Politik & samhälle

Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism

Min Jihad – Jakten på liberal islam
Hanna Gadban

Fri Tanke Förlag
255 sidor
ISBN 9789187513701

| Respons 5/2015 | 11 min läsning

Gadban hävdar i sin engagerande bok att islamister av olika slag har kunnat flytta fram sina positioner i Sverige på grund av naiva makthavare och opinionsbildare. Framställningen är inte invändningsfri och man saknar en djupare analys av centrala begrepp, men det finns fog för oro över utvecklingen.

Sedan Rushdieaffären har debatten om islam och muslimer intensifierats i Västvärlden i stort och även i Sverige. Ofta sägs det att detta mer är en debatt om än med muslimer. Det hör inte till vanligheten att vi begåvas med böcker på svenska i vilka muslimer i Sverige för resonemang om sin egen religion och dess utmaningar. Men Hanna Gadbans Min Jihad – Jakten på liberal islam är en sådan bok. Den består av två delar eller teman som flätas samman i korta kapitel. I den ena delen med rubriken ”min jihad” (kamp), ger författaren sin bild av liberal islam, skildringar av Sverige och olika betydelsefulla människomöten. Utifrån sin personliga berättelse vill hon belysa varför islamism kunnat få ett så starkt fotfäste i Sverige och hur man kan bemöta detta. I den andra delen, med rubriken ”svensk dawa” (islamisk mission), beskrivs några muslimska aktivister och både så kallade moderata islamistiska och synnerligen reaktionära islamtolkningar och dessa miljöers direkta eller indirekta koppling till jihadism.

Islamister av olika schatteringar har kunnat flytta fram sina positioner på grund av att naiva makthavare, politiker, myndighetspersoner och journalister till varje pris har velat tala med representanter för ett föreställt muslimskt kollektiv (läs: bring me your chief).

Den berättelse om islam i Sverige och om vårt samhälle som Gadban målar upp är dramatisk. Islamister av olika schatteringar har kunnat flytta fram sina positioner på grund av att naiva makthavare, politiker, myndighetspersoner och journalister till varje pris har velat tala med representanter för ett föreställt muslimskt kollektiv (läs: bring me your chief). Några få muslimska företrädare och organisationer har getts legitimitet att tala för ”muslimerna”, vilket Gadban med all rätt ser som en aningslös förenkling och reducering av den komplexitet och de nyanser som ryms bland alla dem som har muslimsk kulturbakgrund.

Under många år har så kallade moderata islamister som Muslimska Brödraskapet och andra mer radikala islamister kunnat uppbära statliga bidrag och etablera organisationer. Hon påvisar också hur myndigheter såsom SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund), MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) med flera, liksom Allmänna Arvsfonden, under årens lopp givit dessa organisationer stora summor för kampanjer och projekt, inte sällan för att motverka det som kallas islamofobi. Gadban pekar på paradoxen att bidrag som islamister erhållit ofta gått till att stödja grupper med kvinnofientlig, antisemitisk och även islamofobisk agenda (exempelvis riktad mot shiamuslimer). Hon kritiserar också vänstern för att ofta ha hållit dessa islamister om ryggen och exemplifierar med den socialdemokratiska rörelsen Tro & Solidaritet, men hävdar också att andra identitetspolitiska vänstergrupper och feminister begår detta på sikt ödesdigra och aningslösa misstag.

Är Gadbans varnande finger relevant eller överdriver och målar boken Fan/Shaytan på väggen? Efter tretton år som utövande muslim, tio år som ledamot i Sveriges Unga Muslimers styrelse, ett tvåårigt medlemskap i Muslimska Brödraskapet (MB) och erfarenheter av och insikter i den brokiga och ibland bråkiga scen som är islam i Sverige, vågar jag tillstå: vi har fog för oro. De salafistiska islamtolkningar och grupper, ibland kallade wahhabiter, som figurerar i boken är ett stort problem, oavsett om de är politiska eller apolitiska. Det är en ytterst osund islamtolkning som tyvärr spridits över den så kallade muslimska världen de senaste 40 åren med hjälp av petrodollar, och nu även etablerar sig i Väst.

En annan, i mina ögon långt större, utmaning är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden. Lorenzo Vidino, som med fog kan kallas den främste akademiker som studerat MB i västvärlden, visar i sin bok The New Muslim Brotherhood in the West (2010) att denna grupp är navet i det större islamistiska fenomenet. Även om man till det yttre kan åberopa proceduriell demokrati och säga sig stödja mänskliga rättigheter, är det djupast sett en reaktionär – om än dynamisk – rörelse med udden riktad mot västerlandet. Man kan säga att deras polemiska världsbild tenderar att bli den islamistiska marinad som också föder fram såväl radikala islamister som andra, men med det gemensamt att dessa ofta bär på en kluven hatkärlek till Väst, en kronisk antisemitism och en ytlig islamförståelse som tar avstamp i massrörelser på 30-talet och antikolonialism, snarare än i de djupa lärdomstraditioner islam i sin mångfald alltid burits upp av.

Att just dessa grupper i Sverige också kunnat etablera sina positioner via skattemedel är helt oacceptabelt. Att deras polariserande verksamhet på det stora hela undergräver vårt samhällsbygge är något jag håller med Gadban om, även om man också behöver kunna se nyanserna i grupper som MB. Det är en komplex organisation och islamtolkning. Inom MB finns både frön till förändring och ett antivästligt och konspiratoriskt hemlighetsmakeri som bekräftar och understödjer sin spegelbild, de ofta lika svartvita kontrajihadisterna.

Gadbans bok är engagerande läsning. Den skaver, sticker ut och sätter fingret på några obekväma frågor som utmanar en konflikträdd svensk konsensuskultur i grunden; vilket Sverige vill vi leva i och vilket pris ska många av dem med muslimsk kulturbakgrund behöva betala för politikers och journalisters ovilja att värna sina egna liberaldemokratiska kärnvärden? Frågeställningen om kan vi tolerera de intoleranta återkommer hela tiden.

Det är en läsvärd bok och möjligen något av ett pionjärarbete, i vilket en mer progressiv muslimsk röst än de vi vanligtvis hör kommer till tals. Boken kan med fördel läsas tillsammans med Nalin Pekguls skildring av liknande teman och den excentriske poeten Mohamed Omars texter om islamism. Ser man till debatten efter Min Jihads utgivning visar den påfallande ofta en skarp uppdelning mellan dem som är för och dem som är emot boken och personen Hanna Gadban. Kanske säger det mest något om hur känslig debatten om islam och muslimer hittills har varit. Men vi behöver mer av denna självkritiska muslimska idédebatt, inte mindre.

Men vi behöver mer av denna självkritiska muslimska idédebatt, inte mindre.

Men – för ett eller flera men är på sin plats i relation till denna publikation – hur god än intentionen varit och med hänsyn tagen till att detta långt ifrån är en akademisk text utan en debattbok och partsinlaga, väcker boken också en del frågetecken hos den kritiskt sinnade läsaren. Återkommer man ständigt till vänsterns roll i legitimering av islamister, bör man exemplifiera det betydligt mer än vad som görs. Kritiken behöver konkretiseras, annars blir det som sämst en klyscha, sann eller inte.

Bokens dokumentära del om islamisters förehavanden och åsikter hämtar den största delen av sin information från Facebook med dess uppdateringar, sidor, grupper och gilla-markeringar. Materialet författaren anför säger utan tvekan en hel del, men om man strör citat och namn från Facebook för att berätta sin historia krävs tydliga referenser eller bilder på relevanta sidor för att styrka påståendena. Med tanke på alla namn som förekommer i boken är noggrannhet av största vikt. Ett namn- och sakregister skulle också göra det lättare för läsaren att navigera i en sannolikt okänd terräng. Enstaka stavfel, transkriberingsfel och faktafel kan lätt korrigeras till en andra upplaga.

Vidare saknar jag djupare resonemang om begrepp som problematiserats i texten, exempelvis islamofobi, men också om skillnader mellan begrepp som wahhabism, salafism, jihadism och radikal islamism, som jag anser används aningen otydligt. Kampen mot islamismen, eller islamistiska islamtolkningar om man så vill, har allt att vinna på tydlighet, framför allt när det gäller definitioner och begrepp. Det finns en hel del skrivet om det, både akademiskt och populärvetenskapligt, som enkelt skulle kunna ge Gadbans kritik en större referensram och tyngd. Inte minst saknar jag en djupare analys av begreppet jihad då det är centralt i både titeln och texten. En onödig otydlighet och viss förvirring hänger kvar i luften kring det omdebatterade arabiska verbalsubstantivet jihad efter läsningen.

Författaren är ibland litet otydlig om ”liberal islam” är en nytolkande och frihetlig islamtolkning eller en islamtolkning influerad av den politiska ideologin liberalismen. Jag uppfattar Gadbans position som att det är både och, men då är det viktigt att med större tydlighet visa på hur dessa idésfärer, religionen och ideologin, kan förhålla sig varandra.

Något som också skulle kunna ge boken ännu större trovärdighet vore att nyansera bilden av religionen islams olika uttryck i Sverige. Mellan författarens egna liberala islamtolkning och olika sorters islamism finns det en uppsjö av mer eller mindre organiserade islamtolkningar som skulle kunna ge hennes kämpande berättelse en behövlig och stödjande inramning. Boken skulle heller inte alltid slagordsaktigt behöva plädera för en liberal islam utan också våga skriva mera om vad det skulle innebära. Nu är detta inget teologiskt verk även om den handlar om religion, men för att få det problemformuleringsföreträde som författaren hävdar att just liberala muslimer saknar, skulle boken gynnas av en mer substantiell och genomarbetad idé och praxis kring vad liberal och feministisk islam skulle kunna innebära, inte enbart som en reaktion mot reaktionärer, utan också som en positiv och proaktiv formulering. Jag läser detta mellan raderna och på sina ställen explicit, men det skulle behöva formuleras med större emfas. Hur kan islam reformeras är en fråga – kanske den viktigaste av dem alla – som saknar ett tydligt svar i boken.

Hur skall man bemöta islamism? Med kunskap om islamismens bredd, en klar urskiljningsförmåga, en principfasthet som vågar värna västvärldens egna kärnvärden och konsekvens. Bjud in moderata islamister till ärlig dialog där man lägger alla kort på bordet. Lagför våldsbejakande islamister och håll ett vakande öga på och en kritisk distans till salafister. Detta skulle vara mina råd till de makthavare som Gadban med viss relevans skuldbelägger. Och framför allt, upphör omedelbart att slussa skattemedel till religiösa grupper som inte på allvar vill omfamna de demokratiska spelregler som vårt samhälle vilar på. Islam är en religion med tusentals tolkningar och muslimer är människor som alla andra, men olika radikala islamisters vilja att pådyvla sina islamtolkningar på andra bör tas på största allvar och stämmas i bäcken tidigt – helst redan i går. Sovmorgonen är över.

En iakttagelse som framförts det senaste decenniet är att islam genomgår en metamorfos som inte är olik den som ägde rum under de stora religionskrigen under europeisk senmedeltid och renässans. Det vi ser i dag, när rubriker om islam och muslimer dagligdags fyller mediala utrymmen, kan vara tecken på ett pågående lågintensivt religiöst inbördeskrig, i vilket olika muslimska tolkningar prövas mot varandra. Jag är övertygad om att så är fallet, men demarkationslinjerna mellan dessa tolkningar är diffusa och svåra att skönja. Bland dimslöjorna på detta memetiska slagfält kan därför just samtida islamtolkningar fungera som kartor som skapar viss klarsyn, men även bidra till ännu skarpare positioneringar och kanske välbehövlig idémässig konfrontation.

Tusentals människor med muslimsk bakgrund i Sverige – varav många naturligt nog är sekulära och spontant liberala muslimer – och samhället i stort har allt att vinna på att olika islamtolkningar inte längre behandlas med silkesvantar utan som vardagsfenomen bland andra. Grundaren av The Quilliam Foundation, den liberale muslimske aktivisten Maajid Nawaz, själv högaktuell med en bok skriven tillsammans med Sam Harris, Islam and the Future of Tolerance – A Dialogue, har med glimten i ögat talat om den fördummande Voldemort-effekten; ni vet religionen, som aldrig får nämnas. Ett hämmat debattklimat gynnar bara identitetspolitiska skumraskgrupper.

Det är i ljuset av dessa röster och denna kamp mellan islamtolkningar man bör läsa Hanna Gadbans Min Jihad, om än kritiskt. Den är en del av ett större sammanhang och kan med sina förtjänster och brister vara en av många pusselbitar och steg mot en mogen och framför allt ärlig svensk debatt om islam och ett sansat samtal om en av mänsklighetens stora kulturtraditioner och dess pågående förändringar.

Pierre Durrani är teol. kand, före detta muslimsk aktivist, numera religionsintresserad agnostiker.


Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  2. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  3. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg