklar. I stället för att förstå känslouttryck utifrån sociala och kulturella sammanhang står eleganta men intetsägande analytiska begrepp i fokus.

Sekelskiftet 1800 var i många avseenden en historisk brytningstid. I litterära sammanhang talar man om upptäckten av jaget och det egna själslivet, vilket avspeglas i den ökade produktionen av dagböcker, brev och memoarer (så kallade egodokument). Under perioden tilläts känslor synas i politiska och offentliga sammanhang på ett sätt som känns främmande i dag. Adelsmän dokumenterade gärna sina känsloutgjutelser och svärmiska vänskaper med andra män och kvinnor ur samma samhällsskikt. Det var därtill en politiskt orolig tid i kölvattnet efter franska revolutionen, då Sverige utkämpade flera krig.

Hugo Nordlands doktorsavhandling i historia vid Lunds universitet inbjuder läsaren att upptäcka officerares fälterfarenheter och känsloupplevelser i Sverige under denna tid. Vi får genom dagböcker, brev och memoarer följa kontakten med hemmet, officerarnas relationer i krigets vardag och känslor inför striden. Syftet är att undersöka vilka strategier som svenska officerare använde för att hantera krigets lidanden. Källorna skildrar kriget mot Ryssland 1788–90 och 1808–09, fälttågen i Pommern 1805–07 och i Norge 1813–14.

Känslornas historia, ett av det tidiga 2000-talets historiografiska trender, fångar kärnan i den eviga historiska frågeställningen om människans essens. Vad formas av omgivningen och vad är inbyggt i att vara människa? Är känslor som förälskelse, sorg och glädje universella mänskliga uttryck eller historiskt och kulturellt bundna? Forskningsfältet utmanar historikerns invanda fåror. I fokus för fältet står det instinktiva och oförnuftiga hos människan, inte det strategiska och planerade som brukar göra historikerns arbete lättare när vi ska organisera det förflutna.

Studien har med andra ord ett spännande anslag som vidgar ämnesrepertoaren inom såväl militärhistoria som känslohistoria. Källorna är högst relevanta och inspirerande. Däremot anser jag att den teoretiska utgångspunkten snarare snärjer analysen än lyfter den. Nordlands utgångspunkt är att känslouttryck är färgade av varje epok och att man egentligen inte kan veta något om de verkliga känslor som människor känner eller har känt, bara läsa hur de har uttryckts i olika tider. Han bygger sin undersökning på två bärande begrepp: emotionell strategi, vilket han definierar som ”mentala medel för att hantera oönskade känslor” och emotionella narrativ, ”meningsskapande berättelser som officerare använde sig av för att beskriva lidanden och sina förhållningssätt till dem”, eller ”ett sätt att identifiera och beskriva de sammanhang där de emotionella strategierna blir synliga och analyserbara”. När detta teoretiska upplägg sedan prövas mot källorna har jag svårt att följa den analytiska tråden. ”Emotionella narrativ” är elegant, men rätt intetsägande. De empiriska kapitlen rymmer mycket mer än vad som avspeglas i dessa analytiska begrepp.

Jag är heller inte övertygad om den teoretiska konstruktionen kring emotionella strategier. Känslor kan givetvis vara drivkrafter till att agera, men kan de verkligen vara en strategi? Känslor är ju raka motsatsen till ett ”välplanerat tillvägagångssätt” (SAOL), snarare är det väl något intuitivt och förledande. En känslas uttryck kan vara taktiskt, men knappast känslan i sig. Delvis kan min tveksamhet bero på de språkliga krumbukterna i avhandlingen, som hade kunnat avhjälpas av en strängare redaktör. Särskilt de teoretiska avsnitten är snårigt skrivna, vilket gör det svårare att förstå Nordlands resonemang.

En mer övergripande invändning är att jag saknar en diskussion av känslouttryckens retoriska och praktiska funktioner. I ett större socialt och kulturellt perspektiv är dessa uttryck för status och en del av iscensättningen av jaget, vilket inte problematiseras tillräckligt. Officerarna som skrev om sina krigsminnen gjorde det knappast bara för att minnas sitt eget känsloliv. När de gick ut i fält var det på grund av familjetraditioner inom det adliga skiktet, för att vinna ära, berömmelse och materiella tillgångar. Att uttrycka rätt sorts känslor vid rätt tillfälle visade på kunskap om samtida normer och konventioner – med andra ord att man hade umgåtts med rätt personer och fått en god uppfostran. Skildringar av upplevda lidande var ett sätt att säga att man var tapper, duglig och erfaren – och kunde därmed, i undertexten, också vara något positivt.

I stället för att diskutera och problematisera detta definieras lidande som ett kulturellt uttryck för ”vad man beskrev som plågsamt eller icke önskvärt”. Härmed förbises möjligheten att koppla känslouttrycken till deras historiska sammanhang. En militär utbildning och viss krigserfarenhet var hörnstenar i uppfostran av adelsmän vid denna tid. Det ansågs ärofyllt och karaktärsdanande för samhällets förnämsta män, som även hade ensamrätt till de flesta statliga tjänster. Nordland beskriver visserligen officerarnas sociala ställning, utbildning och hederskodex i ett intressant bakgrundskapitel. Men han återkopplar inte till detta i de empiriska kapitlen, utan detta inledande avsnitt hänger i stället otillfredsställande självständigt.

Jag hade gärna sett en förening av den tematiska emotionshistoriska analysen och ett biografiskt perspektiv, där genus- och klassperspektiv hade blivit mer framträdande för att bättre förstå dessa känslouttryck. Vilket syfte hade de olika författarna med sina källor? I vilka sammanhang uttalade sig männen om sina känslor i skrift? Vilka funktioner fyller avsnitten om känslolivet litterärt och retoriskt? Märks det huruvida det var en van skribent och/eller med litterära ambitioner? I vilket skede av den militära karriären skrev de? Kan man spåra känslouttryck som social strategi eller som manipulation? Jag menar att dessa frågor hade kunnat bidra till att vidga analysen. Över huvud taget hade ett mer detaljerat forskningsläge och ett bredare social- och kulturhistoriskt perspektiv på källorna hjälpt läsaren att förstå vad som utmärkte officerares känslouttryck just vid den här tiden.

Avslutningsvis stipulerar Nordland att vad som har framhållits om det sena 1700-talets känsloliv i civila sammanhang också gällde det militära samt att det finns fog för att nyansera uppfattningen om att perioden genomsyrades av ett rationellt tänkande. Nordland framhåller här aspekter som vi hade kunnat förstå eller argumentera emot utan att läsa hans avhandling, vilket gör att han går miste om tillfället att ge rättvisa åt sin egen i grunden intressanta undersökning.

My Hellsing är fil. dr i historia och forskare vid Uppsala universitet.

 

– Publ. i Respons 1/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet