Politik & samhälle

Socialterapeut för samtidens degenererade stadsutveckling

Den öppna staden – En etik för byggande och boende
Richard Sennett

Daidalos
396 sidor
ISBN 9789171735720

| Respons 5/2020 | 11 min läsning

Richard Sennett blev under 1980- och 1990-talet en portalfigur för den intellektuella renässansen för att tänka kring och analysera städer och stadsliv. I Den öppna staden fullföljer Sennett sitt uppdrag att försvara det offentliga rummets komplexitet när han med historiska exempel undersöker glappet mellan staden som planerad och byggd miljö, ville, och livet i staden, cité. Planer har syftat till en sak men utfallet har i stort sett alltid blivit något annat. Vad ser Sennett för alternativ för framtiden? Här blir boken synnerligen lös i köttet och under läsningen växer misstanken att tiden kanske har sprungit ifrån denne Manhattansnackige akademiker.

Central Park i New York planterades i syfte att möjliggöra mänskliga möten bortom klass- och rasbarriärer. Foto The Protected Art Archive / Alamy Stock Photo

Inledningvis måste det sägas att Richard Sennetts Den öppna staden – En etik för byggande och boende är en besvikelse. Det engelskspråkiga originalet dök upp som en stormsvala för ett par år sedan, just vid höjdpunkten av det finansurbanistiska normaltillståndet. I dag är det svårt att återkalla den entusiasm inför staden som livsmiljö, kulturell motor och investeringsobjekt som var närapå oemotsagd för bara ett halvår sedan, och som ligger som ett grundantagande i Sennetts bok. Så snabbt har verkligheten ändrat perspektiv och preferenser att Sennetts studie upplevs som ett reabacksköp. Ikoniska globala metropoler som New York, London eller Paris har under år 2020 kastats ned i en kris som ingen kan ana botten på.

Den globala pandemin och åtgärderna för att stävja den har skadat de komponenter som varit mest attraktiva med städer: att de erbjuder ekonomiska möjligheter, diversifierad arbetsmarknad, kulturellt och gastronomiskt utbud. Med hela samhällen i lock-down, eller under starka restriktioner, har flera utpräglat urbana sektorer blivit konkursdrabbade. Den medelklass som tidigare befolkade kontor, restauranger och innerstadsgator har tvingats – men även insett att de alltmer önskar – arbeta hemifrån. Många som har möjligheten söker sig bort från de större städerna, till mindre orter eller landsbygden. Den urbana ekonomin, och med den stadskulturen som vi har lärt känna den de senaste trettio åren, kippar efter luft.

Den urbana ekonomin, och med den stadskulturen som vi har lärt känna den de senaste trettio åren, kippar efter luft.

Staden, både som planerad och levd verklighet, men också som samhällskoncept, var egentligen på väg in i en kris sedan tidigare och av andra skäl än Corona-pandemin. Stadsmiljöers renodlade ekonomisering och tömningen av vissa stadsrum på det motsägelsefulla, det oförutsägbara och de icke kreditvärdiga, hade skapat en instrumentalisering av kreativa och mellanmänskliga möten. Den ökade ekonomiska och sociala ojämlikheten visade sig inte bara vara kontraproduktiv utan hotfull, ja rent av våldsam.

Detta är förvisso en problematik helt i linje med Sennetts intresseriktning. I Den öppna staden skriver han att den moderna staden saknar, eller har planerat bort, motsägelser, oppositioner och tvetydigheter. Staden har blivit konform och människor har samma smak och övertygelse, ”där livet blivit lätt och enkelt till användarvänlighetens välsignelse”. Ofrånkomligt går en mängd energi förlorad i en sådan stad, argumenterar Sennett, energi som i stället skulle kunna tillvaratas och ledas vidare genom att människor som är olika finner vägar att samarbeta i ett öppet, tillåtande system.

Sennett har varit inne på denna fråga tidigare i sina böcker, det är egentligen en uppdaterad variant på temat i The Fall of Public Man från 1977 , som behandlade det offentliga rummets tvångsmässiga privatisering och den offentliga kommunikationens förfall.

Sennett blev en portalfigur för den intellektuella renässansen för att tänka kring och analysera städer och stadsliv som utvecklades under 1980- och 1990-talet. Böcker som The Conscience of the Eye och Flesh and Stone var engagerade och kulturteoretiskt uppslagsrika försvar för det offentliga rummets komplexitet och den byggda miljöns historiska lager. Sennett gjorde sig till ett slags socialterapeut för samtidens degenererade stadsutveckling. Detta uppdrag fullföljer han i Den öppna staden, där det urbana samhället blivit en evidensbaserad global ekonomisk maskin utan utrymme för ovisshet eller prövandets praktik.

Sennett bygger sin argumentation på en dikotomi som egentligen uppmärksammats sedan tidig medeltid: den mellan det skapade och det levda, mellan staden som byggd, planerad, fysisk plats (ville) och staden som levd gemenskap mellan människor (cité). Hur skapar man gemensamma platser i staden? Hur skapar man i praktiken förutsättningar för en dynamisk urban tillvaro? Hur väger man mellan behovet av tillgänglighet och rörelse, önskan om rumslig variation och behovet av att också kunna skydda miljöer och människor? Den grundläggande fråga som Sennett sannolikt vill komma åt är vad det offentliga livet har för moralsystem. Men studien är alltför anekdotisk och associativ för att kunna diskutera detta tema på ett konsekvent sätt.

Ingenting av det Sennett skriver om är egentligen nytt, men det finns behållning i detaljer och perspektivskiften. Det är som om han mest prövar att byta plats på fotografierna i ett sedan länge söndertummat familjealbum.

Ingenting av det Sennett skriver om är egentligen nytt, men det finns behållning i detaljer och perspektivskiften. Det är som om han mest prövar att byta plats på fotografierna i ett sedan länge söndertummat familjealbum. Avsnittet om konflikten mellan Lewis Mumford och Jane Jacobs är en intressant redogörelse som inte förtiger den misogyni som Jacobs återkommande var tvungen att möta i samtidens enkönade stadsplanedebatter i USA under 1960- och 70-talet. Men det mest givande avsnittet rör den klassiska urbanistiken och stadsbyggnadshistorien som Sennett redan behandlat i tidigare studier, med diskusioner om Baron Haussmanns stadskirurgiska ingrepp i 1800-talets Paris, Ildefons Cerdàs planering av kvarteren i Barcelona och Frederick Law Olmsteds motiv till och genomförande av framför allt Central Park i New York vid samma tid.

Baron Georges Haussmann lät under 1850- och 1860-talet bygga om Paris till en storstad för att på så vis åstadkomma större rörlighet och transparens och för att underlätta kontrollen av sociala oroligheter. Boulevarderna som drogs genom den medeltida stadsväven syftade till flera förändringar: en förbättring av hygien och transporter, en större möjlighet för militär att gå in och kontrollera eller slå ner folkliga upplopp och demonstrationer och – inte minst – att förse medelklassen med investeringsobjekt i form av fastighetsbildning. Resultatet blev det Paris som ännu i dag förknippas med 1800-talets bourgoisie, med stadsrum som förlängningar av vardagsrummen, med kaféer och balkonger, där bättre klasser kunde uppträda och bli sedda av varandra. Haussmanns behov av kontroll över den stad han hade planerat resulterade i att staden som levd miljö kom att bära på väsentliga inskränkningar, enligt Sennett: de enklare befolkningsskikten hade trängts ut ur staden, de nya offentliga parkerna var försedda med grindar för att hålla massorna utanför och gatunätet som skulle möjliggöra större flöden hade gjort mötesplatser för det lokala livet till en bristvara.

Ildefons Cerdà var mer av en folkligt orienterad urbanist och ingenjör. I stadsplanen över Barcelona från 1859 fanns också, som hos Haussmann, en önskan att planera bort de oroligheter, som hade gjorts uppenbara, inte minst i och med klasstriderna i staden 1848. Men Cerdà var snarare influerad av ett slags kooperativ socialism som strävade efter att integrera olika samhällsgrupper i stadssamhället. Cerdàs stadsplan resulterade i en urban ”väv” med vinkelräta gator efter antik romersk modell. Han tänkte sig att den nya planen skulle omsluta och öppna den gamla staden i utkanterna. Och i stället för en monoton upprepning av den byggda strukturen fanns det i planen utmärkta grönområden utspridda över staden.

Cerdàs Barcelona var ämnat att vara en stad där gränsdragningarna mellan olika befolkningsskikt hade upplösts. Rent fysiskt skulle detta åstadkommas genom att kvarteren planerades med bebyggelse längs gatorna, men femtio procent av markytan i varje kvarter skulle vara öppen och släppa in ljus, luft och växtlighet. Dessa ytor – intervalos – skulle vara sociala rum, medan gatorna skulle tjäna trafiken och det ekonomiska livet. I och med den kraftiga befolkningsökningen som följde på Barcelonas industrialisering, och därmed fastighetsmarknadens utveckling i staden under slutet av 1800- och början av 1900-talet, fanns det dock ingenting som motverkade att även kvarterens alla sociala mellanrum bebyggdes. Även Barcelona blev vid sekelskiftet 1900 ett exempel på en stad där intentionerna bakom den planerade, byggda miljön (ville) kom att motverka öppenhet och social interaktion (cité), enligt Sennett.

Det avslutande historiska exempel som Sennett ger för att illustrera försöken att genom planering av ”ville” förändra ”cité” är Frederick Law Olmsteds arbete med Central Park i New York. Med parken önskade Olmsted ge ett fundamentalt bidrag till stadens sociala liv genom att skapa en attraktiv miljö som kunde föra klasser och raser närmare varandra. Olmsted hade besökt Liverpool i England och bar därifrån med sig skrämmande erfarenheter av rassegregation och rasvåld. I New York, föreställde han sig, skulle det folkliga innefatta en större blandning, spänningarna skulle försvinna eller åtminstone mildras, om det fanns offentliga rum för nöjen och glädje. Resultatet blev en av världens mest fantastiska parker, men den blev aldrig den smältdegel som Olmsted hade haft visioner om. En av skälen till detta, hävdar Sennett, var att Olmsted bara kunde tänka sig att samlevnad och social harmoni skulle ske under människors fritid, som ett rekreationsprojekt, i en park. Arbete och det dagliga slitet och dess vardagliga relationer uteslöts ur planeringen. Central Park förblev en diffus ouppfylld dröm om jämlikhet, men bidrog desto mer konkret till fastighetsutvecklingen i New York. Inom några år efter parkens öppnande stod några av stadens dyraste hus längs parken på Manhattan.

Framtiden gäckar stadsbyggarna, oavsett om de är auktoritära eller idealister. Sennett frilägger den inbyggda ofullkomligheten – besvikelsen om man så vill – i att planera för en särskild framtid.

Med dessa historiska exempel visar Sennett på ett glapp i städers planering, mellan staden som planerad och byggd miljö, ville, och livet i staden, cité. Framtiden gäckar stadsbyggarna, oavsett om de är auktoritära eller idealister. Sennett frilägger den inbyggda ofullkomligheten – besvikelsen om man så vill – i att planera för en särskild framtid. Kanske är det ett slags stadsbyggandets fåfänglighet? Historiska planer har syftat till en sak, men i stort sett alltid resulterat i något annat. Vad finns det för alternativ? Vad är det för råd Sennett vill ge till framtiden? Här blir boken synnerligen lös i köttet. Sennett tvivlar på det tvärsäkra expertkunnandet, liksom på en stadsbyggandets fördelningspolitik. Han tror på den självgående, individuella urbana drivkraften – en självreglerande rörelse på stadens gator, han tror på entreprenörer och överlevare. Sennett är onekligen kulturteoretiker, inte praktiker, och utflykterna i stadsplaneringens konkreta förehavanden griper för kort.

Under läsningen växer misstanken att tiden kanske har sprungit ifrån Sennetts sätt att diskutera och analysera. Globaliseringen och kulturforskningens positioneringar har inte gått nådigt fram med hans intellektuella art som Manhattansnackig akademiker från boomer-generationen med oklar kärnkompetens. Hans associativa resonerande var tidigare målmedvetet, men i Den öppna staden är det alltför ofta självmedvetet och fåfängt. Hans exempel har analyserats många gånger om, inte sällan av teoretiskt överlägsna urbanister som till exempel David Harveys i dennes tolkningar av Haussmanniseringen av Paris och hur den ekonomiska logiken i stadsförnyelseprojekten egentligen fungerade. Därtill läser Sennett emellanåt teoretiker och klassiska sociologer som Georg Simmel, Ferdinand Tönnies och Max Weber litet som han behagar. Ofta resulterar det i förtroliga och lättsinniga hänvisningar som mest verkar syfta till att diffust legitimera Sennetts historiska utläggningar, men inte sällan finns där också rena felaktigheter.

Richard Sennett. Foto Luiz Munhoz

Sennetts slutsats, att framtidens stad är en öppen stad, som bejakar komplexitet, deltagande och betydelsemångfald, är naturligtvis svår att inte hålla med om, men samtidigt inte särskilt uppseendeväckande. Det produceras just nu framtidsvisioner om städer på löpande band i skuggan av pandemins framfart. Hur ska våra städer, som vi har investerat så mycket i, komma att se ut? Vilket liv ska levas där? De tekniskt drivna innovationerna dominerar: hälsoregistrerande appar som sprider samhällets aktiviteter över dygnets timmar, tidsslottar för att boka arbetsplatser, shoppa, gå till gymmet, orientering mot öppna ytor, bort med trängsel och förtätning. Arkitektkontor presenterar generiska bilder på utomhusserveringar som tagit över parkeringar och gator, människor med färgglada ansiktsmasker vandrar bland blommor och träd och får sin önskningar uppfyllda via touchfria skärmar.

Det som är frånvarande är ett etiskt perspektiv. Vad kommer inte få utrymme i framtidens stad? Vilka kommer att definieras som friska, vilka som sjuka? För i slutänden kommer utformandet av den byggda och levda miljön att fortsätta vara frågor om prioriteringar, världsbilder, ideologier. Det hade varit ett mått på giltigheten i Sennetts bok om han där hade utvecklat ett resonemang som också hade uppfattats som användbart för den senaste tidens dramatiska skeenden.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Håkan Forsell

Håkan Forsell är professor i Historia vid Stockholms universitet. Forsell har främst forskat och skrivit om modernhistoriska ämnen relaterade till stadsutveckling och urban miljö: planering, äganderätt, migration och pedagogik. Från vintern 2017/2018 innehar Forsell Dag-Hammarskjölds stiftelseprofessur vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark