Föregående

nummer

Torsdag 24 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Historia
Anders Burman & Lena Lennerhed
Tillsammans
Politik, filosofi och estetik på 1960- och 1970-talen
Atlas | 624 s | Isbn 9789173894715
Recensent: Kim Salomon
Spännande infallsvinklar men splittrad helhet

Spännvidden mellan bidragen i idéhistorikerna Anders Burman och Lena Lennerheds antologi om 1960- och 1970-talets politik, filosofi och estetik är stor. Texterna ger intressanta perspektiv på tidsandan men det övergripande syftet förblir oklart. En mer distinkt inramning hade förtydligat vad antologin i sin helhet tillför vår förståelse av perioden.


Ständigt detta 1968.

Så inleds antologin Tillsammans och det är bara att hålla med. Det mytiska årtalet har en stark överlevnadsförmåga i vårt historiska medvetande, vilket inte bara beror på en vilja att granska det nära förflutna. Intresset för perioden då det mesta ifrågasattes tycks också vara uttryck för behovet av en sorts samtidsspaning, ett försök att orientera sig i nuet ideologiskt och existentiellt. De följande decennierna med individualism i högsätet skapade ett ganska annorlunda politiskt klimat. Lägg till detta den ironiska generationen som inte tog mycket på allvar. I det perspektivet framstår 1960- och 1970-talet för många som en relevant och attraktiv projektionsyta inför en diffus framtid.

Valet att avgränsa antologins fokus kronologiskt med hjälp av decennier kan ses som ett försök att sortera och namnlappa för att skapa ordning i det förflutna. Decenniumetiketterna klistrar sig emellertid fast och styr blicken i backspegeln. Likväl låter det förflutna knappast inordna sig i tioårsintervall. Utvecklingen gör inte automatiskt stopp eller ändrar färdriktning när ett nytt decennium tar vid eller ett gammalt upphör. Men årtionden fungerar som ett sätt att kategorisera det förflutna, kalendermässigt välavgränsade om än insnärjt i en kronologisk omgivning.

Anledningen till valet av titeln Tillsammans redovisas inte. Det är dock en av periodens positivt laddade nyckelord som signalerar samhörighet och gemenskap. Även ord som solidaritet hade högkonjunktur under de aktuella åren, men tycks numera ha försvunnit ur den politiska vokabulären. Men perioden var på sätt och vis också särskiljande och utstötande. De som inte var med, var emot. I Lukas Moodyssons film Tillsammans, som antologins titel möjligen alluderar på, blir kollektivet riktigt homogent och idylliskt först när bokstavsextremisterna försvinner.

Antologibidragens anslag och ton varierar. Några behandlar den faktiska utvecklingen som kårhusockupationen, diskussionen om svenska kärnvapen, kvinnorörelsen och synen på mannen. Andra fokuserar på filosofi och idémässiga eller vetenskapsteoretiska aspekter med huvudrollsinnehavare som Hans-Georg Gadamer, Thomas Kuhn, Michel Foucault, Louis Althusser, Marshall McLuhan och Wilhelm Reich. I en artikel diskuteras hur ungdomsprogrammen i tv tog form och blev en central del av ett alltmer självständigt Sveriges Radio. Från att ha styrts av tankar om organiserandet av ungdomens fritid förvandlas programmen till en röst för samhällets unga. Boken riktar självklart sökarljuset på dem som kämpade på barrikaderna. Men i artikeln om firandet av svenska flaggans dag uppmärksammas även de som stod på balkongerna och förfasades.

Infallsvinklarna är således många och spännvidden bred med trådar i olika riktningar. Ett spännande tema är estetiken, som inte alltid uppmärksammas i 1968-litteraturen. Det tidstypiska slagordet var: ”In med politiken och ut med estetiken.” Politiskt engagemang prioriterades framför professionalism och kvalitet. Tematiken dechiffreras bland annat av Anders Burman som analyserar popkonst, minimalism och konceptkonst. Popkonst kan enligt honom läsas som en estetisk reflektion av populärkulturen och det samtida konsumtionssamhället. 1970-talets vänster hade däremot svårt att se eller rättare sagt acceptera populärkulturens meningsskapande betydelse.

Christina Zetterlund belyser hur konsthantverket frikopplades från konstindustrin, det vill säga från produktionstakt och krav på lönsamhet. Det fick en egen identitet och blev samhällsengagerande. I själva hantverksarbetet fanns också möjlighet att skapa samhörighet mellan människor och traditioner utmanades. Hierarkier mellan högt och lågt, fint och icke-fint, omförhandlades. Samtidigt var själva kulturbegreppet under attack. I Per Sundgrens artikel om Göran Palms kritik av samtidens snäva definitioner framgår hur Palm mer eller mindre likställde kvalitet med deltagande och engagemang.

Den så kallade proletariseringen är ett exotiskt inslag i epokens vänsterrörelse. Studenter och vänsteraktivister lämnar utbildningar och politiska projekt för att i stället arbeta i industrin. I flera extremistiska grupperingar tycks parollen ha varit: ”Ut på fabriksgolvet.” Syftet var att väcka arbetarklassens revolutionära medvetande. Efter studier av grunderna i den vetenskapliga socialismen och marxism-leninismen skulle studenterna omskolas till proletära yrken och söka kontakt med svenska arbetare. Enligt Kjell Östberg var proletariseringen en stor framgång på många platser, inte minst inom bilindustrin, vilket en tidning som Volvomullvaden vittnar om.

Materialet om studenters proletarisering är förstås bräckligt. Försiktigt kalkylerar Östberg med att ett tusentals vänsteraktivister valde en sådan karriärväg. Till antalet var de således inte många men företeelsen fick stor uppmärksamhet. Den utgjorde ett bisarrt inslag i periodens politiska landskap och kan till en del förklaras med fundamentalistiska tolkningar av Lenin. Likaväl hade det vara intressant med ytterligare fördjupning i problematiken för att bland annat belysa hur enskilda aktivister upplevde sin kortare eller längre sejour på arbetsgolvet och hur de i backspegeln ser på sitt livsval. Kanske saknas material som kan belysa denna typ av frågor. Hur som helst hade ett sådant projekt krävt en mer omfattande undersökning än antologigenren tillåter.

Med vänsterns glansår och ungdomsuppror följde engagemang för miljö och kvinnofrågor. Sistnämnda uppmärksammar Emma Isaksson som försöker inringa visioner och förhoppningar och urskiljer tre dominerande ideologiska riktningar: en socialistisk feministisk, en kvinnokulturell och en lesbisk feministisk. Kvinnorörelsens nystart ser hon som en reaktion på att vänstern inte tog kvinnors underordning på allvar. Traditionella marxistiska genustolkningar ifrågasattes. Däremot var det inte alla inom rörelsen som kritiserade den heterosexuella normen.

Det fanns således en ambition att förändra innebörden av vad som uppfattades som manligt och kvinnligt, vilket Helena Hill också belyser i en diskussion av den förändrade synen på mansrollen. Idealet, som utstakades under perioden, var en mjuk och relationsinriktad man som tog hand om barnen. Men det betydde inte att den klassiska machoförebilden försvann.

I denna antologi beskrivs och analyseras med andra ord en rad intressanta aspekter på en omvälvande period. Många av de enskilda artiklarnas infallsvinklar, empiri och frågeställningar öppnar angelägna och intressanta perspektiv. Men helheten skaver eftersom det övergripande syftet är oklart.

Antologier är populära inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. I bästa fall är de också resultatet av ett integrerat och sammanhållet projekt som med en gemensam ram belyser olika aspekter på en välavgränsad problematik. Men inte sällan används bokgenren som monument över en konferens eller ett forskningsprojekt, vilket i sin tur alltför ofta innebär brister i komposition och till och med bidrag som egentligen inte håller för publicering. Redaktörer ställs inför en grannlaga uppgift att skapa sammanhang av artiklar som spretar och drar åt olika håll. Då och då syns också förgäves försök att konstruera en gemensam stomme.

Misslyckandena kan förstås bero på flera saker, allt från dunkla styrmedel och direktiv till egensinniga författare. Ibland saknas uppenbarligen övergripande tankar och en vilja att skapa sammanhang. Ibland är strategin att samla intressanta texter i en volym mer eller mindre oberoende av beröringspunkter. Genren är således komplex och spänner över ett brett fält av allt från föredömen till avarter.

Det framgår inte av redaktörernas relativt korta inledning hur arbetet med Tillsammans har lagts upp och vilka riktlinjer det tjugotalet bidragsgivare fått. Kronologin tycks vara den gemensamma nämnaren. Samma tidsepok står i fokus men tematiskt söker artiklarna egna vägar. Läsarna hade därför behövt tydligare vägledning.

Undertiteln signalerar att infallsvinkeln är politik, filosofi och estetik, både viktiga och relevanta teman. Men varför just dessa tre valts för att belysa en turbulent period framgår inte. Det finns sannolikt samband mellan proletarisering, Kuhn och konsthantverk, men de synliggörs inte. Enligt redaktörerna är det också idéer och förställningar snarare än specifika händelser och skeenden som står i fokus. Ambitionen är att sätta in epoken i ett större idéhistoriskt sammanhang, en ambition som borde ha utvecklats på ett par sidor i stället för på ett par rader.

Förvisso finns tangeringsytor mellan de enskilda artiklarna. Men med en distinktare inramning eller rättare sagt en mer överordnad och problemorienterad inledning och en avslutning som samlar trådar och tankar, hade antologin sannolikt blivit mer homogen. Därmed hade redaktörerna också kunnat precisera vad nytt vi lär oss av de över 600 sidorna och på vad sätt vår förståelse av en komplex period ökar. Eller så får man acceptera att antologier inte nödvändigtvis behöver vara sammanhållande, utan att det som i Tillsammans räcker med att i en volym samla texter där flera är spännande, tankeväckande och inspirerande.

Kim Salomon är professor i historia vid Lunds universitet.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet